Haiti och de dödliga sjukdomarna
Posted on January 23, 2010
Filed Under Irak, Israel, haiti |
När Israels krig mot Gaza pågick som värst försökte många skribenter förleda uppmärksamheten till Darfur (där kriget i princip var slut). Nima Dervish skrev i Stockholm City:
“När 350 000 dräptes i Darfur såg jag inte orden ”folkmord” och ”förintelse” lika ofta som nu.”
Men 350 000 människor “dräptes” inte i Darfur. Av de 300 000 människor som anses ha dött i konflikten dog 80%, 240 000 människor, av sjukdomar. “Endast” 60 000 människor kan sägas ha dräpts. När flest tidningar skrev om Darfur och uppmärksamheten var som störst (Kampanjen Save Darfur tvingades backa från överdrivna siffror) dog enbart ett fåtal i direkta konflikter. NY Times skriver:
“Men långt fler människor flydde från förövarna än de som hackades eller sköts till döds av dem, 2.7 miljoner människor fångades upp i läger för fördrivna människor. Medans en del föll offer för banditer som la sig i bakhåll när de hämtade vatten och ved, dog långt fler av diarré som spreds genom smutsigt vatten, lunginflamation som fångades upp från ökendammet och röken från eldar, malaria som bars in i tälten av mygg samt andra sjukdomar från år av hårt levende.”
Diarré, malaria, lunginflamation och hårt levende. Det är vad som dödar i konflikter.
Det här är inget unikt. I Irak har över en miljon människor dött efter den amerikanska invasionen. Endast en klar minoritet av dessa har dött av direkta våldsamheter som bombangrepp, självmordsbombare eller stridsvagnar. De flesta har dött av brist på rent vatten. Enligt en rapport sammanställd av WHO och den irakiska regeringen har dödsfallen i Irak åtminstone fördubblats sedan det amerikanska angreppet.
Under det första Gulf-kriget bombade USA sönder alla Iraks vattensystem. Sedan infördes kraftiga sanktioner mot landet. Dessa dödade över en miljon människor, hälften av dem barn under fem år. Det är alltid barn som är de som är mest utsatta för den här typen av sjukdomar.
Från Haiti har det visats bilder på hur hjälparbetare arbetat för att gräva fram människor ur rasmassor och hur snabba operationer utförts. Men de liv som räddas på detta sätt kommer vara en försumbar minoritet.
Det är när det ur journalistiskt perspektiv spektakulära räddningsarbetet är slut som majoriteten av liven kommer räddas - eller lämnas att dö. När bristen på rent vatten kommer att leda till diarré. När bristen på hygien kommer att leda till sjukdomar. När bristen på mat kommer att minska motståndskraften. Då kommer våra svenska medier inte längre rapportera om folket på Haiti och de mer PR-inriktade hjälporganisationerna kommer att ha gett sig av då strålkastarljusen släckts.
Guardian rapporterar om situationen i Haiti:
“Mat och vatten nådde mer än 500 tillfälliga läger som är hem för kring 500 000 människor, men brist på hygien skapade fler rapporter om diarré och andra sjukdomar.”
Och så börjar det. Vi ska också komma ihåg att slummen som raserades vid jordbävningen var hem åt två miljoner människor. Vad är för en stat som tillåter en så stor slum placerad direkt på en förkastning utan att ha det minsta förberedelse inför ett jordskalv är en annan fråga.
Den brittiska tidningen Lancet är starkt kritisk till de hjälporganisationer som framförallt kämpar för att synas i kameraljuset:
“Internationella organisationer, nationella regeringa och NGO:er gör rätt i att mobilisera, men slåss också om positioner, var och en påstående att de gör det bästa för jordbävningsoffren.”
Några som fått svidande kritik för att låta den egna PR-apparaten gå före hjälpen till de lidande är israelerna. Den judiska tidningen Forward skriver om hur viktig medieinsatsen varit för hjälparbetet:
“Oavsett, på marken fanns ett uppbåd av israeler dedikerade till att försäkra sig att folk hörde om landets humanitära uppdrag och spred det vidare. Press officerare från den israeliska militären flägs in, liksom fotografer och ett videoteam för att dokumentera arbetet från den israeliska sjukvårds- och räddningspersonalen. De distribuerade dagliga bilder till pressen. Representanter för israel och utländska medier kapslades in med gruppen och andra reportrar bjöds in.
En dag efter att det israeliska fältsjukhuset öppnats stod två israeliska officerare i uniform och tog kontakter med de TV-producenter som satt i sändningsposition längs med landningsbanan för stadens flygplats. ” Vi berättar för dem om vårt sjukhus”, sa en av dem.”
Journalister blev t.o.m tillskickade en video där en israelisk körledare, den mest malplacerade sen Birigit Friggebos försök att leda en upprörd samling Rinkeby-bor att sjunga “We shall overcome”, försökte få en grupp dystra haitier att sjunga Army of Lovers låten “Israelism“.
Birgit Friggebo får en konkurent.
I Ynet News skriver den respekterade professorn Joel Donhin, chef för patientsäkerhet på Haddassah Medical Centre i Jerusalem, om hur den israeliska PR-apparaten skadat hjälpuppdraget:
“Generellt sett börjar vi förberedelser för ett uppdrag timmarna efter att en naturkatastrof har förklarats. Oftare än sällan så är det israeliska teamet det första som landar i området. [...] Och för att försäkra sig om att allmänheten är medveten om denna uppvisning åtföljs uppdraget av medierepresentanter, fotografer och en försvarstalesmans kontorsundesåtar och andra.
Jag förstod uppdraget perfekt när ledaren för en av delegationerna till ett katastrofområde blev tillfrågad om syrgastuberna och ett antal doktorer kunde flyttas för att göra plats för ännu en TV-stations representanter och deras utrustning. (med sedvanligt mod vägrade delegationsledaren!).”
Professor Donhin fortsätter på ett sätt som är viktigt för alla länder och organisationer att ta till sig och här inräknar jag Sverige och de svenska hjälporganisationerna:
“Det rätta sättet att hjälpa är att skicka en liten styrka i förväg för att undersöka katastrofens dimensioner. Vilken infrastruktur finns kvar? Kommer skickandet av ett fältsjukhus med alla dess delar överbelasta vägnätet eller annan infrastruktur?
Tre komponenter är nödvändiga:
Skydd, vatten och mat — Dessa saker är nödvändiga för att rädda det största antalet människor. Vattenreningsutrustning, tält, vanliga matransoner behövs. Men de saknar den krävda dramatiska effekten. Om vi valde den vägen skulle vi missa att se det barn som föddes med stöd av våra läkare. Allra troligast skulle den upphetsade kvinnan inte ge hennes barns (vem vet om han kommer leva till mogen ålder?) namnet Israel eller det från en förlossningsläkare eller sköterska. (Skulle han få medborgarskap för att han föddes på israeliskt territorie? Många skulle motsägga sig det.) Dramat är stiligt, men nödvändigheten är tveksam.
[...]
I den nuvarande krisen, som är på en större skala än något vi sett tidigare, finns det inte så stort behov för ett fältsjukhus utan för fält-, dvs portabla, toaletter. Det finns mer behov av grävutrustning för att gräva gravar och avloppsutrustning.Ett land som vill ge humanitär hjälp utan att bry sig om sin medieimage skulle skicka det som behövs hos offren, inte vad det vill ge. Men skulle kvällsnyheterna vissa befälhavaren över ett israeliskt team vid ett område med 500 fälttoaletter? Knappast. Det är mycket mer mediemässigt att visa ett israeliskt sjukhus, komplett med davidsstjärnan och naturligtvis de dedikerade läkarna och sköterskorna, uppklädda i snitsiga uniformer med den israeliska flaggan på bröstet.”
Läs hela texten här i översättning!
Det här är också något för svenska medier att ta till sig. Spektakulära bilder på folk som grävs upp ur ruiner till trots, det är inte så folk räddas.
Om man ska förstå Johan Ehrenberg rätt så är Svenska Röda Korset en sån organisation där ledningen bryr sig mer om PR än om att hjälpa. Ehrenberg ger en svidande kritik under rubriken “Det ruttna i Röda Korset”:
“Folkrörelsen var för en ny fräck borgerlighet en karriärsväg mot det ljuva livet. Så länge man samlade in mycket pengar fanns det smulor att plocka upp som kunde vara som guldklimpar.
Insamlingsindustrin blev en miljardindustri i Sverige.De flesta som skott sig har gjort det på laglig väg. Höga konsultarvoden och orimliga löner och så alla dessa konferenser i inspirerande miljö. Långt, långt bort – i en annan värld – har vardagsgnetandet i lokalorganisationerna pågått.
Jag känner faktiskt bara förakt för de här människorna som förvandlat bistånds- och fredsorganisationer till big business.”
Det viktiga är att ny infrastruktur med ordentliga avlopp byggs upp för att håla sjukdomar borta. Att folket har mat så de kan behålla sin motståndskraft. Att de har skydd för vädret så de inte får följdsjukdomar.
Det här kommer inte ta en vecka och kanske inte ens månader. Snarast kan det ta år att få upp dessa människor på fötter igen. Vi får hoppas att de inte blivit bortglömda innan dess. I så fall kommer vi att få se Darfur-siffrorna upprepa sig på Haiti.
Glöm inte att hjälpa! Expressen listar hjälporganisationer. Om inte Röda Korset så finns i alla fall flera andra alternativ.
Medier: AB AB Skånskan HD SvD Expressen AB
Tags: Irak, Israel, haiti, jordbävning, naturkatastrof
Comments
6 Responses to “Haiti och de dödliga sjukdomarna”
Leave a Reply
-
-
Statistik från 19:e Maj, 2008
-
-
-
Rösta på Cthulhu!
-
-
[...] i press och bloggar om Haiti: DN 2010-01-22, SvD 2010-01-22, Motbilder, [...]
Hr försökt men inte lyckats bädda in den här videofilmen på min blogg. Den är mycket bram handlar i huvudsak om Haiti men har bäring även på andra krisområden i världen:
http://video.google.com/videoplay?docid=-8570486602320982353&ei=POFYS5qwOIKf-AbJkdCKCQ&q=aristide+haiti&hl=en&view=3&dur=3#‘
Tack, Kerstin!
[...] - Haiti och de dödliga sjukdomarna, Motbilder [...]
Mycket väl skrivet Hampus!
För ovanlighetens skull håller jag med dig.
Möjligen var inte formuleringen “endast” så lyckad som bestämning till “60000 dräpta” oavsett hur många som dräpts i andra konflikter eller av andra förövare.
Vidare är väl direkt våld v.s. sjukdomar/svält/andra konsekvenser inte en så intressant distinktion jämfört med den gemensamma orsaken krigshandlingar.
Ingemar, jag satte “endast” inom citationstecken just för att demonstrera att ordet inte skulle tas bokstavligt. Möjligen borde jag ha gjort det tydligare.
Distinktionen ser jag som intressant egentligen endast av det skäl att medier i många andra konflikter ignorerar just sjukdomarna och svälten. Gällande Afghanistan nämns exempelvis bara dödssiffror för direkt våld. Sällan får vi reda på hur många offer kriget skördar i sjukdomar och svält.
Den andra distinktionen är att sjukdomarna och svälten i än högre grad drabbar de oskyldiga - flyktingar, barn och äldre. Det är svårt att vara positiv till krig när man ser vilka som blir offren.