Blodet i Dresden – Så kan det gå
Posted on September 29, 2008
Filed Under 2:a Världskriget, Krigsförbrytelser, Tyskland, krig | 5 Comments
En av de bästa böcker jag läst är Kurt Vonneguts “Slakthus Fem”. Boken är en en absurd uppgörelse med krigets våld och särskilt den massaker av oskyldiga som brandbombningen av Dresden utgjorde. Så kan det gå. Vonnegut tillhörde själv en av de som överlevde attentatet.
Kurt Vonnegut är dod, så kan det gå, men nyligen hittade hans son en text han skrev innan sin död om Dresden och den tid han spenderade där som krigsfånge. Han beskriver hur han tackade himlen över att vara i en “öppen stad”, en stad där krigets offer kunde ta sin tillflykt. Så ansåg också många tyskar, halva staden bestod av flyktingar:
“Det fanns inget krig i Dresden. Sant, plan fög över oss nästan varje dag och sirenerna larmade, men planen var alltid på väg någon annanstans. Alarmen gav en viloperiod från den tråkiga arbetsdagen, en socialhändelse, en chans att skvallra i skyddsrummen. Skyddsrummen var, i praktiken, inte mer än en simpel symbolhandling, ett knappt erkännande av den nationella nödsituationen: vinkällare och källare med bänkar i dem och sandsäckar som blockerade fönstren i de flesta fallen. Det fanns några få mer adekvata bunkrar i stadens center, närmare myndighetsbuggnarna, men ingenting i närheten av de starka, underjordiska fort som gjorde Berlin osårbart för attacker.”
För drygt två år sedan besökte jag Berlins största bunker från 2:a världskriget. Inne i den enorma, men klaustrofobiska lokalen fanns enorma ståldörrar för att skydda befolkningen från bomberna. Toaletterna däremot hade inga dörrar. Orsaken var det stora problemet med självmord, personer som drabbats så mycket av ångest att de inte längre kunde hantera det tog livet av sig bakom de stängda dörrarna. Så kan det gå. Så även toalettbesöken tvingades ske i det öppna. Endast den nedersta delen av bunkern är fortfarande ett museum över krigetsskräck. I de andra delarna vandrar istället vampyrer runt bland vaxdockor och skrämmer livrädda turister i ett ny öppnat Gruselkabinett – skräckkabinett.
Vonnegut överlevde bombningen av Dresen, en attack som antas ha mördat nära 30 000 människor. Hur många exakt är omöjligt att säga eftersom halva stadens befolkning bestod av flyktingar från andra delar av Tyskland. Kvinnor och barn som sökt en fristad. Gamla som försökt fly kriget. Mellan den 13:e och 14:e februari 1945 flög över 1000 flygplan över Dresden, kulturstaden utan militära mål. Över 4 500 ton bomber fälldes.
Vonnegut skriver om det räddningsarbete han deltog i:
“Vi slog oss igenom en källarvägg för att hitta den stinkande massan av över 100 människor. Flammor måste ha svept i genom innan byggnadens kollaps stängde av utgångarna, för köttet på de där inne påminde om utsidan på plommon. Vårt jobb, förklarades det, var att vada in i ruinerna och forsla ut resterna.
[...]
Det är med en viss ånger som jag här smädar hedern hos våra flygare, men, pojkar, ni dödade en avskyvärd mängd av kvinnor och barn. Skyddsrummet som jag beskrev och otaliga andra som det var fyllda av dem. Vi var tvungna att forsla kropparna och bära dem till enorma likbål i parkerna, så jag vet.”
Nå, så kan det gå. Själv minns jag hur barnläkaren Salomon Schulman i en krönika försvarade dödandet av Dresdens barn och förklarade att de allierade skulle ha dödat fler civila i Tyskland i hopp om att avsluta kriget tidigare. Som om massiva bombningar av oskyldiga någonsin gjort annat än att ena befolkningen mot angriparen. För mer om bombkrig, läs Sven Lindqvists bok “Bombernas århundrade”.
Vonnegut beskriver också om hur avhumaniseringen av soldater påbörjas redan under en träningen. Redan den första dagen av soldatträning förklarade hans löjtnat för honom som i ett tal i en Stanley Kubrick-film:
“Vårt jobb är att göra er till den grymmaste, smutsigaste grupp av slagskämpar i världens historia. Från och med nu kan ni glöma Markisínnan av Queensberrys regler och alla andra regler. Vad som helst och allting fungerar.
Slå aldrig en man ovanför bältet när ni kan sparka honom under det. Få svinet att skrika. Döda honom på det sätt du kan. Döda, döda, döda – har ni förstått?”
Denna attityd, gemensam för all arméer i alla tider, är den som nu orsakat en miljon människors död i Irak. Som fortsätter döda civila i Afghanistan, som orsakade brandbombningen av Dresden, bomberna över Hiroshima, den japanska massakern på kineser i Nanjing, Ryssarnas bombningar av Tjetjenien, nazisternas massaker i Lidice.
Och kommer fortsätta döda så länge logiken från det militärindustriella komplexet får härska. Så kan det gå.
Andra bloggar: Ekonomikommentarer om revolution, Jinge om kriser, Pastey om Afghanistan, Nima om FRA, Forum för Frihet om grannar, Rawia Morra om slaveri, Bulten i Bo om hur svenskt bistånd ska gå till självmordskandidater
Tags: 2:a Världskriget, Krigsförbrytelser, Tyskland, krig, bombkrig, Dresden, Kurt Vonnegut, Slakthus 5, Sven Lindqvist
Comments
5 Responses to “Blodet i Dresden – Så kan det gå”
Leave a Reply
-
Statistik från 19:e Maj, 2008
-
-
Rösta på Cthulhu!
-
-
Du blir bara bättre och bättre på att skriva Hampus. Vissa texter är rent genialiska.
Tackar, fast det bästa skrev Vonnegut!
Hans bok är beställd!!
Bra! Den ligger på TIMEs lista över de 100 bästa böckerna som någonsin skrivits!
[...] Läs också min tidigare text: “Blodet i Dresden – Så kan det gå”. [...]