Dresden och det accepterade tyskhatet
Posted on February 17, 2010
Filed Under Tyskland, hat, krig, rasism | 7 Comments
Salomon Schulman har vid andra tillfällen försvarat massakern av oskyldiga åldringar, kvinnor och barn i Dresden. Nu skriver han igen i Sydsvenskan över nödvändigheten att förinta Dresdens civila i en brandstorm – en holocaust. Under en timmas tid fälldes 4 000 ton bomber över den tyska kulturstaden:
“Det är problematiskt att Tyskland inte fått utlopp för den vånda som drabbade landet i krigets slutskede. Men att som högerextremister och inte så få kulturella förespråkare för humanismen beklagar sig över det öde som drabbade Dresden är förfelat.
[...]
I den sachsiska kulturstaden med tusentals och åter tusentals slavarbetare, de få judar som då ännu levde och sovjetiska krigsfångar, räknas inte in i den tyska dödsstatistiken. Slavarna välkomnade dock bombningarna, likt min mor och hennes medsystrar i Berlin, då de såg friheten komma med de brittiska bomblasterna mot vapenfabrikerna som in i det sista var verksamma.”
De som “välkomnade bombningarna” enligt Schulman
Ska vi förstå Schulman rätt så önskade tvångsarbetarna att bli brända till döds. De såg friheten i att bli förvandlade till kolstatyer. Tillåt mig tvivla. En av de som överlevde bombanfallet över Dresden, en av de tvångsarbatare som Schulman talar om, var Kurt Vonnegut. Han beskriver mordet så här:
“Vi slog oss igenom en källarvägg för att hitta den stinkande massan av över 100 människor. Flammor måste ha svept i genom innan byggnadens kollaps stängde av utgångarna, för köttet på de där inne påminde om utsidan på plommon. Vårt jobb, förklarades det, var att vada in i ruinerna och forsla ut resterna.
[...]
Det är med en viss ånger som jag här smädar hedern hos våra flygare, men, pojkar, ni dödade en avskyvärd mängd av kvinnor och barn. Skyddsrummet som jag beskrev och otaliga andra som det var fyllda av dem. Vi var tvungna att forsla kropparna och bära dem till enorma likbål i parkerna, så jag vet.”
Vonnegut kallade bombningen av Dresden för så meningslös att han var den enda i historien som tjänat på den – genom försäljningen av sin bok Slakthus 5. Det är personer som Vonnegut som Schulman påstår skulle ha “välkomnat” bombningarna. Välkomnat chansen att brännas till döds eller privilegiet att få tömma hus på döda kroppar, chansen att få slita loss brända barnakroppar och föra till dem till likbålen.
Schulman skriver också angånde varför Dresden bombades:
“Avsikten var i själva verket att underlätta ryssarnas frammarsch.”
Detta egna påhitt saknar tyvärr all grund i fakta. New Statesman skriver om de allierades brandbombningar av Tyskland som totalt dödade över 600 000 människor. De citerar Arthur “Bomber” Harris, krigsförbrytaren som ledde britternas bombkampanjer:
“Tysklands städer, inkluderande deras arbetande befolkning, är bokstavligt hjärtat i Tysklands krigspotential. Vad vi vill göra, som tillägg till eldens skräck, är att få teglet att falla ned över hunnerna, att döda hunnerna och att skrämma hunnerna ["hunn" är här använt som ett förklenande ord mot tyskar, i orginalet användes ordet "Boche"].”
New Statesman citerar också ett av bombdirektiven som säger att fokuset för luft attackerna måste vara “folket i deras hem och i fabriker, också tjänster som elektricitet, gas och vatten enligt vilken det industriella och husliga livet i området är beroende”.
Gällande bombningarna sa Harris senare att “jag ser personligen inte att de kvarvarande tyska städerna är värda benen på en britisk grenadär”. 1943 skrev han att “Målet för bombkommandot ska otvetydigt och offentligt förklaras, att målet är förstörelsen av tyska städer, dödandet av tyska arbetare och störandet av det civiliserade livet i hela Tyskland”. Ett annat av målen var “skapandet av ett flyktingproblem på en tidigare oupnådd nivå”. 200 000 av dessa flyktingar befann sig i Dresden vid luftangreppet och utgör det grundläggande problemet varför det varit så svårt att räkna hur många människor som dog under flygangreppen.
Schulmans förklaring är alltså rena dumheterna. Orsaken är enkel. Schulman är en av de som värderar liv olika beroende på vilken befolkningsgrupp de tillhör. Tyska civila saknar människovärde för honom, kanske kan utrotandet av dem leda till att några från en annan befolkningsgrupp kan räddas? Om inte så är det i alla fall bara tyskar som har dött.
Det finns sådana som Schulman i varje krig, människor med en oförmåga att känna empati för andra människor än den egna gruppen. Det är de som försvarat kärnvapenbomberna över Hiroshima och Nagasaki. Det är de som tystar ned japanernas massaker i den kinesiska staden Nanjing. Det är de som ser det rättvisst att döda två miljoner irakier i krig och sanktioner.
Det enda skillnaden på Schulman och någon från Röda Khmererna eller Al Qaida är att Schulman är politiskt korrekt i sitt hat. Det är fortfarande acceptabelt att önska död över tyska civila, 60 år efter 2:a världskriget.
Läs också min tidigare text: “Blodet i Dresden – Så kan det gå”.
Fler som “välkomnade bombningarna”
Tags: Tyskland, hat, krig, rasism, 2:a världskriget, dresden, salomon schulman
Comments
7 Responses to “Dresden och det accepterade tyskhatet”
Leave a Reply
-
Statistik från 19:e Maj, 2008
-
-
Rösta på Cthulhu!
-
-
Om du kallar det där för tyskhat, vad skall man ha för epitet för det här då?
[Borttagen länk till Ku Klux Klan-ledare. -- Hampus]
Annars kan man ju ta den betydligt äldre, litterära topprodukten av Elyja Ehrenburgs artikel “Döda,döda,döda!” från 12 juli 1942.
Eller en lite senare “skapelse” av Elie Wiesel:
“Every Jew, somewhere in his being, should set apart a zone of hate — healthy, virile hate — for what the German personifies and for what persists in the German. To do otherwise would be a betrayal of the dead”
Måste varit såna prestationer som renderade honom Nobels FREDS!-pris 86.
Kan rekommendera Peter Englunds text om bombkriget mot Tyskland i essäsamlingen “Brev från nollpunkten”, om du inte läst den. Eller ja, kan rekommenderas för omläsning.
Ganska mörka texter där, men det passar ju ämnena.
Schulman skriver också att de 25 000 dödade i Dresden motsvarar två dagars dödande i Treblinka. Det skulle innebära att över fem miljoner människor dödades i Treblinka under de 15 månader lägret opererade.
Mindre troligt.
Jag rekommenderar också läsning/omläsning av Peter Englunds Brev från nollpunkten. Även Tysk höst som skrevs 1947 av Stig Dagerman rekommenderas. Beskrivning ur Wikipedia:
” Denna reseskildring innebar också Dagermans publika genombrott, delvis beroende på den ursinniga uppgörelsen med det starka tyskhatet som hade brett ut sig i flera länder, . . .”
Jag förstår således inte vad du menar med din sista mening: “Det är fortfarande acceptabelt att önska död över tyska civila, 60 år efter 2:a världskriget.”
Vad en obalanserad galning utan rimliga proportioner skriver i Sydsvenskan är knappast representativt för någon särskilt utbredd uppfattning.
Ett (eller snarare ett antal) skäl till att det gått trögt att dra fram skulden för de allierades krigsförbrytelser är att t.ex. vi svenskar kom så billigt undan trots att vi gjorde så lite för att motarbeta en destruktiv regim. På det hela taget slutade ju inte kriget på sämsta tänkbara sätt även om det iofs. slutade illa.
Ingemar, du är den tredje som rekommenderar Englund för mig (en per telefon också) så jag får helt enkelt ta och skaffa mig den. Tysk Höst hade jag helt missat, får se om den går att hitta.
Kanske överdrev jag när jag skrev att det var “acceptabelt”, men jag tror inte att man kunnat önska död över civila i andra krig och fått framföra sina önskemål i svenska tidningar. Japaner (Hiroshima/Nagasaki) och tyskar tycks vara de där även civila får förespråkas som godkända mål i svenska medier.
Enda andra exemplet tror jag varit Torbjörn Tännsjö som i någon konstig filosofisk logik sagt att även civila israeler ska ha varit acceptabla mål.
[...] några dagar sedan skrev jag om Salomon Schulmans vansinniga krönika i Sydsvenskan där han önskade död och förintelse över [...]
Kan tilläggas att Arthur Harris, som låg bakom de här bombningarna, i och för sig med sin regerings goda minne, knappast var riktigt klok.
Läste en gång en kortbiografi, minns inte av vem, som bland annat beskrev hur han en gång stoppades för fortkörning varpå han skällde ut poliskonstapeln med att han i alla fall dödade så många så någon mer eller mindre spelade ingen roll.
Efter kriget agiterade han för kärnvapenkrig mot Sovjet med motiveringen att mänskligheten förtjänade att utplånas. Sen emigrerade han till Sydafrika.