Malcom McLaren har mulat

Posted on April 9, 2010
Filed Under musik, punk | Leave a Comment

Läser i tidningarna att Malcolm McLaren har trillat av pinn. För de som inte känner till honom så var han punkbandet Sex Pistols manager och den som såg till att de idag är så beryktade, kända och ikoniska som de är. Det gjorde han främst genom att sabotera för bandet och förstöra dess chanser.

Sex Pistols i det TV-framträdande som gjorde dem kända och ökända

Sex Pistols är och var ett mycket bra band. Talet om att de inte kan spela är nonsens, Glen Mattlock var utan tvekan en utmärkt basist och låtskrivare. Tillsammans med Paul Cooks rytmiska dunkande och Johny Rottens nyskapande sång förtjänade de att bli uppmärksammade, detta oavsett att de faktiskt var först ut på banan. Ändå hade de kunnat bli bortglömda i dag. Kanske aldrig blivit ikoner. Orsakerna är två:

Bandets uppbrott
Ett band med en lång karriär kommer aldrig på samma sätt som ett med en kort kunna bli ikoner för sin tid. Förknippas med en tidsanda. Att Sex Pistols enbart existerade under punkens första korta, men intensiva första skede har gjort dem till symboler för hela rörelsen. Detta trots att The Clash antagligen hade ett större inflytande i längden och absolut på den svenska, politiskt medvetna rörelsen. Utan tvekan var McLarens inkompetens och hat mot organiserade strukturer en bidragande orsak till bandets upplösning.
Sid Vicious
Sid Vicious hade två roller i att göra Sex Pistols till ikoner. Den självklara är att han dog. Martyr är alltid kul, äkta kändisskap kräver blodsoffer. Det andra är klädseln. Det stilrena. Det lätta att kopiera. Johny Rotten kallade Vicious för “en klädhängare” och det är inte helt fel. Vicous var trendkänslig, modemedveten och brydde sig om sitt utseende – även gällande att klä ned sig rätt. Med sitt karakteristiska utseende och på slutet uniformsliknande klädsel har han blivit en modell för hur punkare ska klä sig – motsatsen till den individualitet som Rotten i sin tur trodde på. Och läser man Rottens memoarer ser man hur ytlig punken var för Sex Pistols. I stort sett handlade det om att inte klä sig eller spela som andra. McLaren och Rotten var de två som arbetade för att få in Vicous i bandet och därmed sparka ut bandets låtskrivare, Glen Mattlock.

Och nu är McLaren död. Oavsett vad man tycker om honom så har han otvetydigt bidragit till kaoset kring Sex Pistols. Varit med och anordnat flera av arrangemang av det som numera är nutidshistoria: Intervjun med Bill Grundy, båtfärden på themsen där de spelade “Good save the queen” till drottningens ära, de arrangemang som skapade Punk-rörelsen. Andra saker är rent nosens, till exempel det som Expressens Andreas Nordström svalt med hull och hår:

“Sex Pistols debutalbum ”Never mind the bollocks here’s the Sex Pistols” från 1977 är en av tidernas bästa skivor.
Men det är faktiskt inte det viktiga här. Det var den image som McLaren konstruerade och hans sluga manipulation av media och publik som gjorde att upplevelsen eleverade, från musik till livsfarlig magi.”

Vilken manipulation av media? McLaren var skräckslagen efter Pistols framträdande i TV hos Bill Grundy, det som gjorde bandet känt för den större all mänheten. Efter det skötte medielogiken resten, reportrar följde efter bandet på konserter och försökte provocera fram bråk för att få något att skriva om. Och publiken kom för att det var något nytt, något anorlunda och en fruktansvärt bra musik med enorm attityd. Publiken behövde inte manipuleras. I grund och botten handlar mycket om efterhandskonstruktioner för ett band och en manager utan kontroll över händelserna.

Även Expressens andre reporter, Jan Gradwall, är ute och irrar:

“Men faktum är att utan den kontext som McLaren gav Sex Pistols – utan hans referenser till 1968-kravallerna i Paris, dadaisternas anti-konst, säkerhetsnålarna, S&M-estetiken – så hade bandet kanske bara varit ett pubrockband som spelade ovanligt snabbt.”

Men säkerhetsnålarna var inte McLarens påhitt, de användes först av Johny Rotten för att hålla ihop de fallfärdiga kostymer han köpte second hand. 1968-kravallerna och dadaisterna har i efterhandskonstruktioner tilldelats en enorm roll – som de i verkligen inte alls tycks ha haft. Det är svårt att se att de skulle haft något inflytande alls på punken, annat än som slogans ritade på McLarens egna T-shirts han sålde i egen affär. Med S/M-estetiken är det självklart något annat.

Den största missen Gradwall gör är dock påståendet att Sex Pistols utan McLaren skulle ha blivit ett pubrockband. Sex Pistols hatade pubrockarna över allt annat och deras största princip var att aldrig spela på pubar.

En liten avslutande strof till McLaren kan passa. Den är från låten Pretty Vacant: