“Den brittiska hjälporganisationen Oxfam konstaterade i en rapport att 300 miljarder dollar spenderats på krig i Afrika mellan 1990 och 2005. Det är lika mycket som det internationella biståndet under samma period. Den Oxfordbaserade ekonomiprofessorn Paul Collier bedömer att ungefär 40 procent av Afrikas militärutgifter bekostas av internationella biståndspengar.”

Och Sverige ställer redan krav på Uganda. Vi kan också notera att Nilsson helt och hållet ljuger när han exempelvis säger:

“Inget afrikanskt land kan visa upp en påtaglig standardförbättring för folkflertalet som kan sägas vara en direkt följd av biståndet.”

Tvärtom visade en granskning av 50 vetenskapliga undersökningar entydigt att biståndet gett direkt effekt på den ekonomiska tillväxten.

“Empirisk litteratur under de senaste åtta åren konstaterar översiktligt att tillväxten hade varit lägre i frånvaron av officiellt bistånd, trots mycken rättvis kritik av aspekter av biståndsleveranserna. Därför fungerar bistånd, och kritik mot hjälpens effekter på makronivå – att den överlag skulle vara skadlig, felaktig eller kontraproduktiv – saknar helt enkelt stöd i forskning.”

Nu är det annars möjlig att du är emot att befolkningen i Uganda ska ha ett fungerande elnät och rent vatten och tror att det är dåligt för tillväxten. På 13 år har fattigdomen gått ned 15%. Du är emot? Du är emot att barna- och mödradödlighet går ner? Att HIV-epidemin kommit under kontroll? Att fler elever går i skolan?

Nej, det är knappast en ideal situation, Uganda ligger enbart 20 positioner bättre till gällande fri press och fyra positioner bättre gällande demokrati än det odemokratiska Georgien. Men när det istället förespråkas utebliven fattigdomsminskning och mindre rent vatten, vilket minskat bistånd ger, är man ute och cyklar.