Pol Pot som EU-president och fredspriset till Richard Nixon
Posted on October 10, 2009
Filed Under Afghanistan, Barack Obama, Irak, Krigsförbrytelser, USA, fredspriset | 12 Comments
Fredagen var en sån där märklig dag då verkligheten verkade vara ur synk med sig själv. Jag kände mig ungefär som den man som nyligen hittades efter att ha kramat om en Jesus-staty för att tacka Gud för räddningen från en bilolycka. Statyn välte över mannen och han dog, krossad av dess tyngd. Förvåningen han måste ha känt speglade min reaktion över dagens nyheter.
Dagen efter att spanien tvingats inskränka sin lag gällande krigsförbrytelser för att förhindra att Barack Obama och sju andra statsöverhuvuden ställdes inför rätta kom nyheten från den norska nobelkommittén att Obama skulle få Nobels Fredspris. Hur sänker man bäst en norsk u-båt? Man skickar ner en dykare att knacka på. Den norska Nobel-kommittén tycks dock sänka sig själv.
1968 valdes Richard Nixon till president i USA. Han vann valet på en presidentkampanj om ett slut på kriget i Vietnam och om en ny fred. När han valdes utökade han istället kriget med operationer i grannländerna och med kraftiga truppökningar. På samma sätt har Obamas tid vid makten kännetecknats av en kraftigt höjd militärbudget, fler amerikanska soldater utplacerade i världen, mer soldater till Afghanistan och en ökning av både civila och militära dödsoffer. Irak har på pappret fått trupptillbakadraganden, men i praktiken har dessa ersatts av “privata säkerhetsfirmor” – legosoldater.
Till Obamas försvar nämns ofta att han valt att inte placera ut nya militärbaser i Öst-europa. Det är onekligen trevligt av honom, liksom det är trevligt att han inte bombarderat Lichtenstein med gråsten eller tvingat amerikanska skolbarn att bära plastpåsar på huvudet. Vad jag vet har Sultanen i Brunei inte heller beslutat sig för att placera militärbaser i Europa och han för heller inte krig i andra länder. Inte jag heller för den delen och jag erbjuder mig därför att broderligt dela nästa års fredspris med honom. Jag är övertygad om att han kommer att klara prisutdelningen galant. Sultanen av Brunei är en rackare på att skaka hand.
Nästa shock som fredagen gav mig var en ledarkrönika i Aftonbladet av Katrin Kielos. Där omtalas förslagen om att göra krigsförbrytaren Tony Blair till EU-president. Kielos konstaterar att “ödesdigra misstag gällande Irak” gör honom “problematisk”, men på frågan om en man med 1.3 miljoner irakier på sitt samvete bör besitta den Europeiska Unionens högsta ämbete svarar hon “Ja varför inte?”. Tydligare än så kan inte begreppet tidsanda illustreras.
Just nu har det statliga organet för politiskt utfäst historieskrivning, “Forum för Levande Historia”, en utställning om de svenskar som under Pol Pots tid vid makten åkte till Kambodja. Hur kunde tidsandan göra att svenskar försvarade Pol Pot och vad var det som gjorde att de kunde åka till Kambodja utan att se massmorden som pågick? Svaren är visserligen enkla. Förtrycket och morden skedde framförallt i östra Kambodja på de kommunister som sågs som Vietnam-trogna medans de svenska besökarna var i de delar av landet som klarat sig ifrån den svält som Pol Pots politik orsakat. Ändå är frågan intressant i ett vidare perspektiv.
Hur kunde svenskar stödja de bombningarna av Vietnam och Kambodja som dödade långt fler än Pol Pot och hur kommer det sig att de, som t.ex europaparlamentarikern Gunnar Hökmark, kan behålla höga politiska positioner utan kritik? Och än värre, hur kan det komma sig att det fanns svenskar som både stödde bombningarna av Vietnam och Kambodja och dessutom stödde Pol Pot långt efter att han avsatts? När det kommunistiska Vietnam gick in och avsatte Pol Pot tillhörde den svenska borgerliga regeringen de som krävde att Pol Pots organisation fortfarande skulle representera landet i FN. USA utverkade också medicinskt stöd via FN till Pol Pots trupper. Detta för att straffa ärkerivalen Vietnam som placerat ut sin egen marionett, Heng Samrin, som statschef. Det kalla krigets tidsanda gjorde att lojaliteter kunde bytas snabbt.
Hur många som dog under Pol Pots tid vid makten kan man inte säga med säkerhet, men¨man vet att det var färre än de dödsfall som orsakats av sanktionerna och den senaste invasionen av Irak, där antalet döda nu tillsammans överstiger 2.5 miljoner. Tony Blair, vår tids motsvarighet till Pol Pot, var aktivt inblandad i båda. Ändå har han inte ställts inför rätta. Han lever heller inte på flykt. Nej, tvärtom är han den troligaste att utnämnas till en av planetens viktigaste positioner.
Barak “Nixon” Obama och Tony “Pol Pot” Blair – krigföranden med blod på sina händer. Ändå hedrade av etablissemang och statschefer. När Levande Historia ska göra sin nästa utställning om hur tidsandan kan
påverka människor till att stödja folkmördare har de två utmärkta studieobjekt.
En av de som inte fick årets fredspris var Cindy Sheehan. Sheehan, vars son dödades i Irak är aktiv i den amerikanska fredsrörelsen och skapade stora rubriker då hon tältade utanför Buchs ranch i Texas som en protest mot Irak-kriget. Amerikanska och svenska medier kunde inte få nog av henne. När hon upprepade detta genom att följa efter Obama för att kräva att denne skulle hålla sitt vallöfte om slut på krigen i Irak och Afghanistan rådde medietystnad. Bush hade redan förlorat valet och då var det bäst att hålla tyst om de pågående konflikterna.
Det är nu 10 år sedan Nobels fredspris senast gick till någon som arbetat med fredsfrågor. Med dagens kommitté kan det dröja 10 år till. När tidsandan får Nobelpriskommittén att överge dagens folkmördare gör de gott i att minnas Sheehan.
P.S. Läs också Svenska Freds och Svenska Afghanistankommitténs debattartiklar.
Tags: Afghanistan, Barack Obama, Irak, Krigsförbrytelser, USA, fredspriset, Nobels Fredspris
Comments
12 Responses to “Pol Pot som EU-president och fredspriset till Richard Nixon”
Leave a Reply
-
Statistik från 19:e Maj, 2008
-
-
Rösta på Cthulhu!
-
-
Obama har ännu kvar att omsätta dessa fantastiska ord i politisk handling. Man borde ha väntat karln är ju fortfarande ung. Man brukar få hämta priset när man ”gått i mål” inte under början av loppet, men är det som det är vi får önska honom lycka till och stödja honom att åstadkomma de han talat om.
Läser man listan över tidigare pristagare ser man att en borde ha ställts inför rätta i Haag.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Nobels_fredspris
Äntligen ett nytt inlägg! Vi har saknat dig!
Man borde nog utlysa en tävling för “sämsta mottagare av nobels fredspris”.
Min givna kandidat hade varit Menachem Begin.
Visst är det en ond dröm, en som kan få en att kräkas upp tarmarna.
Tack, Knut! Mycket på jobbet nu, en kille bytte grupp och jag har haft två personers arbetsbörda ett tag. Hoppas det börjar lugna sig.
[...] Snack, Verkstad, Palestina dn123 svd123 ex12 ab123 anna annarkia björnb fff k&å lasse motbilder rödam scraber svensson t Etiketter:Afghanistan, Aipac, Barack Obama, irak, Israel, [...]
Bra inlägg!
Röde Condoren: Min röst går till krigsförbrytaren Henry Kissinger, mottagare av 1973 års fredspris.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Henry_Kissinger
Japp, Kissinger är nog värst. De Klerk är annars en kandidat.
Hitler var nominerad till Nobels fredspris nån gång på 30-talet. Nästan synd att han inte fick det då, inte för att han skulle ha gjort sig förtjänt av det utan för att det på ett effektivt sätt helt skulle ha tagit bort legitimiteten i priset i allas ögon.
Problemet med förbrytare som Kissinger är ju att myndigheter som Levande Historia betraktar honom som en förkämpe för demokrati. Både han och Thatcher står högt i rang inom den svenska borgerligheten.
På tiden att det kom nytt inlägg. Du får inte glömma att mata oss utvultna tigrar. Kissinger skulle vara min kandidat också. Men till saken hör att till och med Obama själv verkar ha insett att han fått priset, inte för det han har gjort utan för det han har lovat göra men ännu inte har gjort.
Gilad Atzmons reaktion på priset är värt ett pris bara det:
”
While Obama’s critics raise some valid points, they for some reason seem to fail to grasp the distinction between ‘Obama the Brand’ and ‘Obama the President’. The ‘Brand’ stands for hope and humanism. It tends to say the right things on the right occasions. It is ethically aware. It employs reason occasionally and it even manages to talk sense often enough. ‘Obama the Brand’ is, no doubt, a refreshing event in the Western political arena.
‘Obama the President’ is a different story altogether: It struggles, it fails to deliver, it fails to keep promises. It says things and does the opposite. ‘Obama the President’ is a politician and politicians are conditionally untrustworthy.
The failure of Obama to merge the ‘Brand’ and the ‘President’ into a continuous ethical reality is indeed a colossal tragedy. But it is not Just Obama’s tragedy, it is actually our own disaster. As much as the ‘Brand’ manages to spread some cheering humanist and universal statements, the ‘President’ is actually imprisoned by some of the most dangerous Zionist guards. ‘Obama the President’ has a big open bill to pay to the people who gave him the keys to his current white dwelling. In other words he has many Zionists to appease and another bunch of rabid Sayanim* that have managed to invade his office. To a certain extent, Obama’s failure to establish an adequate continuum between the ‘brand’ and the ‘president’ is due to the unfeasibility of a continuum between humanism and Zionism.” Läs mer…
http://www.gilad.co.uk/writings/the-nobel-prize-the-brand-and-the-president.html
En del protesterar i alla fall, och blir uppmärksammade för det också. Läs t.ex. om Peter Brierley: http://www.guardian.co.uk/uk/2009/oct/09/iraq-war-service-blair-snub och http://www.guardian.co.uk/commentisfree/2009/oct/11/barbara-ellen-comment