• 150 miljoner dollar och 12 helikoptrar.

Amerikanska pengar för att döda folk i Pakistan:

• 100 000 miljoner dollar och 200 helikoptrar.

Simma lugnt, Pakistan!

Läs också:

• Läkare utan gränser: Medierna väljer bort att rapportera om lidandet för miljoner
   
• Österbottens Tidning: “En skam för hela världen”
   

Medier: Expressen Expressen

• 300 rullstolar
   
• 100 specialscooters för handikappade
   
• Hundratals kryckor
   
• 250 sjukhussängar
   
• Fyra ton medicin
   
• Blandad Sjukhusutrustning…
   

Och en italiensk journalist upptäckte att hennes kreditkort använts efter att det beslagtagits av israelisk militär.

“Trots att Greklands ekonomi kollapsat och satt världens börser i gung­ning har ändå till exempel Frankrike de senaste månaderna sålt sex fregatter för 2,5 miljarder, helikoptrar för 400 miljoner och annat för en summa av 3 miljarder euro.

Tyskland har sålt sex ubåtar för en miljard och det finns säkert flera som sålt krigsmaterial till det EU-land som har en oproportionerligt stor försvarsmakt. Nästan 5 procent av Greklands BNP bekostar försvaret med en styrka på 100 000 soldater i en nation med 11 miljoner människor.

Hur gulligt är det inte att Tyskland och Frankrike lånar Grekland pengar för att de ska shoppa krigsmaterial?

I stället för att sälja pansarvagnar borde Nato och EU hjälpa till att avrusta Grekland och medla med Turkiet. De borde en gång för alla lösa Cypernkonflikten som krigsindustrin tjänat miljarder på sedan ön ockuperades. Publicera skamlistor på alla som tjänat pengar på Greklands utsatthet. Sedan kan de börja skära i arbetarnas månadslöner på 850 euro.”

En som verkar mer förvirrad är Dan Sermand, generalsekreterare för Läkare utan gränser. I SvD argumenterar han vad det tycks för att man ska sluta sjänka pengar till hans organisation. Han skriver:

“Militärens oerhört viktiga mandat att försvara och skydda medborgare eller civilbefolkningar är till och med viktigare än vårt humanitära mandat, som går ut på att rädda liv och lindra nöd. När det är dags att rädda liv har något inträffat som istället kunde ha förebyggts.”

Om Sermand hade rätt vore det en uppmaning att sluta skänka pengar till Läkare utan gränser och istället skänka dem till militären. Men han har fel. Ack, så fel. Vad Sermand bortser från är att det ofta är militären som orsakar den nöd man kan se. Som bombar fattiga. Som förvandlar områden till krigszoner. Som driver folk på flykt och hindrar de som blivit kvar från att få hjälp. Utan militärens skapande av krig och katastrofer skulle Läkare utan gränser ha långt mindre jobb.

Men Sermand skriver också bra saker:

“Men när militären tar på sig roller inom humanitärt hjälparbetare och när militära insatser numera kan kallas ”humanitära”, innebär det att roller sammanblandas. Dessa oklara roller innebär ett hot mot både civilbefolkningen och civila humanitära aktörers möjligheter att arbeta.

Humanitära organisationer ses inte längre som neutrala utan som en del av den västerländska politiska agendan, och därmed som legitima måltavlor för attacker.

Afghanistan är ett exempel på den här utvecklingen. Både USA och militärstyrkor under Natos ledning, däribland Sveriges, har gjort samarbets- och hjälpstrategin till ett humanitärt kamouflage. I ett sådant osäkert område blir hjälpen ”hotbaserad” snarare än ”behovsbaserad” och ges enligt militära ändamål, och inte enligt opartiska utvärderingar om var de humanitära behoven finns.

Att bistå befolkningen blir ytterligare en krigsstrategi som kan användas för att ställa krav, neka assistans eller belöna de som deltar i militärens politiska agenda. “

När hjälp blandas ihop med militära insatser gör man också det humanitära biståndet till militära mål. En opolitisk skola kan få stå kvar. Svenska Afganistankommittén lyckades med framgång fortsätta driva sina flickskolor under hela Taliban-tiden. Men när samma flickskolor blir en del av en utländsk ockupation börjar också attackerna mot dem.

Läs också Fredskoallitionen i Göteborgs text om detta.

Svenska soldater verkar inte vara lika motståndskraftiga som talibanledarna. Dör dom en gång så stannar dom döda istället för att återuppstå någon gång i månaden. Onekligen retsamt. Istället byts omständigheterna de god på med jämna mellanrum? Talibaner! Poliser? Talibaner. Polis-aspirant? Kollega! Utredning…

1980 hoppade en man vid namn Kenneth fallskärm med målet att landa på St. Louis nära 200 meter höga triumfbåge. Han ville imponera på sin fru till hennes födelsedag. Kenneth hade 1600 hopp bakom sig, en ordentlig träning, och klarade landningen gallant. Därefter började problemen: det fanns inget sätt att komma ner. Under honom fanns en utsiktsområde, men inget sätt att ta sig in. Plötsligt tog vinden tag i hans fallskärm och slet ned honom. Frun blev nog inte så imponerad av de fläck han skapade vid landningen.

På samma sätt finns det ingen särskild orsak att vare sig imponeras av eller hedra de soldater som åkt ned till Afghanistan och plötsligt drabbats av insikten av att man inte bara dödar andra i krig, man kan dö själv också. En dödlig insikt. För av alla de pengar som svenska staten lägger på att “hjälpa” afghanistan går endast en tredjedel till humanitärt bistånd. Resten går till militär. Till att utöka konflikten. Till att fortsätta destabilisera området. Till att hålla konflikten vid liv. Till att göra områden för farliga för humanitär hjälp att komma fram.

Torbjörn Pettersson, ordförande för Svenska Afghanistankommittén och tidigare partisekreterare för folkpartiet, uttalar sig om argumentet att svenska soldater skulle vara i Afghanistan för att skydda biståndsarbetare:

“För oss som arbetar med hjälparbete i Afghanistan är detta ett häpnadsväckande argument. I den verklighet där Afghanistankommittén och många andra humanitära hjälporganisationer verkar dagligen råder motsatt förhållande. Vi håller oss så långt från utländsk trupp – amerikansk, polsk, tysk och svensk – som möjligt. Istället för att bidra till vår säkerhet utgör utländsk truppnärvaro direkt livsfara för våra medarbetare. Argumentet att ”vi skyddar civila och biståndsarbetare” blir inte mer sant för att det upprepas ofta. Den offensiva militära strategi som valts i Afghanistan har minskat – inte ökat – förutsättningarna för humanitärt hjälparbete. De patrullerande utländska trupperna bidrar till att distansera också humanitära aktörer från folket de är där för att bistå.”

Läs också hans senaste artikel från SvD.

Det utländska trupperna är sålunda en fara för det humanitära arbetet. Den Svenska Afghanistankommittén borde veta efter att amerikanska soldater gått till anfall mot deras sjukhus och bakbundit personalen.

Även FN konstaterar att stridigheterna gör det omöjligt för hjälpen att nå fram. En rapport från FN konstaterar:

“Den väpnade konflikten, som stadigt ökat under de senaste åren, ger en ackumulerad påverkan, både direkt och indirekt, på afghanska kvinnor och flickor. Förrutom dödsfall och skador drabbas afghanska kvinnor och män på ett negativt sätt av krigföringen som ett resultat av ofrivillig fördrivning, förstörelse av hem och egendom, reducerad eller ingen tillgång till vitala tjänster och signifikant reducering av humanitärt utrymme vilket hindrar livsuppehållande humanitär hjälp.”

Kvinnor ska skyddas genom att fördrivas, få sina hem och egendom förstörd och hindras att få humanitär hjälp. Så vill Sverige hjälpa kvinnorna.

Svenska styrkor befinner sig nu i Afghanistan för att skydda en regering. Inte för att skydda bistånd, bygga skolor eller eller ge godis till små barn utan för att skydda en regering. Denna regering tillsattes först av USA och har därefter organiserat några av historiens mest fejkade val för att ge åtminstone en patina av legitimtet. Tyskland säger uttryckligen att Afghanistan inte är redo för demokrati. Ändå är svenska soldater i Afghanistan för att skydda en regering.

För att skydda denna regering skickas svenska soldater till det amerikanska flygvapnet för att simulera bombanfall mot afghanistans befolkning.

Sverige är i Afghanistan för att skydda knarkhandlarna. Knarkhandlarna är inte talibanerna, under deras tid vid makten lyckades de i princip utrota all opiumproduktion. CIA själva har konstaterat att talibanerna idag endast får del av kring 2% inkomsterna av Afghanistans knarkandel. De som tjänar in pengarna är knarkbaronerna. Som sitter i regeringen. Den regering Sverige är i Afghanistan för att skydda (som vanligt är Johan Norberg uselt påläst gällande detta).

Regeringen i Afghanistan har nu infört en lag som ger män rätt att svälta ihjäl de kvinnor som inte går med på sex. De har också infört en lag som tvingar kvinnorna att be om tillstånd för att få gå ut. Män kan betala en liten avgift för att få slippa straff om de våldtar kvinnor. Lagen som hallick över våldtagna kvinnor. Sverige är i Afghanistan för att skydda denna regering.

På Haiti har just 200 000 människor dött i en jordbävning, 250 000 har skadats. Tre miljoner står numera utan bostad, som om de hade mycket till bostad. På Haiti finns fortfarande slaveriet kvar för barn, ironiskt nog eftersom det var det första land som avskaffade det. Det är ett av världens fattigaste länder.

Om vi hjälpte Haiti skulle vi inte bli beskjutna. Om vi hjälpte Haiti skulle vi inte behöva lägga pengarna på stridsförband och flygplan. Om vi hjälpte Haiti skulle svenska soldater inte skjutas av sin “allierade” i meningslösa strider om ingenting. Om vi hjälpte Haiti skulle våra pengar gå till humanitär hjälp, inte till militär.

Men vi är inte i Afghanistan för att det är det bästa sättet att hjälpa folk. Vi är i Afghanistan för att skydda en regering. En regering vi inte tycker om och helst vi skulle slippa.

Medier: AB Expressen Expressen AB AB BLT KvP DN DN GP KvP SvD SvD

Bloggar: Jinge Svensson Bulten i Bo LOKE

För Tolgfors talibaner leker livet. Med svenskt militärt stöd ska kvinnoförtrycket förstärkas.

I Aftonbladet har Staffan Heimersson drabbats av någon sorts senil demens och tror att vi gått in i Afghanistan eftersom landet överfallit Tjeckoslovakien. Det tycks vara skäl nog för honom att stödja våldtäktsmännen i Karzai-regimen. Överlag tycks förespråkarna av krigföringen i Afghanistan bestå av de mest förvirrade människor. Finlands utrikesminister, Alexander Stubb, påstår t.ex att det inte råder något krig alls i Afghanistan. Det ligger i linje med hans tidigare cyniska utspel om att Israels bombning av finska kyrkans klinik i Gaza inte var värre än få sin mobiltelefon stulen och att han vägrade föra vidare frågan eftersom det skulle vara gratis marknadsföring för kyrkan.

Att krigföringen och de uppblåsta “offensiverna” är rena misslyckanden är uppenbart. Svenska Afghankommittén, liksom FN tidigare, konstaterar att striderna förhindrar biståndet. Shahla Ata, presidentkandidat i Afghanistan, skräder inte orden i DN:

“I alla viktiga frågor – som säkerheten, ekonomin, den utbredda korruptionen och den växande droghandeln – har president Karzai misslyckats. Det är han som bär skulden för att landet befinner sig i det kaos som det gör, och det grundläggande problemet är den usla säkerhetssituationen. [...] Det första jag skulle göra är att sätta mig ned och prata med de afghanska talibanerna, få dem att lägga ned sina vapen och i stället hjälpa till att bygga upp landet. Så länge vi bombar deras hus och dödar deras familjer så kommer de att växa i styrka. Det försvårar deras situation ytterligare och leder bara till att de får fler sympatisörer.”

Forum för Frihet skriver om samma ämne.

Medier: SvD DN
Bloggar: Dessa Mina Minsta Bröder om arkeologi, Jinge om krigsförbrytelser, Esbati om Ship to Gaza, Paolo Pissoffi om amerikansk rasism, Anna Wester om Geneve-konventionen, Roya om irakier, Svensson om Kuba

Nu har tidningen Dagen granskat Bengt Nilssons nya bok om bistånd. De har funnit direkta lögner. I sin debattbok “Sveriges afrikanska krig” skriver Nilsson att Afrika spenderar 300 miljarder dollar på krig och använder Oxfam som källa.

Dagen skriver:

“Men Oxfams rapport handlar om vad krigen har kostat de afrikanska länderna – inte hur mycket pengar de har spenderat på krig.
De 300 miljarder Oxfam anger är vad krig och väpnade konflikter har kostat kontinenten. Det gäller förstörd infrastruktur, ökade läkarkostnader, sjunkande BNP, kostnader för att ta emot stora flyktingströmmar och så vidare.”

Nog är det skillnad. Om jag får en ruta krossad och betalar 500 kronor på att reparera den, betyder det att jag lagt ut 500 kronor på fönsterkrossning? Enligt Nilsson blir svaret ja.

Även andra uppgifter är felaktiga. Nilsson påstår att 40 procent av kontinentens militära utgifter kommer från biståndet. Paul Collier, mannen som används som källa, menar att han feltolkas. I själva verket menar Collier att en förvånansvärt liten siffra av biståndet går till försvarsutgifter. Ofta handlar det inte om pengar direkt från biståndet utan snarare om tullavgifter och skatter. Dessa pengar går till statsbudgeten är givetvis upp till landet att spendera hur det vill. Collier konstaterar också att länderna har förhållandevis små försvarsbudgetar.

Dagen skriver:

“Oxfam skriver också att 95 procent av vapnen importeras till kontinenten. En del av dem kommer via givarländer, som mer eller mindre öppet pressar mottagarländerna att acceptera vapenkontrakt som en del av biståndsuppgörelser.”

Som jag tidigare sagt. Vid en granskning av 50 olika studier om bistånd visade de sig ha en välgörande verkan, nära 2% av av Afrikas tillväxt ansågs härstamma från biståndet. Nilsson och Timbroiterna tycker bara det är viktigare att de själva tjänar pengar än att andra tar sig ur fattigdom.

Mer från Dagen här och här.

Och så en märklig artikel från DN-debatt, 2008-09-23, “Svenskt bistånd överspelat av kapitalistiska diktaturer”:

“Våra resultat visar att auktoritära stater kan trampa på oavbrutet med medborgare som, trots en gynnsam ekonomisk utveckling, alltjämt bär på sina gamla intoleranta värderingar till exempel i form av omfattande xenofobi och extremt hat mot homosexuella. Tillväxten kan alltså upprätthållas på imponerande höga nivåer medan i princip ingenting händer som kan skapa de nödvändiga förutsättningarna för en positiv demokratisk utveckling.

Dilemmat vi ställs inför är att när de geopolitiska balanspunkterna i de områden vi länge kallat tredje världen förändras och nya starka ekonomier växer fram så blir de biståndsstrategier som vill stödja demokrati, mänskliga rättigheter och jämlikhet knappast verkningsfulla, om de alls över huvud taget var det tidigare.”

Artikelns påståenden motsägs direkt i SvD SvD, 6:e oktober, 2008, “Afrika styrs allt bättre: 31 av 48 länder har blivit bättre”:

“De afrikanska ländernas styre blir allt bättre. Det visar ett index som mäter ekonomisk stabilitet, korruption, säkerhet, rättigheter, lagar, val, infrastruktur, fattigdom och folkhälsa.

– Nya uppgifter visar att i två tredjedelar av de afrikanska länderna söder om Sahara har styret förbättrats. 31 av 48 länder har blivit bättre, säger Mo Ibrahim – den brittisk-sudanesiske affärsman som ligger bakom indexet.”

Det finns idag en lobby som arbetar för att bistånd inte ska användas för att få upp människor från deras fattigdom. Som inte vill att människor ska ha rent vatten, mat på bordet och ett värdigt liv. Nej, viktigare för dem är demokrati, oberoende domstolar och demokrati. Alla mycket fina värderingar, men med ett problem. Det går inte att mäta resultatet på satsningarna. Det är alltså en enorm risk att stora pengar kommer att kastas i sjön utan något resultat, just det som biståndet brukar kritiseras för. Är det något biståndsarbetare är rädda för så är det politiska modetrender där projekt startas och läggs ned allt efter var vindarna blåser.

Föreningen afghanistansolidaritet skriver:

“År 2004 var den civila hjälpen till Afghanistan 406 miljoner, nu är den 385 miljoner. Samtidigt har de militära kostnaderna rakat i höjden och tar nu två kronor av tre.

Dessutom kan man ifrågasätta inriktningen på det civila biståndet. Den rent humanitära hjälpen genom SIDA har minskat från 158 miljoner till 23 miljoner, medan s k demokratibistånd ökat från 23 till 146 miljoner. Mat har växlats mot prat.”

Ett annat uttryck för att Sverige hellre ser till att hålla västvärldens lilla marionettregim under armarna och göder knarkbaronerna än att se till att afghanistans befolkning har mat på bordet.

Åke Sandin skriver på sin blogg angående våra biståndsprojekt till Indien, projekt som hjälper 3000 indiska barn varje år:

“När TUFF tidigare ansökte om projektbidrag från Sida via Forum Syd var vi tvungna att lära oss alla de trendiga inneorden. Kvinnor (gender) under några år, demokrati under andra år etc etc. Snacket föreföll viktigare än verkstan. Ändå visste vi sedan decenniers samarbete med Indien –ibland också med Bolivia, Eritrea, Ecuador och andra länder– att det var mycket viktigare att utgå från de fattigas behov än från västerländska honnörsbegrepp.

Våra i väst så omhuldade värden som frihet och mänskliga rättigheter är –med all aktning för dem– inte särskilt intressanta för världens tusentals miljoner fattiga Vilka är de viktigaste och mest grundläggande friheterna? Jo, självklart frihet från hunger, frihet från okunnighet, frihet från krigisk massdöd och liknande.

Hur mycket demokrati kan det nedanför de tjusiga flosklerna bli, om barnen hungrar och föräldrarna är analfabeter? En viktig demokratisk rättighet är ju yttrande- och tryckfrihet. På papperet har alltså Stockholms uteliggare lika stor frihet att grunda tidningar och TV-kanaler som Bonniers och de 200 000 fattiga analfabeterna i indiska Dharampurs hundratals små byar samma chanser som överklassjournalisterna i Bombay att i medierna framföra sina synpunkter. Men hur det är med möjligheterna i den grå verkligheten förstår vi.”

Andra har det däremot värre. Som de flyktingar som nu hamnat i korselden mellan talibanerna och de amerikanska krigsherrarna. “De säger att de kommit för att hjälpa oss, säger Rozi Khan, en av flyktingarna, “men de har kommit för att slåss. Men istället för att döda den person som attackerat dem dödar de 50 personer i byn. Är det en hjälp?” Oavsett vad Khan tycker kommer han i alla fall få mer sådan hjälp när ockupationsstyrkorna valt att fördubbla antalet stridande. Räkna mer med våld och död. Inte undra på att flyktingarna är nostalgiska efter talibanväldet. Visst förtrycktes de då, men de förtrycks nu också och som bonus blir de bombade och beskjutna. Och som extra garnering så kommer ingen nödhjälp fram. Det brukar bli så när invasionstyrkor förväxlar krig med nödhjälp.

Och om någon tycker att det här blev lite pessimistiskt så kan de ju alltid jubla lite åt att den israeliska generalmajoren Gadi Eisenkot lovar att begå krigsförbrytelser i händelse av ett nytt krig med Libanon. Varje by i södra Libanon fr¨ån vilken Israel blir beskjuten ska jämnas med marken utan hänsyn till civila eller sjukhus sa han:

“Det som hände i Dahiya-kvarteren i Beirut år 2006 kommer hända i varje by som Israel blir beskjuten från. Vi kommer att använda oss av opropotionelig styrka [en krigsförbrytelse] mot den (byn) och orsaka stora skador och förstörelse där. Från våran synpunkt är detta inte civila byar , de är militärbaser [ännu ett brott mot krigets lagar]. Detta är inte en rekommendation. Det är en plan. Och den har blivit godkänd.”

Den israeliska armén planerar alltså krigsförbrytelser på en massiv skala i händelse av ett krig och har fått detta godkänt. Beiruts civila infrastruktur ska bombas sönder. Eisenkot förklarade också att han struntade i FN:s resolution 1701 och tänkte skicka in israeliskt flyg över Libanon i direkt strid mot den.

Lidice är inte längre bara en nazistisk förbrytelse, numera är det också en israelisk strategi.

Tidningar: SvD, GP, Dagen

Andra bloggar om Afghanistan: Jinge, Svensson, Trotten, Anna Wester, Pastey

“Moçambique tog förra året emot 200 miljoner kronor från Sverige i budgetstöd, kontanter som går rakt in i statskassan. Det totala biståndet till landet var 664 miljoner kronor. I UD:s beskrivning av Moçambique kan man läsa om “omfattande korruption, brist på insyn, straffrihet för prominenta personer.” UD konstaterar också att “det finns oroande tecken på att Moçambique i praktiken är en enpartistat.”
Varför ska Sverige, alltså svenska skattebetalare, finansiera denna stat?”

Helt enkelt för att biståndet inte går till att finansiera denna stat. Biståndet går istället för att hjälpa befolkningen i det fattiga Moçambique, den befolkning som drabbades hårt av den av moderaterna och Sydafrika-stödda RENAMO-guerillan. RENAMO var en av alla dessa miliser som sponsrades av förtryckarregimer för att hålla “svartingarna” på plats. RENAMO utrustades främst av apartheidregimen i dåvarande Rhodesia med Sydafrikanskt stöd. Tanken var att utöva påtryckningar på Moçambique för att få ANC-medlemmar där utvisade. I Riksdagen berättade dåvarande Utrikesministern Margaretha av Ugglas:

“Den terror Renamo bedrivit och fortfarande bedriver i Moçambique är ohygglig. Renamos terror stöddes från början av Sydafrika och utgjorde ett led i detta lands destabiliseringspolitik gentemot sina grannländer.Syftet med Renamos verksamhet, som är inriktad på terror, är oklart.”

RENAMO ingick i samma internationella gruppering, IDU, som svenska moderaterna. Själv minns jag hur Carl Bildt mötte dess ledare och det raseri det framkallade hos en av mina klasskamrater som bott i Moçambique. RENAMO beräknas ha dödat kring 100 000 människor i Moçambique. Partiet stöddes uttryckligt av den moderata riksdagsledamoten Birger Hagård. En mycket bra genomgång av svenska partiers och politikers stöd till olika grupperingar i Afrika finns här.

Och hur fördelas biståndet? Jo, nära en fjärdedel är avsatt för demokratiseringar och mänskliga rättigheter. Knappast ett stöd till “diktaturer”. Fast visst finns det skäl att oroa sig. Moçambique ligger visserligen betydligt bättre till gällande pressfrihet än Georgien, men demokratimässigt enbart några position bättre, vilket inte kan ses som positivt.

Och vad kan vi också se på biståndet i Moçambique som Nilsson protesterar mot? Jo, det har varit sällsynt lyckat. På 9 års tid har antalet barn i skolor ökat från 44% till 76%. Den ekonomiska tillväxten ligger på 8%. Mödra- och barnadödligheten har sjunkit liksom fattigdomen. Landet har inte heller förklarat krig mot sina grannländer (fast då hade det kanske fått Nilssons stöd). Det ses t.o.m som en möjlighet att Moçambique kan uppnå milleniemålet om halverad fattigdom. Jordbruket har haft en tillfäxt på 7% sedan 2003. Delen av statsbudgeten under revision ökar. Under fyra år har hälso- och sjukvårdsinrättningarna ökat med 25%.

Stackars “offren” för denna politik. Nej, offrena i Moçambique skapades av det förtryckande apartheidstaterna och de som stödde dem eller vägrade protestera. Sydafrika. Rhodesia. USA. Israel.

Moderaterna. Svenskt Näringsliv (SAF). De som betalt för Nilssons bok.

Bättre då att lyssna på ekonomen Jeffrey Sachs. DN skriver:

“Underutvecklade länder befinner sig i ett slags fattigdomsfälla, så fattiga att de inte har en chans att utveckla sina egna resurser, anser Jeffrey Sachs. För att få fart på ekonomierna måste man därför börja med ett första språng ut ur den extrema fattigdomen. För det krävs stora investeringar i infrastruktur, hälsovård, utbildning, jordbruk. Men hittills har världen inte satsat tillräckliga resurser för att hjälpa de fattiga länderna över tröskeln. I stället har man försatt dem i skuld och bidragit med en liten ström av bistånd som aldrig räckt för att ta itu med de grundläggande problemen.
- Vad jag pratar om är inte att de här länderna ska bli beroende av finansiering från västvärlden, utan tvärtom. När de tar sig över tröskeln finns det en chans för ekonomierna att utvecklas och växa normalt, säger han.”

Idag vet vi med säkerhet att bistånd leder till ökad ekonomisk tillväxt hos ett land. Vid en granskning av 50 olika studier om bistånd kunde forskaren Mark McGillivray konstatera att (sid 5):

“Empirisk litteratur under de senaste åtta åren konstaterar översiktligt att tillväxten hade varit lägre i frånvaron av officiellt bistånd, trots mycken rättvis kritik av aspekter av biståndsleveranserna. Därför fungerar bistånd, och kritik mot hjälpens effekter på makronivå – att den överlag skulle vara skadlig, felaktig eller kontraproduktiv – saknar helt enkelt stöd i forskning.”

Även IMF har erkänt att de underskattat biståndets roll.

För mer om svenskt bistånd till Moçambique, läs här.

Uppdaterat 2008-09-16: Moçambique ligger numera betydligt bättre till på pressfrihet än Georgien vilket gör mitt tidigare påstående om att de låg på samma nivå felaktigt.

Tidningar: SvD, Sydsvenskan, Sydsvenskan2, SvD2, SvD3

Andra bloggar: Svensson om svält och krig, Paolo Pissoffi om en krigshjälte, Anna Wester om seminarium gällande Palestina, Jinge om palestinier i Syrien, Rawia Morra om bosättarnas terror

Den typen av beslut är hatade av alla som vet något om bistånd. Det gör hjälparbetare till militära mål i konflikter och gör att de beskjuts när de ska rädda människor. Inte bara hjälparbetarna för Pentagon blir lidande utan även de för Röda Korset, Human Rights Watch och andra organisationer.

I det här fallet tycks det användas som en ursäkt för att hålla amerikanska krigsfartyg i Georgiens närhet, en lika korkad strategi som om Ryssland skulle utföra all handel med Kuba med hangarfartyg.

Anne Richard, på International Rescue Committee, sammanfattade det:

“Mitt intryck är att orsaken till militärens närvaro [i Georgien] beror inte på att de behövdes för ett humanitärt svar, utan för andra orsaker. Vi behöver inte militären för att utföra humanitära operationer vid just detta tillfälle.”

George Bush förklarade samtidigt att han ställde sig bakom den valfuskande regeringen i Georgien som stängt oppositionens nyhetsmedier “för att samla den fria världen för ett fritt Georgien”.

Missa inte:

• Amerikansk jury frikänner krigsförbrytare, skakar hand och kramar honom eftersom de inte vet något krig.
   
• USA släpper 11 000 irakier som oskyldigt suttit fängslade i Irak, i snitt över ett år.

Tidningar: DN, DN2, Sydsvenskan, SvD, SvD2, Sydsvenskan2

Andra bloggar om Georgien: Claes Krantz, Ekonomikommentarer