“Senast jag var i staterna besökta jag ett firande av Israels självständighetsdag tillsammans med israelerna på FN. De vet att jag är pro-israel. Jag firade Israels självständighet. [...] Det är ett bekymmer att de som representerar sig som pro-palestinier nu förknippar sig med anti-israeliska tankar och politik som avyttring och bojkott. Jag är emot det.”

Ging, FN:s representant för de palestinska flyktingarna, firar alltså deras fördrivning tillsammans med de som fördrev dem. Hur kan han se dem i ögonen igen? Hur kan han påstå sig vilja dem väl efter att ha firat att deras byar raserades, att de med vapenmakt fördrivits och att de som försökt stanna kvar massakrerats? Hur kan han någonsin påstå sig vilja palestiniernas väl efter detta?

Ging säger sig alltså vara pro-israel. Därefter uttalar han sig ur ett direkt pro-israeliskt. Det är ett bekymmer för hans pro-israelism att de som vill följa de mänskliga rättigheterna, FN:s resolutioner, Genéve-konventionen nu konstaterat att bojkott av den typ som fördes mot Sydafrika är det mest effektiva medlet. Det är ett bekymmer för honom att folk är “anti” mot apartheidstater. Vi ska fortsätta investera i apartheid är hans budskap.

Tidningarna har med jämna mellanrum rapporterat om konflikter mellan UNRWA och palestinierna, både i Västbanken och på Gaza. Med en pro-israel som chef kommer de rapporterna i en helt annan dager.

P.S. VIKTIGT: Läs GP om hur pro-israelernas McCarthyism nu börjat hitta till Sverige. Om hur historiker förföljs och utfrågas om sin kamp för palestinier.

Medier: Dagbladet DN

Israel vältrar sig dock i entusiasm över att få liknas med den amerikanska södern eller Sydafrika. Trots att Högsta Domstolen slagit fast att palestinier och Israeler, enligt Israel invånare i samma land, ska ha samma rätt att köra på motorvägarna förvägras palestinierna detta. Dessa ska vara palestinianrein, trots att de byggts på palestinsk mark som stulits av den israeliska staten. Israel njuter av att OECD accepterat apartheid som ett legitimt styre och fortsätter mysande att bygga bosättningar.

Detta har gjort att Sydafrikas Sionistiska Federation, dess svenska motsvarighet är mest känd för att dela ut priser till Sverigedemokrater och Knutby-pastorer, hotat med att demonstrera vid barnbarnets ceremoni. Goldstone, som inte vill förstöra sitt barnbarn, har därför tvingats till att inte närvara. Doron Isaacs som nyligen organiserade en delegation för mänskliga rättigheter till Israel säger:

“Det finns en tro bland högersionistiska organisationer om att förtal och förödmjukelse av judiska kritiker mot Israels politik kommer att statuera exempel som hotar andra till tystnad.”

HIV/AIDS-aktivisten Zackie Achmat berättar:

“Israels apologeter i Sydafrika beter sig som de gjorde under apartheid när de misslyckades med att erkänna de svartas mänsklighet. De har ingen förståelse för konstitutionella värden eller för mänsklighetens hos palestinierna.”

Israel var fram till 1987 apartheid-Sydafrikas främsta allierade och P.W Botha förklarade att han såg Israel som ett föredöme när det gällde skapandet av apartheid.

I Israel använder man sig av den religiösa motsvarigheten till lejonpulver: 50 religiösa rabbiner och kabbalister som flugit härs och tvärs över landet, glatt tutande i horn och bedjande i böner för att svininfluensan ska upphöra. Rabbinen Jitzhak Batzri förkunnar entusiastiskt:

“Målet med vår flygning var att stoppa epidemin och förhindra ytterligare dödsfall. Vi är säkra på att faran nu ligger bakom oss.”

Ett bättre alternativ hade varit om de blåst i trumpeter istället. Enligt religiösa traditioner ska det vara bra för att få murar att rasa, ett utmärkt sätt att bli av med apartheidmuren som byggs för att stjäla palestinsk mark.

En ny lag måste nu formuleras och kommer att ånyo ställas inför parlamentsomröstning när den är klar.

Medier: SvD Dagen Zaida Catalán
Bloggar: Dessa Mina Minsta Bröder Jinge Esbati

Det är naturligtvis inget nytt. När USA ingrep i det kubanska frigörelsekriget mot Spanien, för att göra Kuba till sin egen koloni, uteslöts också de svarta från segerfirandet då Spanien besegrats.

Esbati nämner i sin text det historiska fotot av Jesse Owens vid olympiaden i Berlin 1931 där Owens som guldmedaljör står överst på prispalen med en ivrigt armviftande nazist bakom och nedanför sig. Owens sa senare om detta:

“När jag kom tillbaks till mitt hemland, efter alla dessa historier om Hitler, kunde jag inte åka längst fram i bussen. Jag måste gå genom bakdörren. Jag kunde inte bo var jag ville. Jag inbjöds inte att skaka hand med Hitler, men jag inbjöds inte heller till Vita Huset för att skaka hand med presidenten. Hitler avpolleterade mig inte – det var FDR som gjorde det. Presidenten skickade mig inte ens ett telegram.”

Att Hitler inte skulle velat skaka hand med Owens är förövrigt en myt. Hitler skakade visserligen hand med flera vinnare i olympiaden första dagen, då Owens inte vann någon guldmedalj, men upphörde detta dagen därpå efter att ha blivit tillsagd att han måste vara opartisk. En amerikansk svart medaljör, Cornelius Johnson, vann dock guldmedalj samma dag som Hitler skakade hand med flera andra vinnare. Enligt tyska talesmän hade Hitler då redan gått hem eftersom alla tyska medtävlare var eliminerade, men om det är en sann ursäkt kan vi aldrig veta.

I USA gjordes det dock stor sak över att Hitler inte skakade hand Owens – liksom han inte skakade hand med några vinnare utom det lilla fåtalet vinnare den första dagen. Stora tidningsrubriker slogs upp om detta och det är därför ryktet kan leva vidare idag. En sak är dock säker, hade Sultanen av Brunei fått styre så hade Owens inte fått gå lottlös. Fast det är klart. Idag har Jesse Owens fått en egen allé bredvid olympiastadion i Berlin, något han knappast fått under ett naziststyre.

Mer om handskakningsfobi hos Nordic Dervish.

Bloggar: Ali Esbati om hatet mot muslimer, Forum för Frihet om islamkritik och Roya om… svensk kultur?

Nu gillar ju Charlotte att skriva under affekt och drämma till med diverse överdrifter, så man ska väl inte ta texten så mycket på allvar. Att jag skulle ägnat veckor till förnekelse blir lite märkligt eftersom jag endast skrivit ett enda inlägg om det, ungefär en och en halv vecka innan Wibergs text. Det har alltså inte ens gått flera veckor sedan min text och jag kan erkänna att det faktiskt tog mig under en timma att skriva den. Resten av tiden har jag ägnat åt att skriva om fattigdom, svält och krig, ni vet, det som Wiberg själv verkar tämligen ointresserad av.

Idag har hon har hon hissat upp några halmdockor som hon går till vidsint angrepp mot. Istället för att ens försöka styrka det enda påstående jag menat varit en vandringssägen, att Mein Kampf ska ha sålts på Durban-konferensen mot rasism, börjar hon citera de mest kända och okända källor om annat. Självklart inte större och neutrala dagstidningar som The Guardian vars specialsite jag själv länkade till. Så låt oss därför ignorera allt hon skriver som inte har med mitt inlägg att göra.

Självklart har hon inte hittat en enda internationelt erkänd källa från den tid då konferensen ägde rum om att Mein Kampf skulle ha sålts där. Hon hänvisar till den franske filosofen Pascal Bruckner, givetvis utan en länk eller källa, för ett citat som inte alls säger att han själv skulle ha sett boken utan mest verkar vara ett fortsatt spridande av rykten. Däremot visar hon sig ha det goda förnuftet att följa min rekommendation om att läsa på The Guardian. Tyvärr saknar hon tålamodet att läsa mer än en krönika och ignorerar alla nyhetsartiklar. Det är synd. Då missar hon den nyanserade bild som jag uppmanade henne att skaffa sig. Givetvis hittar hon inget om Mein Kampf där.

Fortfarande inte det minsta tecken på att FN skulle legitimerat försäljandet av Mein Kampf på en konferens mot rasism.

Wibergs nästa källa, “Stephen Roth Institute for the Study of Contemporary Antisemitism and Rasism”, består bara av en text skriven av en anonym människa som inte ens verkar ha varit närvarande på konferensen. Ytterligare ryktesspridning alltså.

Och därefter är det slut.

En lång upphetsad artikel som på något sätt sägs ha med mig att göra där hon skriver en massa saker som inte har med min text att göra, hänvisar till två källor som aldrig själva sett “Mein Kampf” säljas av FN i Durban, men ändå påstår att så skulle vara fallet. Inget mer.

Så dålig är källkritiken hos Charlotte Wiberg. Det är synd, om hon ville bli tagen på allvar skulle hon enbart använda allmänt erkända källor, inte lobbyorganisationer som SKMA som av Jan Guillou en gång beskrevs så här:

“Aftonbladets kulturchef har just antisemitstämplats i den andra kvällstidningen av den anledningen. Emellertid handlar den svenska diskussionen om antisemitism alltid om något annat. Svenska kommittén mot antisemitism och liknande politiska grupper har nämligen utvecklat en egen pseudovetenskap där de kan finna antisemitism där ingen annan finner den. Minst fyra av Aftonbladets kolumnister ingår i detta sortiment av antisemiter som antingen förnekar sin uppfattning, är omedvetna om den eller i vart fall inpiskade nog att dölja sina böjelser genom att, fräckt nog, inte uttrycka sig antisemitiskt.

Detta andra som diskussionen döljer är naturligtvis Israels ockupationspolitik. När debatten om Hillersberg rasade som hetast i morgonpressen attackerade Israels krigsmakt palestinska getton med artilleri och flygbeskjutning. Värst drabbades Gaza, där närmare en miljon människor hålls inspärrade tätt sammanpackade men där trettio procent av området är upplåtet åt något tusental israeliska kolonister som måste ”skyddas” från de palestinska infödingarna.

Detta är inte lätt att försvara. Skillnaden mellan Israel och apartheidstaten Sydafrika är att Israel avrättar fler människor och håller fler inspärrade eller i militärt omringade gettobildningar. Därför blir frågan om antisemitism så angelägen för Israels försvarare.”

För här är problemet. Wiberg nöjer sig inte med att beskriva vad som hänt, det måste alltid vara värre. Oskyldiga måste alltid blandas in. Det räcker inte med att fördomar mot judar yttrats, nej, dessa måste vara legitimerade av FN och Mein Kampf måste ha sålts. Man ska inte kritisera enbart de som yttrat fördomarna, nej, alla ska attackeras, särskilt de som är kritiska till Israel och inte har med saken att göra. Med en sådan attityd kan man tyvärr inte bry sig särskilt mycket om hennes emotionella drapor.

På FN:s konferens mot rasism i Durban diskuterades kolonialism och rasism. I Sydafrika lever idag 25 miljoner under fattigdsdomsstrecket, 57% av befolkningen. Dessa är inte Charlotte Wiberg intresserad av. Istället försöker hon skapa opionion mot FN:s arbete mot rasism. Det är synd och det är att sparka på alla som idag lider av kolonialismens efterskalv.

Det enda förskönande i det hela är att hon verkar ha en halvhyfsad kunskap om vampyrfilmer. Det kan inte vara dåligt.

Uppdaterat 2008-10-13: Sakine Madon, som nu bevisats ha fel i sina märkliga uppgifter om att FN skulle legitimerat utdelandet av Mein Kampf på antirasistkonferensen i Durban, kommenterar det hela:

“Förvånande är att det är vuxna (män) bloggare som havererar efter krönikan. “Buhuuu Sakine skrev att Mein Kampf delades ut”, ungefär. Hör ni allvarligt talat inte hur ni låter?”

Det är hennes syn på källkritik. Uppenbarligen har Madon svårt att argumentera med vuxna människor när hennes kommentarer ligger på en 12-årings nivå. Bulten i Bo har också kommenterat.

Uppdaterar 2008-10-13: Charlotte har skrivit ännu en text, även denna gång i extrem affekt och med de obligatoriska överdrifterna och påhitten. När Charlotte lyckats skriva en enda text utan att anklaga folk för vad de aldrig sagt och aldrig tyckt ska jag med glädje lyssna på henne.

“Moçambique tog förra året emot 200 miljoner kronor från Sverige i budgetstöd, kontanter som går rakt in i statskassan. Det totala biståndet till landet var 664 miljoner kronor. I UD:s beskrivning av Moçambique kan man läsa om “omfattande korruption, brist på insyn, straffrihet för prominenta personer.” UD konstaterar också att “det finns oroande tecken på att Moçambique i praktiken är en enpartistat.”
Varför ska Sverige, alltså svenska skattebetalare, finansiera denna stat?”

Helt enkelt för att biståndet inte går till att finansiera denna stat. Biståndet går istället för att hjälpa befolkningen i det fattiga Moçambique, den befolkning som drabbades hårt av den av moderaterna och Sydafrika-stödda RENAMO-guerillan. RENAMO var en av alla dessa miliser som sponsrades av förtryckarregimer för att hålla “svartingarna” på plats. RENAMO utrustades främst av apartheidregimen i dåvarande Rhodesia med Sydafrikanskt stöd. Tanken var att utöva påtryckningar på Moçambique för att få ANC-medlemmar där utvisade. I Riksdagen berättade dåvarande Utrikesministern Margaretha av Ugglas:

“Den terror Renamo bedrivit och fortfarande bedriver i Moçambique är ohygglig. Renamos terror stöddes från början av Sydafrika och utgjorde ett led i detta lands destabiliseringspolitik gentemot sina grannländer.Syftet med Renamos verksamhet, som är inriktad på terror, är oklart.”

RENAMO ingick i samma internationella gruppering, IDU, som svenska moderaterna. Själv minns jag hur Carl Bildt mötte dess ledare och det raseri det framkallade hos en av mina klasskamrater som bott i Moçambique. RENAMO beräknas ha dödat kring 100 000 människor i Moçambique. Partiet stöddes uttryckligt av den moderata riksdagsledamoten Birger Hagård. En mycket bra genomgång av svenska partiers och politikers stöd till olika grupperingar i Afrika finns här.

Och hur fördelas biståndet? Jo, nära en fjärdedel är avsatt för demokratiseringar och mänskliga rättigheter. Knappast ett stöd till “diktaturer”. Fast visst finns det skäl att oroa sig. Moçambique ligger visserligen betydligt bättre till gällande pressfrihet än Georgien, men demokratimässigt enbart några position bättre, vilket inte kan ses som positivt.

Och vad kan vi också se på biståndet i Moçambique som Nilsson protesterar mot? Jo, det har varit sällsynt lyckat. På 9 års tid har antalet barn i skolor ökat från 44% till 76%. Den ekonomiska tillväxten ligger på 8%. Mödra- och barnadödligheten har sjunkit liksom fattigdomen. Landet har inte heller förklarat krig mot sina grannländer (fast då hade det kanske fått Nilssons stöd). Det ses t.o.m som en möjlighet att Moçambique kan uppnå milleniemålet om halverad fattigdom. Jordbruket har haft en tillfäxt på 7% sedan 2003. Delen av statsbudgeten under revision ökar. Under fyra år har hälso- och sjukvårdsinrättningarna ökat med 25%.

Stackars “offren” för denna politik. Nej, offrena i Moçambique skapades av det förtryckande apartheidstaterna och de som stödde dem eller vägrade protestera. Sydafrika. Rhodesia. USA. Israel.

Moderaterna. Svenskt Näringsliv (SAF). De som betalt för Nilssons bok.

Bättre då att lyssna på ekonomen Jeffrey Sachs. DN skriver:

“Underutvecklade länder befinner sig i ett slags fattigdomsfälla, så fattiga att de inte har en chans att utveckla sina egna resurser, anser Jeffrey Sachs. För att få fart på ekonomierna måste man därför börja med ett första språng ut ur den extrema fattigdomen. För det krävs stora investeringar i infrastruktur, hälsovård, utbildning, jordbruk. Men hittills har världen inte satsat tillräckliga resurser för att hjälpa de fattiga länderna över tröskeln. I stället har man försatt dem i skuld och bidragit med en liten ström av bistånd som aldrig räckt för att ta itu med de grundläggande problemen.
- Vad jag pratar om är inte att de här länderna ska bli beroende av finansiering från västvärlden, utan tvärtom. När de tar sig över tröskeln finns det en chans för ekonomierna att utvecklas och växa normalt, säger han.”

Idag vet vi med säkerhet att bistånd leder till ökad ekonomisk tillväxt hos ett land. Vid en granskning av 50 olika studier om bistånd kunde forskaren Mark McGillivray konstatera att (sid 5):

“Empirisk litteratur under de senaste åtta åren konstaterar översiktligt att tillväxten hade varit lägre i frånvaron av officiellt bistånd, trots mycken rättvis kritik av aspekter av biståndsleveranserna. Därför fungerar bistånd, och kritik mot hjälpens effekter på makronivå – att den överlag skulle vara skadlig, felaktig eller kontraproduktiv – saknar helt enkelt stöd i forskning.”

Även IMF har erkänt att de underskattat biståndets roll.

För mer om svenskt bistånd till Moçambique, läs här.

Uppdaterat 2008-09-16: Moçambique ligger numera betydligt bättre till på pressfrihet än Georgien vilket gör mitt tidigare påstående om att de låg på samma nivå felaktigt.

Tidningar: SvD, Sydsvenskan, Sydsvenskan2, SvD2, SvD3

Andra bloggar: Svensson om svält och krig, Paolo Pissoffi om en krigshjälte, Anna Wester om seminarium gällande Palestina, Jinge om palestinier i Syrien, Rawia Morra om bosättarnas terror

1.5 procent svarta, en fjärdedel av de som hade röda skjortor och cowboyhattar. Det lägsta deltagandet hos svarta på 40 år, sen den gamla amerikanska apartheidtiden. Vid demokraternas konvent var de svartas deltagande 24.5 procent. Tabloid Baby visar bilder från konventet och önskar hjälp: “Hjälp oss att hitta de svarta!”

Under de senaste sex åren har republikanerna inte haft någon svart senator, guvernör eller ens medlem i representantshuset, den ena av kongressens kammare. Demokraterna har en svart senator och 42 medlemmar i representantshuset.

Jay Leno om det låga svarta deltagandet:

“Jag måste erkänna, hon såg väldigt bekväm ut uppe på podiumet för det är ganska likt Alaska: Du blickar ut mot konventsgolvet och det är endast vitt så långt ögat kan se.”

“Jag vet inte om ni märkte detta, men på republikanernas konvent så försökte kameramännen desperat hitta minoriteter bland åskadarna som de kunda zooma in på, för det är vad de gör. Till slut, efter en timma, hittade de en. Det var en presbyteriansk protestant som stod bland en grupp metodister.”

Utan tvekan kommer Dick Erixon hitta något positivt i detta.

Tidningar: Aftonbladet, SvD, SvD2, Aftonbladet2, SvD3, SvD4, DN

The Guardian skriver:

“The Palestinial Strategy Study Group, ett EU-sponsrat projekt med 27 stycken ledande palestinska representanter från hela det politiska spektret argumenterade för att den nuvarande tvåstats-ramen för fredssamtal misslyckas med att ta fram ett löfte om en oberoende stat. Istället, föreslår den att avsluta den förhandlingsprocess som nu hållt på i nära 20 år och omvandla den palestinska myndigheten till vad som kan bli en “palestinsk motstånds myndighet” och utveckla en form för ett “smart” motstånd.”

Det har länge varit uppenbart att fredsförhandlingar med Israel är helt meningslösa. Ett bättre uttryck vore “fredsförhalningar” eftersom det främst går ut på att tysta kritiken mot den israeliska ockupationen med hägringen av en eventuell fred, samtidigt som ockupationen fortsätter i ökande takt och det palestinska territoriet blir allt mindre. Även palestinas chefsförhandlare, Ahmed Qurie, förklarade att om en tvåstatslösning inte kunde komma till stånd snart så skulle en enstatslösning bli den enda möjligheten.

Målet är att maximera kostnaden för ockupationen och göra alla ensidiga lösningar omöjliga och den bästa lösningen är – enstatslösningen. Den nuvarande diskussionen ska bli sista chansen som Israel får att visa att man på allvar är intresserade av fred:

“Trots att många palestinier kunde föredra en geniunt framförhandlad tvåstatslösning kommer ett misslyckande vid det nuvarande Annapolis-initiativet att stärka de som argumenterar mot detta. De flesta palestinierna kommer därefter troligtivs vara övertygade om att ett framförhandlat avtal inte längre är möjligt.”

Och det finns fler som inte längre tycker tvåstatslösningen är realistisk. I ett tal skrivet som hölls av Riad Malki, den av Abbas tillsatte “utrikesministern”, skrivet av den av Abbas tillsatte “premiärministern” sas det:

“Jag känner att tvåstatslösningen tappar värde bland båda våra folk och hos världssamfundet där bakom.”

Enligt Malki har de nuvarande fredsförhalningarna inte lett till ett endaste framsteg, även om israelerna gärna påstår det – för att förhala. Även Israel-Palestine Centre for Research and Information ansåg nyligen att de förslag som var realistisk ai princip innebar att upplösa den palestinska myndigheten och ensidigt utropa självständighet a la Kosovo eller arbeta för en enstatslösning.

Och vad har israelerna för lösning då? Samma som alltid. Maximera territoriet och minimera antalet icke-judar. Stjälp över så mycket av kostnader som möjligt på andra länder och försök få dem att göra skitjobbet att vakta ockupationen. Försök förhindra en självständig palestinsk stat och försök hålla kontroll på alla palestinier genom att pressa in dem i små “hemländer”, bantustanis, som omringas av israeliska vägspärrar. Gör livet så olidligt som möjligt för palestinierna i hopp om att de ska fly och överge sin mark. Minimera kritiken genom att påstå att det inte finns någon att förhandla med alternativt påstå att framsteg skett. Fortsätt bygga ut de militära befästningar som kallas bosättningar. Skjut alla som gör motstånd, inklusive förståndshandikappade. Och förhala, förhala, förhala.

Inget nytt, men heller inget som det talas om högt.

Läs rapporten, den är lång men mycket välskriven och förklarar tydligt vart den enda realistiska vägen mot fred går.

P.S. FN ska ni lägga fram en motion till säkerhetsrådet om att Israel ska betala en miljard dollar i skadestånd till Libanon för de skador på miljön som de israeliska krigsförbrytelserna orsakade. Skadorna orsakades bl.a av bombningen av ett oljeraffinaderi vilket fick Libanons kuster att täckas av olja.