Åke Sandin har läst en ny bok om Nobels fredspris och skriver om det på sin blogg:

“”Av de sju senaste pristagarna har bara en motsvarat kriterierna i Nobels testamente.” Den som hävdar det är den norske juristen Fredrik S. Heffermehl, vice president i IPB. I dagarna har hans nyutkomna bok ”Nobels vilje” väckt stor uppmärksamhet i norska medier. Mer än hälften av dem som mottagit Nobels fredspris sedan andra världskriget har inte uppfyllt villkoren i Nobels testamente, menar han.”

Själv brukar jag varje år förespråka att Nobels fredspris ska ges till Sultanen av Brunei. Han är en vänlig karl som gillas av vår svenske kung. Han tycker om att skaka hand med människor och det kan ju aldrig vara fel. Fast kanske viktigast: Han har aldrig invaderat ett land, aldrig använt massiva bombangrepp mot en civil befolkning, aldrig dömt hundratusentals människor till flyktingskap.

Det är mer än man kan säga om de vanliga nobelspristagarna. Krigsförbrytare som Yitzhak Rabin och Henry Kissinger. Gamla terrorister som Elie Wiesel. Fullfjädrade rasister som F. W. De Klerk. Al Gore som hjälpte till att mörda en miljon irakier, merparten av dem barn. Jag antar att Ahtisaari i alla fall är ett bättre val än de. Fast det är förstås Linda Rosing också.

Hårdast ut i kritken är dock Jan Öberg för The Transnational Foundation for Peace and Future Research:

“Skulle någon drömma om att låta en grupp parlamentariker var som helst dela ut ett pris till, låt oss säga medicin, fysik eller litteratur utan att ha den minsta aning om ämnet eller någon professionell bakgrund? Ändå är detta exakt vad nobelkommitén gör. Ingen av den har någon profesionell bakgrund gällande fred.

Kommittén har ännu en gång belönat en av sina politiska vänner – istället för en av de oberoende kandidaterna detta år, som verkligen medverkat intellektuellt, kulturellt eller på människa-till-människa-vis till en genuin fred.”

Nej, de som faktist arbetar för icke-våld och för avrustning har knappast något hopp från Nobel-kommittén. Inte ens Ghandi var någonsin intressant för dem att ge priset till. Ahtisaari ligger här i linje med de vanliga besluten att ignorera Alfred Nobels vilja.

Tidningar: DN, Sydsvenskan, DN2, SvD, Sydsvenskan2

På en av mina bussresor råkade jag glömma mitt porträtt över Sultanen av Brunei. Sultanen, klädd i vackert glimrande galadräkt hade varit mitt sällskap i flera veckors tid. Varje kväll tittade jag på hans varma och förstående blick och kunde sen sova lugnt, utan oro för världens problem. Nu är Sultanen på drift i Japans labyrintliknande kommunikationssystem. Förhoppningsvis finner han ett hem hos en vänlig familj någonstans. Själv får jag nöja mig med hans avbild på de sedlar och frimärken jag ännu har kvar.

* * *

Knappt hann jag lämna Nagasaki innan dess borgmästare, Iccho Ito, blev skjuten till döds. I ett land där handeldvapen är förbjudna har detta väckt mycket uppmärksamhet, särskilt som mördaren visade sig vara ledare i den japanska maffian, Yakuzan. Maffian i Japan är långt större än sin judisk-italienska motsvarighet och långt mer välorganiserad. Den har öppnat kontor i de större städerna och alla företag betalar regelbundet beskydd för att slippa få sina årsmöten avbrutna av en uppläsning av alla årets hemlighållna skandaler, såväl företagsmässiga som privata. Eftersom Yakusan i Japan är känd för sina kontakter med olika nationalistiska organisationer misstänkte man först att mordet var politiskt. Borgmästaren, ledare av en koalition av japanska städer mot kärnvapen, var just på väg att bli återvald. Det visade sig dock vara mer banalt än så. Yakusa-medlemmen hade 2003 fått sin bil skadad när han körde över en grop på en offentlig byggarbetsplats. Försäkringsbolaget vägrade att betala ut pengar och det var efter flera bråk med kommunala tjänstemän som han blev så upprörd att han beslöt sig för att skjuta borgmästaren.

Själv har jag känt mig personligt påverkad av de japanska lokalvalen. I början förstod jag inte vad det var frågan om – i flera dagar kände jag mig förföljd av bilar med stora megafoner på taken. Vart jag än gick förföljde de mig. Föraren ropade efter mig i megafonen och passagerarna, iklädda pannband med den japanska röda solen – vinkade efter mig med oranga och gula näsdukar. Ibland förföljde de mig längs gatorna bugande och ivrigt mumlande rotvälska. Jag har senare fått reda på att det är japansk tradition att för politiker försöka värva väljare genom att störa och irritera dem så mycket som möjligt. Fortfarande, trots att jag befinner mig i mitt hotellrum, vid en skyddad sidogränd, kan jag höra dem fara skrikande längs gatorna.

* * *

Stora nyheter är annars den nya krisen mellan Japan och Kina. Den här gången rör det sig om brinnande toaletter. Hittills har nära 200 000 toaletter från Japans största toalettillverkare tvingats dras tillbaka sen flera dussin av dem tagit fyr. Ännu har ingen skadats, men många vittnen har med skräck berättat om hur de inför ett besök plötsligt få se toalettringen fatta eld där de just ska placera sin ändalykt. Detta kan synas lite märkligt för den som är van vid vanliga hederliga europeiska toaletter, men de japanska är långt mer sofistikerade än så.

En japansk toalett har ofta en knappsats med märkliga hieroglyfer. Dessa kan innehålla funktioner för sätesuppvärmning, bidé och vinkeljusteringar. På kontor är det inte ovanligt att de har ljud som toalettspolning eller fågelkvitter. Det senare uppkom för att spara vatten eftersom kvinnliga kontorsarbetare spolade kontinuerligt för att maskera pinsamma ljud. I Japan är det inte ovanligt med samma toalett för både herrar och damer. Det vanligaste problemet för västerlänningar är att missta spolningsknappen för bidén.

Toaletterna som är boven i dramat mellan Kina och Japan är en modell med automatisk uppvärmning av sätet samt avsköljning och lufttorkning av underlivet. Problemet uppkommer när systemet som sköter uppvärmningen av bidévattnet slår fel, vilket smälter toalettringen som sedan tar eld. Det visade sig att toalettillverkaren i tysthet flyttat en del av tillverkningen av komponenter till Shanghai, och nu beskylls kineserna för undermåliga delar. Om detta kommer att påverka relationerna i stort är för tidigt att säga.

* * *

Här i Kanazawa har jag besökt Kenroku-en, vad som beskrivits som Japans vackraste trädgård. Mig påminner den mig mest om Stenbeck-granen, den hiskeliga skapelse som ställs på Skeppsbron varje vinter för att förfära alla beskådare.. Julgranen består av en stock i mitten där alla grenar är måttbeställda och ditskruvade i efterhand vilket ger granen ett livlöst, konliknande utseende.

På samma sätt är det med japanska trädgårdar. Alla grenar, grässtrån och stenar tycks vara måttbeställda och minsta antydan till liv och spontanitet har noggrant gallrats bort. Några djur ser man aldrig, som mest några karpar som simmar runt i en damm utan att kunna störa ordningen ovanför ytan. Överallt går turister runt, som små plastgubbar bland träden på en tågbana. Tanken med trädgården var att slottsherren och samurajerna skulle kunna sitta i sin vackra trädgård och meditera över livet, utan att behöva se eller störas utav det.