Om FN:s skändliga insats under Kongokrisen

Posted on May 9, 2010
Filed Under Afrika, Johanne Hildebrandt | 2 Comments

Johanne Hildebrandt skriver förvirrat om svenska soldaters insatser i Kongo på 60-talet, förvirrat på det sätt som hon är ledande expert på. Hon skriver om veteranernas erfarenheter:

“Faktum är att många av de 6 000 svenska soldater som skickades till Kongo på 1960-talet har skäl att vara bittra. Landet hade precis förklarat sig självständigt. Katanga, ett distrikt med rika naturtillgångar där belgiska kolonister investerat, ville bryta sig loss och inbördeskrig hotade.

Svenska soldater hamnade i strid för första gången på 150 år, 19 dog och många fler skadades, både fysiskt och psykiskt. Men när de kom hem med blev de svikna och ignorerade. Ingen brydde sig, debriefing var inte uppfunnet, några mådde så dåligt att begick självmord, andra söp ner sig. Påståenden om att några av dem betett sig illa gjorde att de dessutom utsattes för en form av kollektivt skitsnackarstraff.”

Sällan kan man läsa en vackrare försköning av kolonialismen.

Först och främst hade inte kolonialister “investerat”. De hade stulit marken, det var det som kolonialismen handlade om. Kongo var en av världens värsta kolonier, ett styre så brutalt att i princip halva befolkningen dödades. Demonstrationer i hela Europa fördes mot belgarnas framfart, en framfart där de svarta piskades ihjäl, dödades, massakrerades, tvingades till slavarbete, våldtogs. På ungefär 15 år dödades mellan 10-12 miljoner kongoleser i vad som var ett värre folkmord än nazisternas under 2:a världskriget. Läs mer om detta i boken “Kung Leopolds Vålnad”.

1960 hade landet hade 100 000 europeiska invånare och 14 miljoner svarta. När Kongo ville förklara sig självständigt skaffade sig belgarna en marionett i södra Kongo, Moïse Tshombe, som krävde att områdena i provinsen Katanga, där de rikaste belgiska gruvbolagen fanns, skulle fortsätta tillhöra Belgien. Belgarna skrev om författningen för att tillåta honom att utropa egen självständighet. Det var alltså inte en fråga om “inbördeskrig” som Hildebrandt påstår, det var en fråga om Belgiens försök att behålla de rikaste delarna av sin koloni.

Den Kongolesiska armén var också fortfarande under kontroll av belgiska officerare, den hade skapats för att hålla de svarta nere under belgarnas kolonialdöme. Vid ett myteri mot de belgiska officerarna omlokaliserade de sig tillsammans med en del av trupperna i Katanga. Belgiska trupper gick nu också in i landet, ockuperade flera flygplatser och ställde sin armé till Tshombes förfogande. Tshombe svarade med att utropa Katanga till en “självständig” stat. Kongo begär nu hjälp. Det här är beslut om att skicka svenskar fattas.

* * *

DN skriver om saken:

“- Det var som att ha en hel nations stöd i ryggen, säger Sten Wiberg. Folk tänkte sig att vi åkte i väg för att skapa ordning bland människoätande vildar, och rätt många av oss tänkte nog likadant före avfärden.

I Dagens Nyheter och andra massmedier förmedlades under denna tid bilden av ett Afrika befolkat av “fanatiska negersekter”, “vrålande stamkrigare” och infödingar som i sällsynta stunder av gott lynne kunde behandla främlingar med “chokladbrun välvilja”. Till de faror som förväntades möta de svenska soldaterna hörde också människoätande lejon och giftormar. Kongo var som hämtat ur en pojkbok – ett land kring vilket de härligaste skrönor kunde vävas.”

Glada svenska äventyrare som ska läxa upp vildarna och få dem att bete sig som folk.

Överste Jonas Waern berättar om propaganda mot FN och om hur de själva skapar upplopp på uppdrag

Och den som tror att svenskarna på allvar skickades ner för att faktiskt hjälpa dessa “fanatiska negersekter” har självklart fel. FN vägrade att fördöma de belgiska insatserna i landet och kräva att den belgiska armén skulle dra sig ur. Istället gav man legitimitet till den belgarnas rätt att försvara “liv och egendom” med sin armé. Dag Hammarskjöld, då FN:s generalsekreterare, förklarade att inget bistånd fick gå igenom Kongos regering, allt måste gå via FN. Inga som helst soldater skickades till Katanga, det område som den kongolesiska regeringen bett dem att ingripa i. Belgiens biträdande premiärminister Gizenga förklarade:

“FN:s styrkor låter Katanga konsolidera utträdet och låter belgarna bete sig som i ett ockuperat land under rökridån av en falsk provinsiell Katanga-regering som vi, den legitima regeringen i Kongo, har deklarerat illegal.”

Vid ett besök hos Tshombe i Katanga i Augusti 1960, lovade Dag Hammarsjöld att FN skulle ingripa på Katangas sida om Kongo valde att gå in med sin armé. FN:s roll i landet var alltså att försöka behålla så mycket makt som möjligt hos kolonialmakten Belgien. Om detta visste inte de svenska äventyrarna något. Major Sten Wiberg förklarar för DN:

“Vi hade ingen aning om vad som väntade. [...] Det var egentligen ingen som ville ha oss där.”

Denna okunnighet hos FN-soldater om vad de ger sig in i, på vems sida de slåss, består än idag. För några år sedan träffade jag en svensk soldat som sa att han snart skulle åka till Kongo. När jag frågade till vilket Kongo hade han inte ens någon aning om att det numera finns två: Kongo-Brazzaville och Kongo-Kinshasa. Att skicka så okunniga soldater utomlands är bara ett be om problem.

Otäcka svarta gör uppror mot de stackars belgiska officerarna

Dag Hammarskjöld valde att eskalera konflikten med Kongo och dess premiärminister Patrice Lumumba. I amerikanska telegram beskrivs hur Hammarskjöld ansåg att “Lumumba måste krossas”. Dag Hammarskjöld valde sedan att försöka stödja en statskupp av Josef Kasavubu, landets president och lät FN ta kontroll över alla flygplatser och radiofaciliteter för att förhindra den valde premiärministern från att nå ut till befolkningen. Denna misslyckades då den röstades ned i Kongos parlament med 60 röster mot 19 och i dess senat med 41 röster mot 2. Hammarskjöld backade då upp en CIA-styrd statskupp av arméchefen Joseph-Désiré Mobutu som sedan skulle bli en av Afrikas mest hatade män.

Lumbumba lyckades fly från den husarrest som Mobotu satte honom i, men FN vägrade honom då skydd eller hjälp mot den Mobotu som nu blivit landets diktator. Istället torterades Lumumba, dödades och styckades i bitar som lades i ett syrabad. Mordet skedde på skrivna instruktioner från Belgiens regering. Belgiska officerare var också närvarande vid avrättningen. Mer om detta kan man läsa i boken “Assassination of Lumumba”.

Först efter mordet på Lumumba och tillsättandet av västs egen diktator Mobotu började FN agera mot Katanga och för att ena landet under Mobotu.

* * *

Är det någon som efter detta undrar över att FN-soldater inte var populära i Kongo? Om soldaterna nu känner sig “bittra” som Hildebrandt uttrycker det så är det inget mot hur Kongoleserna kände det när FN ingrep på belgarnas sida, gav stöd till kuppen mot deras främste hjälte Patrice Lumumba och hjälpte den hatade dikatorn Mobotu till makten. En av veteranerna berättar för P3:

“Det hat mot FN, det hat mot Dag Hammarskjöld som slog emot mig, det var något fruktansvärt.”

Hildebrandt skriver också om de svenska Kongo-veteranerna:

“Påståenden om att några av dem betett sig illa gjorde att de dessutom utsattes för en form av kollektivt skitsnackarstraff. “

Påståenden? Nej, det är väl kända fakta. SVT citerar dagboken från en av de svenska soldaterna:

“Redan första kvällen var det långa köer på bordellerna i E´ville och killarna fick inte se flickorna i ljuset, utan bara spänna på en okänd flicka som för dem bara var neger och kropp.”
“Efteråt tyckte de att det var ganska äckligt, men det var väl en sorts massuggestion.”
“En efter en i ett mörkt krypin på en bakgård på en smutsig madrass”

Samma beteende finns idag hos våra FN-soldater i Kongo. SVT skriver vidare:

“FÖR FEM ÅR SEDAN sedan jobbade Malin Lanzer för den svenska räddningsverket i sydöstra Kongo-Kinshasa. När hon och några kollegor vilade sig på stranden kom FN-lastbilarna rullande och flickor från den närliggande byn mötte upp dem. Efter en stund blev det uppenbart vad som höll på att hända.
- Det var utbyte av pengar, mat ägg eller mjölk. Sen såg man hur de gick iväg tillsammans antingen ut på stranden eller till buskage eller i skogen. Och inledde sexuella relationer.
[...]
Det visade sig att varje tisdag skjutsades FN-soldaterna till stranden för att ha sex med samma flickor som de hade i uppdrag att skydda. Det Malin såg kulminerade lite senare i en världskandal när amerikanska tv-bolaget ABC visade hur FN-anställda tog med sig kvinnorna i sina bilar, och polisen visade upp en dator som tillhörde en fransk fredsarbetare innehållandes sexbilder.

Fransmannen försvarade sig med att FN faktiskt erbjöd en miljö där sex med unga flickor tolererades. Och FN:s egen utredning bekräftade att den sexuella exploateringen var utbredd.”

I P3 berättar stabsfotografen Gert Gustavsson att det gängse namnet på flyktingarna de kom i kontakt med var “kolsäckarna” och ansåg inte att de var mycket att ha. “En bra kolsäck är en död kolsäck” berättar han, för att sedan fortsätta med att beskriva hur svenskarna åkt iväg och skjutit ihjäl 10 svarta utan provokation, allt som en sorts diffus hämndaktion för att en svensk misshandlats, nästan till döds.

För mer information, lyssna på P3:s program om Kongokrisen. Johanne Hildebrandt har uppenbarligen inte gjort det.

Inslag om Mobotus statskupp

Share and Enjoy:

Tags: Afrika, Johanne Hildebrandt, Dag Hammarskjöld, FN, Joseph-Désiré Mobutu, Kongo, Patrice Lumumba

Comments

2 Responses to “Om FN:s skändliga insats under Kongokrisen”

Wonder Warthog on May 10th, 2010 18:41:13

Jag skulle gärna använda nåt inte så utslitet ord men kommer bara på “för jävla bra inlägg”, Har ofta funderat kring Kongo och den officiella bilden av “krisen”.
Carl B-son on July 2nd, 2010 09:10:04

Johanne Hildebrandt!
Jag förstår att du läst ditt tyckande ur diverse tidsskrifter och böcker.
men jag kan tala om att det gjordes stora insatser för att bibehålla fred och lugn i områden där svenska FN-soldater verkade.
Du var säkerligen inte där personligen, men det var jag 1961-1962 och jag blev även sårad under striderna. Visst, vi var inte välutbildade och vi åkte dit för spänningens skull, men jag kan garantera att spänningen blev allt annat än trevlig. Vissa afrikaner var kannibaler och dom ville man inte råka på.
Fakta är inte svart eller vitt, tänk på det.