“Vad ni säger skall vara ja eller nej. Allt därutöver kommer från det onda.”

Det är alltså ja eller nej, inte ja och nej! Och tyvärr måste jag som ateist ge bibeln rätt, uppenbarligen kommer Federleys agerande från det onda. Det är dock inget vi ska förvånas över. Federley ser som Israelvän araber som de största fienderna och har betalat pengar till den israeliska armén när de som bäst massakrerat civila. Och som Jan Guillou konstaterar i ETC gällande FRA-lagen så är det främst araber som ska förföljas och övervakas. Snyftandet i riksdagen var här uppenbart ett spel för gallerierna.

En annan självutnämnd liberal som med glädje röstat för FRA-lagen och övervakning av hela det svenska folket är Fredrik Malm. Fredrik Malm har erfarenhet av övervakning. Vid valet år 2006 var han väl införstådd i det olagliga datorspionaget på det socialdemokratiska partiet. Fredrik Malm har här visat att han inte har någon respekt alls för lagar när det gäller övervakning och hans skrupelfrihet lär tyvärr delas av de som sagt ja till lagstiftningen.

En vän till min far har så länge han minns kallat folkpartiet för “Förbudspartiet liberalerna”. Utan tvekan har han en poäng. Folkpartiet har tidigare förespråkat angiveri i svenska skolor. Bo Ekman skrev då i SvD:

“Folkpartiet har bytt fot från socialliberalism, friheter och rättigheter och försvarare av individens integritet, till disciplin, ordning, buggning, prövning av medborgare och angiveri i skolan. [...] Folkpartiet har nu blivit tvärsäkerhetens och nitälskarens parti, inte ifrågasättarens och det öppna samtalets parti.”

Tack och lov har folkpartiet inte lyckats tysta alla dissidenter. Tidigare i morse var jag en av de som skickade blommor till den folkpartistiska riksdagskvinnan Camilla Lindberg. Där Birgitta Ohlsson var fegt opportunistisk när hon lade ned sin röst mot FRA var Camilla Lindberg däremot modig och höll fast vid sina ideal. Sånt måste man respektera. Tyvärr ser jag att Lindberg är i Borlänge och antagligen inte ens får se min blomma. Riksdagen vägrar också ta emot en del blombud enligt rapporter. Förhoppningsvis klarar sig den lilla nalle som jag sitter fast vid mitt hälsningskort.

I grunden tycker jag dock det är märkligt att alla dessa självutnämnda liberaler och piratpartister först nu har vaknat. ECHELON, den anglosaxiska motsvarigheten till FRA, har nu funnits långt mycket längre. Redan 2001 gjorde EU en rapport där man konstaterade att det övervakningssystem som skapats av USA i sammarbete med Storbritannien, Kanada, Australien och Nya Zealand antagligen också användes för industrispionage. EU gav då ut rekommendation över hur ECHELON skulle motarbetas. En förteckning upprättades med främst följande punkter och krav:

• En grupp skulle skapas för att försäkra sig om att de europeiska ländernas rättigheter inte skulle komprometteras.
   
  
• USA skulle signera ett särskilt avtal om att inte överstiga gränserna för spionaget.
   
  
• Alla andra EU-medlemmar skulle se över sina spionagelagar och förkasta alla de som inte passar in gällande mänskliga rättigheter.
   
  
• Alla EU-länder skulle lova att inte medverka i industrispionage och USA, Kanada, Australien och Nya Zealand skulle också skriva under.
   
  
• Storbritannien skulle förklara sin roll inom ECHELON.
   
  
• Storbritannien och Tyskland skulle kräva att USA signerade avtalet som ett krav för att installation av mer amerikansk spionageutrustning på deras territorier.
   
  
• Att företag och indivder skulle använda sig av krypteringsmjukvara som en självklarhet vid allt hanterande av känslig information och att EU stödjer “användarvänlig open-source mjukvara för kryptering”.
   
  
• Att EU investerar i skapandet av nya teknologier för kryptering och avkryptering.
   
  
• Att EU-medlemmar talar med varandra gällande övervakning av telecom och att en internationell samling hålls för att diskutera sådana saker.

 
Kommer dessa punkter vändas mot Sverige nu?

Tidningar: Ny Teknik 1, Ny Teknik 2, Ny Teknik 3, DN, Aftonbladet, Norrbottens-Kuriren, Sydsvenskan, Dagen, SvD, SvD2, Trelleborgs Allehanda, HD

Andra bloggar: Trotten om demokratins fiender, Onsdag om personligt ansvar, Lex Orwell om Wikileaks stundande flytt, Jinge om Fredrick Federleys mamma, Bulten i Bo om de som måste gå och Blogge om vår nya flagga

Forskaren Jean Williams, som nu belönats med Order of Australia-medaljen, har gått igenom arkiven vid Australian War Memorial. Där har hon hittat bevis på att kraftiga cancerframkallande ämnen sprayades över de vietnamesiska regnskogarna. Agent Orange har visat sig skadligt inte bara för den som direkt drabbats utan ämnena stannar kvar i kroppen och drabbar också personernas avkomma.

För tre år sedan avbröt USA den studie som skulle kolla de långtida effekterna av Agent Orange på befolkningen i Vietnam, detta trots att studien inletts som en del av ett avtal mellan USA och Vietnam från 2003. Orsaken till att studien lades ned var rädslan för stämningar från befolkningen i Vietnam. I USA vägrar fortfarande domstolarna att ta upp stämningar gällande de krigsbrott som användandet av växtgiftet bestod av. Amerikanska veteraner kan dock få skadestånd enligt den vanliga rasistiska modellen.

Andra bloggar: Jinge om att vinna över det irakiska folket, Svensson om en demonstration mot Israel, Alandalus om den palestinska katastrofen

Trots att det i teorin har gått över 30 år sen White Only-policyn, inspirationen till Sydafrikas apartheidsystem, om restriktioner mot icke-vit invandring upphört är behandlingen av Aboriginerna fortfarande avskyvärd. De lever i snitt 17 år mindre än vita, har mellan fem och 10 gånger så stor chans för hjärtsjukdomar, 10 gånger så stor chans att ha tuberkolos och har tre gånger så hög barnadödlighet. Det är också endast 7 år sen Australien fördömdes direkt av FN för sitt rasistiska och diskriminerande system.

John Howards regering som nu kickades ut har lett kampanjen mot aboriginernas rättigheter. De har attackerat aboriginernas organisationer och infört restriktioner gällande deras landrättigheter som de tilldömts av högsta domstolen.

Därför ser jag med glädje på att den nyvalde Kevin Rudd direkt förklarade att hans regering tänker be om ursäkt för hur aboriginerna behandlats, hur deras barn kidnappats från sina familjer för att få en “vit uppfostran”. Varje steg där Australien vågar ta upp sin historia av rasism och folkmord är att applådera.

Plakat i Brisbande från Australiens nationaldag

Mera nyheter:

• Tony Blair är enligt tidningen Dagen så pass kristen att han höll tyst om sin tro för att inte bli betraktad som knäpp: “Blair såg alltid till att hans stab hittade en kyrka dit han kunde gå på söndagar, var han än befann sig.” Man kan fråga sig vilken kyrka han var medlem i, eftersom Ärkebiskopen av Canterbury uttryckligt fördömt det krig i Irak han varit med om att starta.

• Afghanistans talman ledde en bojkott i det afghanska parlementet där dess ledamöter ville protestera mot att president Karzai helt och hållet ignorerar dem.

• Irans president Ahmadinejad har erbudit sig att vara valövervakare åt USA för att förhindra de oegentligheter som tidigare skett i Florida (2000) och Ohio (2004).

Jag började samtala med butikens ägare som sa att det tidigare funnits gott om trädgårdstomtar i Australien, men att de nu börjat försvinna från trädgårdarna, varför var han inte säker. En positiv tolkning ger vid handen att tomtarna lyckats fly från sin fångenskap ut till skogen där de hör hemma, men med Australiens tragiska historia i minnet är det lika troligt att de mött samma möte som aboriginerna – de flesta dödade och jagade, resten traumatiserade och ofta alkoholiserade.

Tyvärr visade sig sen den senare teorin stämma. Senare i Cairns, i ett lokalt köpcenter, mötte jag en mängd trädgårdstomtar. De var försupna och drogpåverkade med stora ölmagar. En tomte blottade sig för alla förbipasserande i varuhuset, medan andra delade en gemensam flaska och några visade baken. Prislappar visade att de också börjat sälja sig för pengar. Så gick ett stolt och starkt tomtefolk ett tragiskt öde till mötes.

I australiska tidningar läste jag att en ny bok skrivits om Taslima Nasrin, välkänd i Sverige, efter att hon flytt till Sverige under påstådda dödshot från fundamentalister i Bangladesh. I Sverige togs hon om hand av Expressens muslimätare Gabi Gleichmann, senare dömd för att ha sålt förfalskade essäer av Umberto Ecco. Gleichmann är nu återigen aktiv i Expressen där bedrägeridomar inte är något att skämmas för, tidningen låter ju också den förskingrings-fällde Jesus Alcalla skriva. I boken berättas om hur Taslima Nasrin påstods ha gjort slut med sin familj, för att sedan ringa nattliga samtal hem till sin mamma för att berätta om hur svårt hon hade det i Sverige. Taslima Nasrin berättade också om hur hon skulle bli dödad om hon återvände till Bangladesh, detta endast tre veckor innan hon flyttade tillbaka utan några problem. Senare berättade hon om hur sviken hon kände sig när alla västliga medier, som tidigare älskat henne, ignorerade henne totalt när hon uttalade sig mot kriget i Irak.

Det tycks vara tradition att de som främst passar in i medias roll som stolta starka kvinnor som kämpar mot fundamentalismen, senare beläggs med allvarliga lögner. I Holland visade sig Hirsi Ali ha ljugit både om sina skäl att söka asyl i Holland och om att ha brutit med sin familj. Taslima Nasrin ljög om hur allvarliga dödshoten var mot henne, i Australien avslöjades nyligen en kvinna med att ha ljugit om hur en kvinna hon hade en frisörsalong tillsammans med i Jordanien skulle ha mördats, en sådan frisörsalong hade aldrig funnits. Även den världskända filmen “Inte utan min dotter” visade sig bygga på en falsk historia.

Ändå vet vi att många kvinnor har problem med fundamentalismen, med äktenskapen, hot från makar och pojkvänner. Det gäller inte bara kvinnor i muslimska familjer, men kanske oftare där på grund av en mer traditionell bakgrund och krock med andra värderingar. Möjligtvis är det så att journalisterna söker efter renodlade svart-vita fall för att driva en politisk agenda, vilket gör att de ignorerar alla de verkliga fall som finns, för att istället sila fram de vältaliga kvinnor med mer politiskt fokus som matchar tidningarnas egna ledarsidor.

Annars muttrar australiensarna mest över att de snart kan tvingas börja dricka vatten från reningsverk, istället för det grundvatten som beräknas ta slut inom bara några år om inget görs. Vattenbråket täcker flera sidor i tidningarna varje dag och spås vara något som kan fälla en regering, där Irak-kriget inte tycks ha påverkat något. Uppenbarligen är det så att 600 000 irakiers liv inte är mycket att komma med jämfört med tanken på att behöva dricka vatten från reningsverk, vilket hundratals miljoner andra människor gör varje dag utan problem.

Här på plats finns i stället monument som hyllar “kampen för imperiet”. I Canberra, Australiens huvudstad, finns ett av de mest osmakliga museer jag sett, The Australian War Memorial – Australiensiska Krigsmuseet. Vapen efter vapen visas upp, medan de ofelbara australiensiska soldaterna hyllas för sina insatser i världens alla krig. Det första världskriget kallas konsekvent för “The Great War”, något som skulle kunna översättas till “Det Stora Kriget”, men här mest tycks mena “Det Underbara Kriget”. Enorma krigspornografiska statyer med soldater med bar överkropp visas upp näst intill blankputsade kanoner.

Särskilt mycket hyllas soldaternas insatser under Korea-kriget utan att det på något sätt antyds det märkliga att det överhuvudtaget fanns två koreanska nationer. Sanningen är ju att Korea, som slogs på de allierades sida mot den japanska krigsmakten, splittrades som en kompromiss mellan USA och Sovjet. Liksom i Vietnam var det ingen som tillfrågade befolkningen. När Nord-Korea invaderade Syd-Korea hade man liksom i Vietnam stöd av merparten av befolkningen eftersom man gjort stora landreformer, liknande dem USA genomfört i efterkrigstidens Japan, men förvägrat både koreanerna och vietnameserna. USA och Australien svarade med ett krig som utplånade varje stad i Nord-Korea och i stora delar av Syd-Korea. Dessutom hotade man att använda kärnvapen och flög regelbundet från 50-talet och framåt turer med kärnvapenbestyckade bombplan över Nord-Korea. Efterverkningarna av detta syns i Nord-Koreas nuvarande kärnvapenprogram som utverkats för att aldrig mer behöva utsättas för en sån press som skedde vid de amerikanska överflygningarna.

Det australiensiska krigsmuseet är också märkvärdigt tyst om den tid då man slogs på USA:s sida i Vietnam. När det gäller öst-Timor berättar man om hur australienska soldater blivit förälskade i den lilla nationen och dess befolkning, men nämner ingenstans om hur Australien hjälpte Indonesien under ockupationen av Öst-Timor, bl.a genom att låta deras dödspatruller, Kopassus-styrkorna, utbildas i Australien. Samma dödspatruller, fortfarande med stöd av Australien, används nu i det råvarurika Väst-Papua.

Denna krigiska attityd som australiensarna visar finns inte endast i krigsmuseet. I parkerna är det inte ovanligt med moderna kanoner som utsmyckningar. I tidningarna lästa jag nyligen om hur viktigt det är för USA att “tämja somalierna”, ett onekligen olyckligt uttryck, särskilt som man måste komma ihåg att rastanken var viktig i Australien ända in på 70-talet, då man slutligen upphörde med den immigrationspolitik som gick ut på att hålla Australien så vitt som möjligt.

En bit ifrån krigsmuseet, nära det australiensiska parlamentet, finns aboriginernas tält ambassad. Tält ambassaden tog sin början redan 1972 som en protest mot de vita australiensarnas behandling av aboriginerna. Under 120 år genomförde man ett folkmord, långt innan Hitler och långt mer effektivt. Man sköt ner ursprungsbefolkningen, förgiftade den och i Tasmanien delade man ut filtar infekterade med kopporna. Även efter att de direkta massakrerna upphört kidnappade man aboriginernas barn för att de skulle få en ordentlig – vit – uppfostran.

Kärnvapenprovsprängningar för USA utfördes också på aboriginernas mark och än idag har man infört särskild alkohollagstiftning på en av de öar som befolkas av merparten aboriginer. Vid tältambassaden idag kan man se hänvisningar både till kidnappningarna och folkmorden. En tunna står också utplacerad med texten “giftigt avfall”.

Som tur var är inte alla australiensare lika krigstokiga, som vanligt verkar det vara en liten driven klick i regering och parlament som vet att det inte kommer vara de själva som drabbas. Kritiker finns det gott om. Nyligen kunde jag läsa en artikel i tidningen av Phillip Knightley, i Radio Tuff känd för sin bok om krigspropaganda, som undrade hur australiensarna fortfarande kunna finna sig i att vara Storbritanniens pudel när till och med den brittiska drottningen förväntat sig att de skulle vilja göra sig fria. En annan kritiker av Australiens krigspolitik och stöd till president Bushs krig mot Irak är underrättelseofficeren Andrew Wilkins som år 2003 berättade om hur premiärministern John Howard medvetet ljög och misstolkade uppgifter från säkerhetstjänsten för att få stöd för ett krig mot Irak. Wilkins poängterar också att både John Howard och Tony Blair före kriget var mycket tydliga med att säga att avsättningen av Saddam Hussein i sig aldrig skulle kunna vara orsak nog för de fasor som ett krig skulle utgöra. Endast existensen av massförstörelsevapen skulle kunna rättfärdiga ett sånt. Idag vet vi att inga sådana fanns vilket gör att kriget är orättfärdigt både i Australiens och Storbritanniens ögon.

De vita australiensarna känner man annars igen bland turisterna som de vita vålnader som stryker omkring i skuggorna. Eftersom de flesta vita är arvtagare från de irländare och britter som transporterades som straffångar till Australien, är deras hy inte direkt anpassad till den australiensiska hettan. För att undvika hudcancer håller de sig helst i skuggan och har på rikliga mängder sololja. Turisterna struntar däremot i detta och ligger i skiftande färgkulörer på Bondi Beach, den absolut mest populära stranden i Sydney, tillsammans med de australiensare som är för unga för att bry sig om cancer eller har smetat på sig solskyddsmedel som skulle kunna skydda en vampyr.