Paris 1961: “Här dränker man algerier”
Posted on May 22, 2009
Filed Under historia, massaker, tortyr | 2 Comments
En familj jag känner berättade för mig en gång om hur en av deras franska bekanta besökte dem på 60-talet. Han berättade om hur han sett mängder av lik flyta förbi i floden Seine, mitt i Paris. Inget av detta stod i svenska tidningar, än mindre i franska tidningar, så mina bekanta visste inte vad de skulle tro. Först på sent 90-tal, nära 40 år senare, började sanningen om massakern avslöjas. En liten notis i DN kring 1998 var den första gången en svensk tidning skrev om blodbadet. Det var också första gången jag själv fick höra om händelsen.
Frankrike utkämpade sedan 50-talet ett bittert kolonialkrig i Algeriet. Tortyr och massakrer var legio. Historikern Olivier Le Cour Grandmaison beskrev det:
“Från åren 1840 till 1962 års självständighet har den fysiska kroppen på “Araben” använts som ett terrorinstrument på vilken den koloniala makten aldrig slutat att gravera in sina märken av allsmäktig makt. Tortyr i Algeriet och det franska imperiet: Ett undantag begränsat till krig av nationell frihet och som förts mot metropolen? Nej, en regel.”
Den franske generalen Paul Aussaresses, bekräftade vilka metoder som användes, som vore han en sufflör i den amerikanske forne vice-presidenten Dick Cheneys öra:
“Tortyr är extremt effektivt, i majoriteten av fallen knäcks människorna och talar. Det var en tid då vi slogs mot terrorister. Tortyr var användbart och nödvändigt.”
Mer än 3000 personer av 24 000 arresterade i Algeriet “försvann” spårlöst i vad Aussaresses erkänner var avrättningar. 24 personer avrättade han för egen hand och själv såg han siffran som liten. När Aussaresses avslöjade, i sin bok Special Services – Algeria 1955-57, omfattningen av tortyr, dödspatruller och utrensningar som fransmännen använt sig av i Algeriet skapade han en stor skandal och det krävde att han skulle ställas inför rätta. Aussaresses visste dock att det var omöjligt. 1968 hade Frankrike utfärdat en amnesti för alla brott som utfördes i Algeriet. Och Aussaresses hade enbart handlat med den dåvarande justitieministern François Mitterrands godkännande.
Protesterna mot kriget i Algeriet växte stadigt och De Gaulle visade öppet att han såg algerisk självständighet som ett alternativ. Öppna samtal hölls med FLN (Nationella Frihetsfronten) i hopp om ett eldupphör. I Paris tolererades dock inga avvikelser från tanken på ett franskt Algeriet. Polismän från den nazikollaborerande Vichy-regimen var väl representerade i poliskåren till skillnad från de som varit motståndsmän. De senare sågs som kommunistsympatisörer och förhindrades alla möjligheter till befordran.
En av de polismän som samarbetat med nazisterna var Maurice Papon.
Maurice Papon hjälpte under 2:a världskriget till att deportera judar från Frankrike till de tyska koncentrationslägren. Detta i sin roll som övervakare av “Judiska Frågor”. Efter kriget fick han behålla sin gamla position, trots sitt aktiva kollaborerande med nazisterna. Papon placerades senare i Algeriet där han aktivt torterade och förtryckte lokalbefolkningen. 1958 placerades han som chef för paris polisen och i juni 1961 fick han franska hederslegionen för sin roll i kriget mot en algerisk självständighet.
Som chef för Paris-polisen anställde Papon många soldater från Frankrikes kolonialkrig, framförallt i Vietnam, till poliskåren. Även unga algeriska män som var politiska motståndare till FLN inkorporerades. En särskild insatsstyrka, Force de Police Auxiliaire (FPA), skapades och gjorde sig snart känd för tortyr och försvinnanden. Raider mot mörkhyade – algerier, marockaner, spanjorer – skedde dagligen och många invandrare kastades i floden Seine med bakbundna händer. Samtidigt tog FLN:s bombkampanjer, liknande IRA:s i Storbritannien fart. Efter en attack som dödat en polisman utropade Papon:
“För varje träff vi tar ska vi ge tillbaks tiofallt!”
Detta var den 2:a Oktober 1961, endast två veckor innan den ödesdigra dagen för Paris-massakern.
Den 5:e Oktober införde Papon nattligt utegångsförbud för alla muslimer, oavsett om de var av fransk eller algerisk bakgrund. Detta utegångsförbud omfattade över 150 000 människor. Det franska FLN kallade till en demonstration för att protestera mot utegångsförbudet. Demonstrationen, lät det, skulle innehålla män, kvinnor och barn och gå fredligt till. Demonstrationen utlystes till den 17:e Oktober, 1961.
Den 17:e Oktober beslöt sig Papon för att genomföra en maktdemonstration. Han samlade ihop 7000 vanliga poliser och ytterligare 1400 kravallpoliser för att spärra varje infart till Paris, både tunnelbanor och tågstationer. 30 till 40 000 av Paris algerier lyckades ändå samla sig till demonstration och polisraider genomfördes mot dem och andra. Över 11 000 människor arresterades och internerades. Inte bara algerier utan också spanjorer, italienare, tunisier och marockaner drabbades. Alla med mörkhudfärg.
Från den franska TV-filmen om händelserna
En mindre grupp på 5000 personer lyckades dock samla sig till ett fredligt demonstrationståg från Place de la République till Operan. Här blev de attackerade av polisen. Då demonstranterna försökte ta sig därifrån öppnade polisen eld mot dem med skarp ammunition. En del sköts till döds vid biografen Rex, andra senare vid bron Neuilly över floden Seine. Överallt kastades algerier i Seine för att dränkas, särskilt vid Pont Saint-Michel i närheten av Notre Dame. I sin bok Les Silences de la police beskriver författarna Jean-Luc Einaudi och Maurice Rajsfus händelserna:
“Under natten ägde en massaker rum på gården vid polishögkvarteret, tio tals offer dödades. Vid Palais des Sports, då i “Palais des Expositions of Porte de Versailles”, blev de omhändertagna algerierna, många av dem skadade, systematiska offer för en ‘välkomstkommitté’. På dessa platser tog omfattande våld plats och fångar torterades. Människor skulle dö där tills slutet på veckan. Liknande scener tog plats vid Coubertin stadion. [...] Raiderna, våldet och dränkningarna skulle fortsätta de närmsta dagarna. I flera veckor hittades oidentifierade kroppar längs med flodbankarna. Resultatet för massakern kan uppskattas till minst 200 personer.”
Den officiella siffran från polisen var två döda. Sedmera har det försökts fastslås hur många som mördades under Oktober. En kommission tillsatt av den franska staten har erkänt 48 dödade och ytterligare 142 dödade i veckorna kring varav 110 som hittades i Seine. Fristående historiker har talat om 200 dödade och att minst 300 algerier dödades under hösten 1961. Fortfarande är många dokument hemlighetsstämplade och andra har förstörts.
“Här dränker man algerier”
Blodbadet omfattades av en total medietystnad. En omfattande censur förhindrade franska tidningar från att skriva om detta, med undantaget från rapporter om hur algerier öppnat eld mot franska poliser. Amerikanska och brittiska tidningar upprepade dessa propagandalögner. Tidskriften Les Temps Modernes försökte skriva om det hela, men fick sin upplaga beslagtagen på order av Papon. Så sent som 1996 beslagtogs den algeriska tidningen Liberté av tullen på Lyons flygplats då den skrivit om massakern och Papons roll. Den franske inrikesministern gav order om beslaget.
Nästan alla känner till skotten vid Kent State University under Vietnam-kriget. Då öppnade amerikansk polis eld mot fredsdemonstranter. Fyra studenter dödades och nio skadades. Hundratals universitet och skolor stängde och åtta miljoner studenter gick i strejk. Händelsen har omnämnts i böcker, musik och filmer, senaste i den amerikanska blockbustern Watchmen. Den är en del av det amerikanska medvetandet, en händelse som gått förbi vanlig allmänbildning och funnit en egen plats i den amerikanska historien.
1961 dödades 200 algerier mitt i centrala Paris, 50 gånger de dödade vid Kent. De klubbades ihjäl, ströps till döds, dränktes och sköts. De torterades och misshandlades. 40 år senare, när en minnesplakett sattes upp till minne av offren, protesterade högerpolitiker och polisfacket. Att ihågkomma offren skulle leda till upplop, ses som uppmuntran till terrorism, vara respektlöst mot polisen. Maurice Papon dömdes för sina brott mot judarna under 2:a världskriget, men har undvikit allt straff för sitt agerande mot algerier och andra mörkhyade.
Och offren förblir glömda.
Uppdaterat 2009-05-22: För en mer omfattande historisk bakgrund av kriget om Algeriet, läs Pasteys utmärkta utdrag från hans magisteruppsats. Utdragen från svenska medier får inte missas.
Uppdaterat 2009-05-22: Pelle Andersson skrev om detta redan 2001 och i en uppföljningskrönika ger han värdefulla lästips för mer information.
Medier: SvD SvD
Bloggar: Dessa mina minsta bröder om etnisk rensning, Loke om yttrandefrihet, Anna Wester om Gaza
Tags: historia, massaker, tortyr, 1961, Algeriet, De Gaulle, FLN, François Mitterrand, Frankrike, Maurice Papon, Paul Aussaresses
Comments
2 Responses to “Paris 1961: “Här dränker man algerier””
Leave a Reply
-
Statistik från 19:e Maj, 2008
-
-
Rösta på Cthulhu!
-
-
Den starka kopplingen mellan den franska tortyrapparaten och en grupp unga republikaner, däribland Donald Rumsfeld, är anmärkningsvärd. Kolonialmaktens förbrytelser reproduceras inte bara inom det egna landet utan exporteras också till “likasinnade”. Rumsfeld var på utbildningsresa till Vietnam och Algeriet när Fransmännen härjade. 50 år senare upprepar sig historien inte bara i sak utan också med samma aktörer.
Ja, det är lätt att glömma att även fransmännen hade tortyrskolor.