När Timbro ljuger om biståndet…

Posted on October 12, 2008
Filed Under Afghanistan, Afrika, bistånd, fattigdom, svält, timbro | Leave a Comment

För en knapp månad sedan skrev jag om en Expressen.artikel av Timbroiten Bengt Nilsson. Nilsson hade visat sig synnerligen okunnig, eller snarare medvetet okunnig, om biståndet. Okunskap är ofta lönsam, om man är korkad nog i rätt riktning.

Nu har tidningen Dagen granskat Bengt Nilssons nya bok om bistånd. De har funnit direkta lögner. I sin debattbok “Sveriges afrikanska krig” skriver Nilsson att Afrika spenderar 300 miljarder dollar på krig och använder Oxfam som källa.

Dagen skriver:

“Men Oxfams rapport handlar om vad krigen har kostat de afrikanska länderna – inte hur mycket pengar de har spenderat på krig.
De 300 miljarder Oxfam anger är vad krig och väpnade konflikter har kostat kontinenten. Det gäller förstörd infrastruktur, ökade läkarkostnader, sjunkande BNP, kostnader för att ta emot stora flyktingströmmar och så vidare.”

Nog är det skillnad. Om jag får en ruta krossad och betalar 500 kronor på att reparera den, betyder det att jag lagt ut 500 kronor på fönsterkrossning? Enligt Nilsson blir svaret ja.

Även andra uppgifter är felaktiga. Nilsson påstår att 40 procent av kontinentens militära utgifter kommer från biståndet. Paul Collier, mannen som används som källa, menar att han feltolkas. I själva verket menar Collier att en förvånansvärt liten siffra av biståndet går till försvarsutgifter. Ofta handlar det inte om pengar direkt från biståndet utan snarare om tullavgifter och skatter. Dessa pengar går till statsbudgeten är givetvis upp till landet att spendera hur det vill. Collier konstaterar också att länderna har förhållandevis små försvarsbudgetar.

Dagen skriver:

“Oxfam skriver också att 95 procent av vapnen importeras till kontinenten. En del av dem kommer via givarländer, som mer eller mindre öppet pressar mottagarländerna att acceptera vapenkontrakt som en del av biståndsuppgörelser.”

Som jag tidigare sagt. Vid en granskning av 50 olika studier om bistånd visade de sig ha en välgörande verkan, nära 2% av av Afrikas tillväxt ansågs härstamma från biståndet. Nilsson och Timbroiterna tycker bara det är viktigare att de själva tjänar pengar än att andra tar sig ur fattigdom.

Mer från Dagen här och här.

Och så en märklig artikel från DN-debatt, 2008-09-23, “Svenskt bistånd överspelat av kapitalistiska diktaturer”:

“Våra resultat visar att auktoritära stater kan trampa på oavbrutet med medborgare som, trots en gynnsam ekonomisk utveckling, alltjämt bär på sina gamla intoleranta värderingar till exempel i form av omfattande xenofobi och extremt hat mot homosexuella. Tillväxten kan alltså upprätthållas på imponerande höga nivåer medan i princip ingenting händer som kan skapa de nödvändiga förutsättningarna för en positiv demokratisk utveckling.

Dilemmat vi ställs inför är att när de geopolitiska balanspunkterna i de områden vi länge kallat tredje världen förändras och nya starka ekonomier växer fram så blir de biståndsstrategier som vill stödja demokrati, mänskliga rättigheter och jämlikhet knappast verkningsfulla, om de alls över huvud taget var det tidigare.”

Artikelns påståenden motsägs direkt i SvD SvD, 6:e oktober, 2008, “Afrika styrs allt bättre: 31 av 48 länder har blivit bättre”:

“De afrikanska ländernas styre blir allt bättre. Det visar ett index som mäter ekonomisk stabilitet, korruption, säkerhet, rättigheter, lagar, val, infrastruktur, fattigdom och folkhälsa.

– Nya uppgifter visar att i två tredjedelar av de afrikanska länderna söder om Sahara har styret förbättrats. 31 av 48 länder har blivit bättre, säger Mo Ibrahim – den brittisk-sudanesiske affärsman som ligger bakom indexet.”

Det finns idag en lobby som arbetar för att bistånd inte ska användas för att få upp människor från deras fattigdom. Som inte vill att människor ska ha rent vatten, mat på bordet och ett värdigt liv. Nej, viktigare för dem är demokrati, oberoende domstolar och demokrati. Alla mycket fina värderingar, men med ett problem. Det går inte att mäta resultatet på satsningarna. Det är alltså en enorm risk att stora pengar kommer att kastas i sjön utan något resultat, just det som biståndet brukar kritiseras för. Är det något biståndsarbetare är rädda för så är det politiska modetrender där projekt startas och läggs ned allt efter var vindarna blåser.

Föreningen afghanistansolidaritet skriver:

“År 2004 var den civila hjälpen till Afghanistan 406 miljoner, nu är den 385 miljoner. Samtidigt har de militära kostnaderna rakat i höjden och tar nu två kronor av tre.

Dessutom kan man ifrågasätta inriktningen på det civila biståndet. Den rent humanitära hjälpen genom SIDA har minskat från 158 miljoner till 23 miljoner, medan s k demokratibistånd ökat från 23 till 146 miljoner. Mat har växlats mot prat.”

Ett annat uttryck för att Sverige hellre ser till att hålla västvärldens lilla marionettregim under armarna och göder knarkbaronerna än att se till att afghanistans befolkning har mat på bordet.

Åke Sandin skriver på sin blogg angående våra biståndsprojekt till Indien, projekt som hjälper 3000 indiska barn varje år:

“När TUFF tidigare ansökte om projektbidrag från Sida via Forum Syd var vi tvungna att lära oss alla de trendiga inneorden. Kvinnor (gender) under några år, demokrati under andra år etc etc. Snacket föreföll viktigare än verkstan. Ändå visste vi sedan decenniers samarbete med Indien –ibland också med Bolivia, Eritrea, Ecuador och andra länder– att det var mycket viktigare att utgå från de fattigas behov än från västerländska honnörsbegrepp.

Våra i väst så omhuldade värden som frihet och mänskliga rättigheter är –med all aktning för dem– inte särskilt intressanta för världens tusentals miljoner fattiga Vilka är de viktigaste och mest grundläggande friheterna? Jo, självklart frihet från hunger, frihet från okunnighet, frihet från krigisk massdöd och liknande.

Hur mycket demokrati kan det nedanför de tjusiga flosklerna bli, om barnen hungrar och föräldrarna är analfabeter? En viktig demokratisk rättighet är ju yttrande- och tryckfrihet. På papperet har alltså Stockholms uteliggare lika stor frihet att grunda tidningar och TV-kanaler som Bonniers och de 200 000 fattiga analfabeterna i indiska Dharampurs hundratals små byar samma chanser som överklassjournalisterna i Bombay att i medierna framföra sina synpunkter. Men hur det är med möjligheterna i den grå verkligheten förstår vi.”