Hatkampanjen mot Demjanjuk går vidare
Posted on January 13, 2010
Filed Under historia | 1 Comment
Dagens Nyheter (2010-01-12) utser sig själv till jury och utropar dom över den i Tyskland åtalade John Demjanjuk:
“I dag fortsätter rättegången mot lägervakten John Demjanjuk efter helguppehållet. [...] John Demjanjuk växte upp i Ukraina och deltog i andra världskriget på den sovjetiska sidan.
Han hamnade i ett tyskt fångläger och undkom de olidliga förhållandena genom att låta sig enrolleras som vakt i ett förintelselägret Sobibor i Polen.”
Och här har DN föregripit hela rättegången och redan satt sig till doms över Demjanuk. Demjanuk själv har nämligen upprepade gånger förklarat att han aldrig varit lägervakt i Sobibor eller ens varit i lägret eller staden. Kampanjen mot John Demjanjuk är ett skrämmande exempel på hur hämnd får gå före rättvisa. Hur hat får leda till förföljelse.
Det första som John Demjanjuk får mig att tänka på är Erik “Kar de Mumma” Zetterströms bok “Två år i varje klass”. Demjanjuk själv lyckades inte ens med detta. Under nio års grundskola kunde han endast ta till sig fyra årskurser. Skola var knappast något för den långsamme ukrainaren. Demjanjuk växte upp i svältens Ukraina. Familjen sålde sitt hus för 10 limpor bröd och 1940, vid 20 års ålder, anslöt sig Demjanjuk till Röda Armén. En kort tid senare anfölls Sovjet av Nazi-Tyskland. Demjanjuk sårades och togs till fånga av tyskarna. Vad som hänt därefter är osäkert. Enligt Demjanjuk själv togs han till fånge och arbetade som krigsfånge. I krigets slutskede säger han sig dock ha arbetat som en del av den tyska krigsmaskinen då han varit livvakt åt olika officerare.
Efter kriget stannade Demjankjuk i Tyskland, först i fångläger och sedan ett tag arbetande åt den amerikanska armén. 1952 flyttade han och hans fru, som han träffade i Tyskland, till USA. 24 år senare pekade en kommunistisk tidning plötsligt ut Demjanjuk för att ha varit lägervakt i Treblinka. Inte vilken lägervakt som helst utan den beryktade Ivan Marchenko – Ivan den Förskräcklige – en av de som skötte gaskamrarna. Och där tar vår historia sin början.
Israelisk polis skapade nu ett fotodokument som de skickade ut till överlevande. Frågan var om de kunde identifiera vem av flera olika personer som skulle vara Ivan den Förskräcklige. Fotodokumentet ser ni nedan.
Som man lätt kan konstatera så är dokumentet medvetet gjort för att peka ut just John Demjanjuk som Ivan den Förskräcklige. Två av bilderna är dubbelt så stora som de andra bilderna. Av en “slump” är dessa bilder de enda som är skarpa och tydliga. De personer som därför pekas ut med större skärpa är just John Demjanjuk (nere till vänster) och Fyodor Federenko (nere till höger), båda som pekades ut i den kommunistiska tidningen Ukrainian Weekly. Ivan Demjanjuk är dessutom den enda på bilden utan hår. Värre identifikations procedur kan man inte tänka sig (Federenko skickades sedmera hem till Sovjet av USA där han prompt hängdes). När samma foton hade använts vid den rättegång som fick Demjanjuk utelämnad till Israel konstaterades att fotodokumentet helt saknade bevisvärde och var “otillåtet suggestivt”.
Salomon Schulman skriver fegt och lögnaktigt i DN:
“Vi står inför den sista rättegången mot en misstänkt krigsförbrytare, John (Ivan) Demjanjuk. Han har blivit utpekad som lägervakten “Ivan den förskräcklige”, bland annat av Chil Rajchman, men släppt “i brist på bevis”.”
Demnjanjuk utelämnades till Israel från USA (trots att länderna saknades utelämningsavtal) efter att han konstaterats ha ljugit vid sin ansökan om medborgarskap till USA. Under en skådeprocess anklagades han av fem vittnen för att vara Ivan den Förskräcklige.
- Den förste av dessa var Pinhas Epstein. Vid rättegångsförhören kom det fram att han pekat ut en av de andra männen, en tysk mördare vid namn Schmit, för att ha varit “Nikolai Shelaiev”, Ivans mordiske partner. Epstein hade alltså redan pekat ut en person helt felaktigt. Hans vittnesmål gick inte att lita på.
- Nästa vittne var Eliahu Rosenberg. Här blev det än mer uppenbart hur svaga vittnesmålen var som bevisbörda. Rosenberg hade nämligen själv, redan 1947, vittnat hur Ivan den Förskräckliga dödats under en revolt i Treblinka den 2:a Augusti 1942. Om Demjanjuk skulle vara samma person måste han ha återuppstått från de döda. Rosenberg hade också misslyckats med att identifiera Demjanjuk från fotona.
- Josef Charny var samma person som lyckats få Fyodor Federenko utlämnad till Sovjetunionen och sedan hängd. Charny hade helt misslyckats med att identifiera Ivan från de bilder han fick förevisade.
- Nästa vittne var Gustav Boraks och vid rättegången kom det fram att han var ohjälpligt senil. När han tillfrågades hur han tagit sig från Israel till Florida för att vittna mot Federenko svarade han “med tåg”. Därefter ändrade han sig och sa att han tagit flyget från Katowice i Polen där han bott sen 1978 (han bodde i Israel sen 1952).
- Sist ut var Yehiel Reichman (av Schulman nämnd med hans jiddisch-namn Chil Rajchman). Reichman hade så svagt minne han hav vid en överblickskarta över Treblinka inspekterade den i 10 minuter för att sen säga att han inte kunde matcha den med sitt minne. Reichman vittnade först hos amerikansk polis och i vittnesprotokollet står det att vittnesmålet utfördes på engelska utan tolk. Reichman förstod inte ett ord engelska. Reichman själv sa att det tagit honom flera timmar, varje foto undersöktes 10 gånger, för att identifiera Ivan den Förskräcklige. Vid uppvisande av ett annat foto hade han helt misslyckats med att peka ut Demjanjuk som Ivan.
Schulmans insinuanta påstående om att Demjanjuk skulle ha släppts p.g.a “brist på bevis” är också skamligt. Tvärtom kom det fram att amerikanska myndigheter medvetet undanhållit bevis från försvaret redan vid utelämnadet av Demjanjuk till Israel. P.g.a detta bedrägeri fick Demjanjuk tillfälligt tillbaka sitt medborgarskap.
Den tidigare amerikanska kongressledamoten Jim Traficant skriver om hur han begärda fram data om Ivan den Förskräcklige och Treblinka från FOIA (Freedom of Information Act). 100 sidor fanns tillgängliga:
“Dessa 100 sidor räddade livet på John Demjanjuk. De innehöll vittnesmål från 17 vittnen om Treblinka.
Alla 17 identifierade “Ivan”:
1. Han var längre än John Demjanjuk;
2. Han hade mörkt hår, inte blont som John Demjanjuk;
3. Han var nio år äldre än John Demjanjuk;
4. Han hade ett långt ärr på nacken.”
OSI hade också låtit 15 överlevande från Treblinka försöka identifiera Demjanjuk som Ivan den Förskräcklige. Detta genom att visa upp hans foto bland en mäng likartade. Ingen av dem hade lyckats. Även detta hemlighölls för försvaret vid utelämnandet av Demjanjuk till Israel.
Redan vid utelämnandet av Demjanjuk till Israel visste man alltså i USA att Demjanjuk inte kunde vara Ivan den Förskräcklige. Men Schulman använder sig av det fega “i brist på bevis” för att kunna antyda att Demjanjuk nog måste ha varit skyldig i alla fall.
Ytterligare ett bevis användes för att peka ut Demjanjuk som Ivan den Förskräcklige, ett ID-kort från Travniki-lägret som lämnats ut från Sovjetunionen. Idag vet vi att detta ID-kort var en förfalskning.
Notera prickarna som syns på fotot. De är hålen från en häftapparat. Fotot är alltså tagit någonannanstans ifrån för att vid ett senare tillfälle klistras fast vid “id-kortet”. Vid en granskning under den första rättegången mot Demjanjuk fastslog Doktor Julius Grant, en av världens ledande experter på förfalskningar, att kortet var en förfalskning. Inte nog med att det inte var Demjanjuk själv som skrivit sin namnteckning, Grant kunde också konstatera att de små hål som fanns på passfotot innehöll spår av bläck. Bläcket var av samma typ som KGB använt vid sin översättning av dokumentet.
Även den amerikanska experten William Flynn kunde konstatera att det rörde sig om förfalskningar. Han förvägrades dock att vittna om hur han själv kunnat återskapa förfalskningarna. Flynn konstaterade att Demjanjuk-signaturen var skriven med annat bläck än den andra texten. Etersom just det bläck som användes vid Demjanjuk-signaturen saknade järn gick den inte att datera på samma sätt som resten av texten. På baksidan av fotot kunde han konstatera att lim använts minst vid två separata tillfällen.
Rättegången mot Demjanjuk var brutal. Försvarsadvokaterna anklagades för att Kapos, nazister, Hitler. En av dem tog så illa vid sig att han tog sitt liv. En annan advokat fick syra kastat i ansiktet vid begravningen. Domarna arbetade aktivt för att hjälpa åklagarsidan och allt direktsändes i TV för att försäkra sig om att alla skulle lära sig ordentligt om den nazistiska förintelsen. Men detta var inte ett unikt fall där oskyldiga anklagats och vittnes fört fram felaktiga vittnesmål.
1974 anklagades Frank Walus av “nazi-jägaren” Simon Wiesenthal, en man känd för sina skrupellösa metoder och sina livliga fantasi om var nazisters tillflyktsorter, för att ha arbetat för Gestapo som officer. Han skulle bland annat ha stampat ihjäl en judisk, gravid kvinna. 12 vittnen flögs in av Wiesenthal för att vittna mot Walus. Ändå var Walus nästan två decimeter kortare än den man han pekats ut som och han var bara 17 år när han påstods ha varit officer hos Gestapo. Som polsk medborgare kunde han inte ens ha blivit officer i organisationen. Walus attackerades flertalet gånger av judiska aktivister och fick bland annat syra kastat mot sig. Han hamnade också på sjukhus. Hela tiden var han oskyldigt anklagad.
Nu är det Demjanjuk som sitter på bänken igen. Måtte han få en rättvis rättegång, trots attacker från DN och Salomon Schulman.
Läs också mer om Demjanjuk hos Åke Sandin.
Tags: historia, John Demjanjuk
Comments
One Response to “Hatkampanjen mot Demjanjuk går vidare”
Leave a Reply
-
Statistik från 19:e Maj, 2008
-
-
Rösta på Cthulhu!
-
-
[...] dess medverkan i förföljelsen av den oskyldige Frank Walus och de fortsatta förföljelserna av den oskyldige John Demjanjuk. Ska utlämningar ske, inte mig emot, ska de baseras på solid grund. Raka motsatsen till vad [...]