det sägs å andra sidan att israels attityd hårdnade i och med de tre nejen i khartoum.det kan säkert stämma men denna förändrade attityd startade inte där.innan khartoum fanns det bara ett icke-offentligt israeliskt kabinettsbeslut (hemligt till och med för fn-ambassadör yitzhak rabin),och det med minsta möjliga mariginal;11-10,på att förhandla om återlämnande av sinai men inte gaza,och golan sträckandes till syriens internationella gräns men inte till 1948-1967 års framförhandlade vapenstilleståndslinjer.

jerusalem kom inte på fråga och om västbanken rådde oenighet,där vissa föreslog begränsad palestinsk autonomi och andra att överlämna de tätbefolkade delarna till jordanien i utbyte mot fred.att överlämna hela västbanken mot fred var ingen regeringspolicy.men redan innan mötet i khartoum verkar majoriteten i kabinettet ha kullkastats även för sinai och framför allt golan enligt avi shlaim i “the iron wall”(s.255).de första planerna på judiska bosättningar på golan godkändes av politiker redan i mitten av juli och det talades allt mer om att syrien och egypten skulle avkrävas ett högre territoriellt pris.i oktober var “erbjudandet” till syrien och egypten tillbakadraget.(jag skriver med citationstecken då det inte är klarlagt att arabstaterna i fråga verkligen fick mottaga ett sådant erbjudande.)

ursäkta magnus,men jag kan inte se detta som av sådan stor vikt att det skulle diskvalificera hampus sätt att använda sig av citatet.det hade enbart på sin höjd förklarat varför israel ansåg det befogat att angripa och ändrar defacto ingenting.inte bara säger begin att israel attackerade nasser;han säger också att det inte fanns några bevis för att nasser var på väg att attackera israel.israel hade kunnat vänta.hampus klippning av talet förefaller motiverat.skulle vi inte mot bakgrund av begins tal där han säger att israel angrep egypten i ett “war of choice” kunna anföra talet som en del i en bekräftelse på att israel startade sexdagarskriget,utan i stället anta ditt resonemang;kan israel då överhuvudtaget starta något krig mot någon arabisk grannstat före 1978/9 rent teoretiskt?

jag slutar med ett citat av statsvetaren zeev maoz,professor vid university of california,från boken(ja,boken) “defending the holy land” sidan 171-172 om vad han anser termen “war of choice” betyda (då om libanonkriget):`there is no question that the lebanon war was a war of israeli aggression.israelis prefer to use the “war of choice” understatement,but the meaning and import of that term are just the same.´

“A total of 76 percent of Israeli Jews give some degree of support to transferring Israeli Arabs to a future Palestinian state, a poll commissioned by the Knesset Channel revealed, Monday.”

Från Ha’aretz:

“Israeli-Arabs pose a threat to Israel’s security, according to 61 percent of the Jewish population, while around 80 percent are opposed to Israeli-Arabs being involved in important decisions, such as delineating the country’s borders, up from 75 percent last year and 67 percent in 2000.

Some 72 percent of Jewish Israelis are opposed to Arab parties being part of a coalition government, compared to 67 percent last year and 50 percent in 1999.”

Det som Hampus skriver om Dayan kan verfieras i hans självbiografi, Story of My Life:

http://www.amazon.com/Moshe-Dayan-Story-My-Life/dp/0306804972

Det är inte världens mest populära bok, men ditt lokala bibliotek borde kunna ta hem den på ett par/tre dagar.

I motsättning till Golda Meirs helt psykedeliska utläggninger redoviser Dayan faktiska händelser och ofta med en viss empati med “fienden”.

Rekomenderas!

Det finns ingen diskussion alls om detta inom FN, bara tokstollar till Israelvänner tar upp detta. Att påstå annat är att ha sand i huvudet.