Tardiv dyskinesi (fördröjd rörelsestörning) är den mest fruktade bieffekten av neuroleptika. Den kan uppstå gradvis efter några månaders behandling, oftast först efter något år. Tardiv dyskinesi innebär att oavsiktliga små extrarörelser blandar sig i det normala rörelsemönstret och gör rörelserna klumpiga och oprecisa. Bieffekten kan drabba armar eller ben, men oftast ansiktet och tungan (till exempel ständigt tuggande, grimaserande och utstickande tunga). Det sägs ibland att tardiv dyskinesi är mer besvärande för omgivningen än för den som drabbats. I lindrigare form blir den ofta oupptäckt därför att biverkan knappt är märkbar och patienten inte för saken på tal.

Om behandlingen med neuroleptika avbryts, eller dosen minskas, blir ofta den tardiva dyskinesin först värre men går sedan i de flesta fall tillbaka inom något år. Det finns inga läkemedel som lindrar symtomen.

De patienter som får uttalade Parkinsonliknande biverkningar när behandlingen påbörjas, löper avsevärt större risk för tardiv dyskinesi senare.

Mellan 20 och 30 procent av dem som behandlas med neuroleptika i mer än tio år får tecken på tardiv dyskinesi. (Siffrorna bygger dock på äldre undersökningar av patienter som fick avsevärt högre doser än de som numera rekommenderas. Det finns därför skäl att tro att tardiv dyskinesi kommer att bli mindre vanligt.) Bland personer över 70 år är siffran högre, 30–40 procent redan efter något år. Hos äldre är det också vanligare att symtomen blir bestående efter att medicineringen har avslutats.***

Vietnameserna trodde han skulle dö av skadorna, men gjorde vad de kunde för att rädda honom. Enligt hans krigsfångevän på Fox News tog de bra hand om honom:

http://www.youtube.com/watch?v=sQbzIIw3fOY