“Israel har en historia av att bli farligt och överdrivet militaristiskt kring valtider. De flesta av landets ledare har varit tidigare militärofficerare som sets av den israeliska befolkningen som starka män som ska ta hand om landets säkerhetsbehov.

Israels “Vredens Druvor”-kampanj mot Libanon 1996 kom under valtid. Mer än 100 libaneser som tog skydd i FN-basen vid Qana i söder dog efter israeliskt bombardemang. USA förhindrade en FN-utredning kring händelsen genom att förhindra en presentation av de bevis som visade att massakern var medveten.

Den andra intifadans utbrott, det palestinska upproret, år 200 följde ett provokativt besök vid det ockuperade Jerusalems Al Aqsa-moské av den tidigare premiärministern Ariel Sharon, omringade av hundratals trupper, trots varningar från säkerhetsrådgivare och lokal polis. Han blev premiärminister året efter efter att ha kampanjat på en plattform om att slå ned det efterföljande upproret.

“Två månader efter att Ehud Olmert blev vald till Israels premiärminister bröt det andra Libanon-kriget ut år 2006. Två månader innan han lämnar posten startar den militära kampanjen [mot Gaza}”, kommenterade den israeliska analytikern och journalisten Yossi Verter för den israeliska dagstidningen Haaretz.”

Läs hela artikeln här.

US Today skriver:

“Resultat av Februari-rösterna kan bestämmas av hur effektivt Israel utför sin kampanj mot de palestinska miliserna i Gaza. Två av toppkandidaterna till premiärministerposten är utrikesministern Tzipi Livni, som har framfört Israels sak i flera TV-framträdande över hela världen, samt försvarsministern Ehud Barak som är den strategiske mästerplaneraren bakom offensiven.”

Båda dessa konkurerar mot höken och bosättarvännen Benyamin Netanyahu och de behövde ett krig för att visa att även de kunde vara hänsynslösa och ignorera internationell lag.

Och i Israel dansar de euforiska trupperna över dödandet i Gaza och hoppet om en markinvasion.

Situationen för de skadade i Gaza blir bara värre. Ynet News skriver:

“Det finns inga IV-enheter, inga kanyler och varje kvadratmeter används för att sköta de sårade, men läkarna i staden Gazas Shifa Sjukhus, som arbetat nonstop sedan den israeliska arméns operation började, har inga planer att ge upp.

“Det är en katastrofal situation. Alla korridorerna, operations rumen och trauma rimen är fullda av sårade människor, men vi har inte låtit någon dö än utan kamp.”"

FN och Världsbanken har donerat 460 sorters mediciner, men myndigheterna i Israel och Ramallah förhindrade dem från att bli levererade. I mitt förra inlägg skrev jag om hur antalet lastbilar med förnödenheter till Gaza som under 2005 var över 500 om dagen under November legat på kring fem om dagen. Nu bombar Israel sönder de restrerande tunnlarna till Egypten för att försäkra sig om att befolkningen i Gaza ska svälta.

Tidningen The State skriver att Israel nu har anslutit sig till länder som Nord-Korea, Zimbabwe och Burma när det gäller pressfrihet och möjligheten att rapportera om Gaza.

Robert Fisk skriver om det självklara:

“Att de ursprungliga, lagliga ägarna av den israeliska mark som Hamas raketer nu detoneras över lever i Gaza.

Det är därför som Gaza existerar: därför att palestinierna som levde i Ashkelon och fälten runt det – Askalaan på arabiska – blev fördrivna från sin mark 1948 då Israel skapades och hamnade i Gaza. De – eller deras barn och barnbarn och barnbarnsbarn – finns bland de 1.5 miljoner palestinska flyktingar som pressats samman i Gazas avlopstank, 80% vars familjer en gång bodde i det som nu är Israel. Det är, historiskt sett, den riktiga historien: de flesta av folket i Gaza kommer inte från Gaza.”

Israels USA-ambassadör har dammat av de gamla antisemitiska nidbilderna och menar att det är den iranska “bläckfisken” som orsakat den senaste konflikten:

“Så som en bläckfisk så har Iran hantlangare i regionen och utanför regionen.”

Och i Israel kallas palestinierna för förrädare när de protesterar mot massakern i Gaza. Parlamentarikerna Ahmed Tibi och Mohammed Barakeh kastades ut från parlamentet när de ville stoppa blodbadet. Raleb Majadele, kultur- och sportminister i regeringen, kritiserades tvärtemot för att han inte ville inställa sig till parlamentet och sitta tyst inför det fortsatta planerandet av massmordet.

Demokratin i Israel är för judar, inte för palestinier.

Och Barack Obama? Han spelar inte längre golf på Hawaii – han spelar basket.

Tidningar: Sydsvenskan HD Aftonbladet Aftonbladet2 Aftonbladet3 Aftonbladet4 Aftonbladet5

Andra bloggar: Röda Malmö Johan Dahlberg Svensson Rawia Morra

I Israel har en kampanj startats för ett erkännande av de judar som tvingades fly från arabiska länder. Detta i ett försök att skapa en motvikt till det av FN erkända problemet med de palestinska flyktingarna som enligt resolutionerna 194 och 242 har rätt att återvända (även de judar som tvingats fly omfattas av dessa resolutioner). Tanken är att försöka stoppa palestiniernas rätt att återvända och också minska eventuell storlek på kompensation för de fördrivna flyktingarna. Kampanjen har inget som helst intresse av att skippa rättvisa för de judiska flyktingarna, den handlar enbart om att förneka rätten för de palestinska.

Framförallt bygger kampanjen på en enastående historielöshet för att inte tala om historieförfalskning. Det finns gott om historierevisionister som utför lobbyarbete för den israeliska staten. I själva verket ledde israelerna stora kampanjer för att locka över arabiska judar från grannländerna. Jonathan Cook skriver för Antiwar:

“Enligt den israelisk historikern Avi Shlaim, vars familj lämnade Baghdad 1950, gav sig de flesta judiska immigranterna av på eget bevåg, även om det skedde press från sionistiska organisationer. De flesta kom från Marocko, lurade till Israel av sionistiska tjänstemän som lovade dem ett bättre liv.

Endast i fallen gällande de små judiska befolkningsgrupperna i Egypten och Libyen var tvång inblandat.”

Innan Israels bildande levde ungefär 850 000 judar i de arabiska länderna. Av dessa flyttade många till Israel, men från Algeriet och Tunisien flyttade de framförallt till Frankrike. Överlag kan man säga att drygt 600 000 judar flyttade eller fördrevs till Israel från arabländerna.

Det var dock långt ifrån alla som fördrevs från dessa länder. I Algeriet var de 140 000 judarna medborgare i den franska kolonialmakten och bara ifrån Marocko, Jemen och Irak handlade det framförallt om frivillig utvandring på närmare 400 000 personer. Även om en del personer flydde p.g.a trakasserier var det aldrig ett systematiskt statligt utplånande av deras samhällen såsom israelerna förstörde 400 palestinska byar, även om den Egyptiska utvisningen kommer nära. Utvandringen skedde tvärtom oftast på direkt initiativ från den israeliska staten och under ivrig propaganda riktad mot judarna i de länderna. De som uttsattes för misstänksamhet och ibland attacker gjorde det p.g.a efterverkningar av den israeliska statens bildande. Israel fungerade på det sättet som raka motsatsen till skydd för judarna i omvärlden.

• I Jemen skapades operationen “Fygande Matta”, en operation där brittiska och amerikanska flygplan förde nära 50 000 judar till Israel. Denna utvandring skedde i största hemlighet och utan regimens godkännande. Raka motsatsen till fördrivning alltså. Flera av de rikare familjerna, som inte trodde på propagandan om en bättre framtid i Israel, valde att stanna.
   
• Från Irak skedde operation Ezra och Nehemiah där Israel planerade den operation som skulle föra 130 000 judar till Israel. Det var inte en fördrivning utan en emmigrering som startade 1950 efter att Irak stiftat en lag som under ett års tid tillät judar att flytta till Israel. Innan dess hade aktiva smuggeloperationer av judar ut ur landet skett, mot regimens vilja. Sionistiska organisationer hade länge arbetat med propaganda för att få judarna att flytta.
   
  Efter två veckor hade mycket få judar skrivit under för att flytta. Israeliska agenter utförde då en serie bombattacker för att försöka skrämma judarna att lämna Irak. Planen lyckades och resultatet blev att 50 000 judar skrev under för flytt redan första månaden och ytterligare 40 000 under de två nästföljande månaderna. Den sionistiska rörelsens slogan var “Judar! Israel kallar på er – kom ut ur Babylon!”. Detta skedde mot den Irakiska regeringens vilja, där hade man egentligen mest velat bli av med de judiska oroselement som ständigt propagerade för utvandring. Skulden de som inte flyttade frivilligt får man lägga på de sionister som utförde bombattackerna.
   
• Även i Egypten startade israelerna bombattacker i vad som är känt som Lavon Affären. Israelerna placerade ut bomber under 1954 mot amerikanska, egyptiska och brittiska mål. År 2005 hedrade israels president Moshe Katzav de israeliska terroristerna. I affärens efterspel valde många judar att fly till Israel. Innan dess hade inga fördrivningar skett, men väl förföljelser, särskilt i samband med staten Israels bildande. Efter Israels anfallskrig mot Egypten 1956 fördrevs dock 25 000 judar, alla utom det lilla fåtalet oskyldiga. Under de nästföljande fem åren valde 15 000 judar till att flytta.
   

• Judarna i Algeriet var franska medborgare och valde själva att flytta när landet fick självständighet med muslimskt majoritetsstyre. Majoriteten av den valde att flytta till Frankrike. Judarna var dock bara en bråkdel, 140 000, av den miljon fransmän som valde att flytta tillbaka när de förlorade sin ställning som kolonisatörer. Det kan knappast räknas som fördrivning p.g.a förföljselse, snarare en flytt därför att de var de som hade förföljt.
   
• Sionistiska organisationer gjorde vad de kunde för att få judarna att flytta från Marocko och 1948-1949 flyttade nära 18 000 judar. Judarna hade dock bra positioner och när Marocko blev självständigt hade de tre platser i parlamentet och en ministerpost. När emmigreringen till Israel tog fart i mitten av 50-talet, 25 000 bara 1955, valde Marocko att förbjuda den. Raka motsatsen till att driva judarna på flykten. Ändå fortsatta hemlig smuggling av judar till Israel. Efter att en båt med judiska flyktingar sjönk 1961 tilläts judarna emigrera igen och på bara tre år flyttade 70 000 judar till Israel och 1967 hade nära 200 000 judar valt att flytta. Därefter valde många judar att flytta till Frankrike, Belgien, Spanien och Kanada. Judarna har dock fortfarande en start ställning i Marocko.
   
• De libanesiska judarna var liksom större delen av de kristna fransktalande och valde själva att flytta från landet efter dess självständighet, främst till USA, Kanada, Frankrike och Israel.
   
• Syrien försökte aktivt förhindra judar från att flytta till Israel, raka motsatsen till att fördriva dem. Situationen var liknande den för judarna i Sovjetunionen där de som sågs som dissidenter inte fick röra sig fritt och förföljdes. Sionistiska smugglarligor var dock aktiva och förde ut judar ur landet. 1991 tilläts utflyttning, så länge det inte var till Israel. Kring moskén i Damaskus finns fortfarande de judiska kvarteren kvar, kvarter som nämns i bibeln.
   
• Efter sin självständighet lät Tunisien upplösa det judiska rådet och många judiska byggnader förstördes i statsplaneringsprojekt. 40 000 judar flyttade, både till Israel och till Frankrike. Efter sexdagarskriget flydde 7000 judar till Frankrike.
   

När Israel först började tala om judiska flyktingar från arabländerna under 70-talet blev många arabiska judar rasande. Yisrael Yeshayahu var en av de judar som flyttade från Jemen 1929. Han var tidigare talesman för det israeliska Knesset och en av organisatörerna för Operation Flygande Matta. Han sa:

“Vi är inte flyktingar. [Några av oss] kommer från detta land innan staten föddes. Vi hade messianska aspirationer.”

Shlomo Hillel, också tidigare talesman för Knesset som flyttade till Israel från Irak 1934, sa:

“Jag ser inte flytten av judar från arabiskt land som den hos flyktingar. De kom därför att de ville, som sionister.”

Ran Cohen, Knesset-ledamot som flyttade från Irak till Israel 1950, sa:

“Jag har detta att säga: Jag är ingen flykting. Jag kom för sionismens skulle, för det drag som detta land utövar och för idén om återgäldande. Ingen ska få definiera mig som flykting.”

Överlag blev arabiska judarna upprörda över hur europeiska judar förnekade dem all positiv motivation för att flytta till Israel. Hur de östeuropeiska judarna såg ned på den sionistiska ideologin när den kom från arabiskt-judiskt håll och förnekade dess existens. I längden skulle detta och annan diskriminering leda till att en svarta panter-organisation, med grund hos de arabiska judarna, bildades i Israel. Denna konflikt finns fortfarande kvar och det har alltid funnits en rädsla för att de arabiska judarna ska göra gemensam sak med palestinierna med vilka de har mer gemensamt.

Det går inte att jämföra de judar som flyttade till Israel med de fördrivna palestinierna. De palestinska flyktingarna föredrevs under vapenhot, deras hus revs tillsammans med deras ägodelar. De arabiska judarna flyttade till större delen till Israel på initiativ av den israeliska staten och judiska organisationer. En del fördrevs eller flyttade på grund av förföljelse (statlig eller folklig), en del flyttade frivilligt, en del bodde kvar. Att siffran fördrivna är långt lägre än den för palestinierna är dock alla forskare överens om, även om det finns pro-israeliska aktivister som försöker dra politiska poänger på det hela.

En politisk lösning på palestina frågan bör självklart innehålla, som FN:s resolutioner säger, rätten att återvända för alla som tvingats fly, oavsett om de är palestinier eller judar. Flyktingarnas rätt att återvända är en del av Geneve-konventionen och de Mänskliga Rättigheterna och alla länder, så väl Israel som arabstaterna måste följa dem.

(P.S: Iran står inte med här eftersom det inte är ett arabland, men de flesta judarna som valde att fly gjorde det 1979 vid den islamiska regimens skapelse. Det handlade inte om fördrivningar)

Tidningar: Smålandsposten YLE Aftonbladet Aftonbladet2 DN SvD Aftonbladet3 Sydsvenskan SvD Sydsvenskan2 DN2 Dagen Sydsvenskan3 DN3 SvD2 SvD3 DN4 Aftonbladet4 DN5 DN6

Andra bloggar: Jinge Svensson Bulten i Bo Anna Wester LOKE Ulf Bjereld

“Dessa bilder stödjer den bild som internationella flyktingorganisationer och Irak-experter gett om att en stor befolkningsomflyttning varit en nyckelfaktor i minskningen av det sekteristiska våldet, särskilt i den irakiska huvudstaden, epicentret för den blodutgutelse där hundratusentals dödats.”

Först och främst kan vi notera att Reuters här uppenbarligen frångår de amerikanska siffrorna på döda i Irak och säger att “hundratusentals dödats”, därtill kommande alla de som dött i näringsbrist, vattenförgiftning, brist på sjukvård, etc. Totalt över en miljon människor.

Sedan kan vi konstatera att den “surge” (tillströmning) som det tjoas om så mycket i USA, en mycket liten ökning av soldaterna i Irak, inte alls varit orsaken till minskat våld. Tvärtom har det handlat om etnisk rensning. Omfattande etnisk rensning. Miljoner människor har fördrivits från sina hem, två miljoner utomlands och nära tre miljoner på flykt i sitt eget land. Om dessa personer skulle vilja återvända till sina hem skulle det sekteristiska våldet ta fart igen.

John Agnew, vid universitetet i Kalifornien, som medverkat i en rapport som använt sig av dessa bilder säger:

“Vid starten för tillströmningen hade många av målen för konflikten redan dödats eller flytt från landet och de släckte ljuset när de stack.”

Detta går att se på satellitbilderna där en dramatisk minskning av tända ljus i Baghdad nattetid går att se mellan den 20:e Mars 2006 och den 16:e december 2007. Ljusen i de Shi’itiska områdena och inom den gröna ockupationszonen har dock legat på en konstant nivå. Minskning har endast skett i de sunnitiska områdena.

I rapporten står det att läsa:

“Våra upptäckter låter förstå att tillströmningen inte haft någon observerbar effekt, förutom att den hjälpt till att ge en godkännandets stämpel till den process av etno-sekteristiskt grannskapshomogenisering som nu till stor del uppfylts.”

Detta stämmer bra med vad New York Times skrev i 2007:

“Numret av irakier som flyr sina hem har stegrats sedan den amerikanska truppökningen inleddes i Februari, enligt data från två humanitära grupper, accelererande delningen av landet i sekteristiska enklaver.

Trots vissa bevis på att truppökningen ökat säkerheten i vissa områden så fortsätter det sekteristiska våldet och amerikanskledda operationer har orsakat nya strider, drivandes rädda irakier från deras hem i mycket högre andelar än innan de tiotusentals extra trupperna anlände, visar studier.”

Denna “Surge” ledde alltså till ökade etniska rensningar, fler personer som tvingades fly från sina hem ändå tills områdena var så pass etniskt rensade att våldet började gå ned igen. Även Bush-administrationens National Intelligence Estimate har bekräftat detta.

Sådan är summan av kriget i Irak idag. 4% av befolkningen död, 20% på flykt. Är det någon som verkligen tror att de har det bättre i Irak nu?

En del av de som dödas i Irak dödas av svenska vapen. Igår demonstrerades det mot dessa i Malmö. Vapenexporten är Sveriges största skam, svenska statens och företagens glädje över få betalt för hjälp till massakrer i fattiga länder.

Sydsvenskan skriver:

“Svenska företag exporterade förra året försvarsmateriel för nästan tio miljarder kronor. Bofors supergranat Excalibur och Malmöföretaget Aimpoints rödpunkts-sikten till automatvapen hör till storsäljarna till USA:s krigsmakt i Irak.

Sverige har de senaste åren blivit världens åttonde största exportör av vapen och annan försvarsmateriel.
[...]
Den stora explosionen av svensk vapenexport sammanfaller i tid med USA:s invasion av Irak 2003. Sedan dess har försäljningen till den amerikanska krigsmakten fördubblats.”

Sverige, som fördömde kriget mot Irak, hjälper nu till att döda irakierna. Demonstrationen, som riktades mot företaget Aimpoint, lyckades i alla fall med en sak. Sydsvenskan skriver:

“Inne på Aimpoints område har aktivisterna upptäckt att fabriken är tom. Arbetarna, som de tänkt dela ut flygblad till, är hemma. Aimpoint har stängt denna dag – en säkerhetsåtgärd på grund av manifestationen.”

En dag mindre av vapenproduktion. Kanske några färre irakier som förvandlas till blodiga lik. Det måste beskrivas som en seger. En av demonstrantera, som tagit sig in på Aimpoints område, säger:

“Jag erkänner inget brott, det är verksamheten här som är brottslig.”

Tidningar: DN, DN2, Sydsvenskan, Sydsvenskan2

Andra bloggar: Jinge om grisar, Pastey om prestige, Bulten i Bo om upprop, Rawia Morra om Desmond Tutu, Forum för Frihet om muslimer

The Guardian skriver:

“The Palestinial Strategy Study Group, ett EU-sponsrat projekt med 27 stycken ledande palestinska representanter från hela det politiska spektret argumenterade för att den nuvarande tvåstats-ramen för fredssamtal misslyckas med att ta fram ett löfte om en oberoende stat. Istället, föreslår den att avsluta den förhandlingsprocess som nu hållt på i nära 20 år och omvandla den palestinska myndigheten till vad som kan bli en “palestinsk motstånds myndighet” och utveckla en form för ett “smart” motstånd.”

Det har länge varit uppenbart att fredsförhandlingar med Israel är helt meningslösa. Ett bättre uttryck vore “fredsförhalningar” eftersom det främst går ut på att tysta kritiken mot den israeliska ockupationen med hägringen av en eventuell fred, samtidigt som ockupationen fortsätter i ökande takt och det palestinska territoriet blir allt mindre. Även palestinas chefsförhandlare, Ahmed Qurie, förklarade att om en tvåstatslösning inte kunde komma till stånd snart så skulle en enstatslösning bli den enda möjligheten.

Målet är att maximera kostnaden för ockupationen och göra alla ensidiga lösningar omöjliga och den bästa lösningen är – enstatslösningen. Den nuvarande diskussionen ska bli sista chansen som Israel får att visa att man på allvar är intresserade av fred:

“Trots att många palestinier kunde föredra en geniunt framförhandlad tvåstatslösning kommer ett misslyckande vid det nuvarande Annapolis-initiativet att stärka de som argumenterar mot detta. De flesta palestinierna kommer därefter troligtivs vara övertygade om att ett framförhandlat avtal inte längre är möjligt.”

Och det finns fler som inte längre tycker tvåstatslösningen är realistisk. I ett tal skrivet som hölls av Riad Malki, den av Abbas tillsatte “utrikesministern”, skrivet av den av Abbas tillsatte “premiärministern” sas det:

“Jag känner att tvåstatslösningen tappar värde bland båda våra folk och hos världssamfundet där bakom.”

Enligt Malki har de nuvarande fredsförhalningarna inte lett till ett endaste framsteg, även om israelerna gärna påstår det – för att förhala. Även Israel-Palestine Centre for Research and Information ansåg nyligen att de förslag som var realistisk ai princip innebar att upplösa den palestinska myndigheten och ensidigt utropa självständighet a la Kosovo eller arbeta för en enstatslösning.

Och vad har israelerna för lösning då? Samma som alltid. Maximera territoriet och minimera antalet icke-judar. Stjälp över så mycket av kostnader som möjligt på andra länder och försök få dem att göra skitjobbet att vakta ockupationen. Försök förhindra en självständig palestinsk stat och försök hålla kontroll på alla palestinier genom att pressa in dem i små “hemländer”, bantustanis, som omringas av israeliska vägspärrar. Gör livet så olidligt som möjligt för palestinierna i hopp om att de ska fly och överge sin mark. Minimera kritiken genom att påstå att det inte finns någon att förhandla med alternativt påstå att framsteg skett. Fortsätt bygga ut de militära befästningar som kallas bosättningar. Skjut alla som gör motstånd, inklusive förståndshandikappade. Och förhala, förhala, förhala.

Inget nytt, men heller inget som det talas om högt.

Läs rapporten, den är lång men mycket välskriven och förklarar tydligt vart den enda realistiska vägen mot fred går.

P.S. FN ska ni lägga fram en motion till säkerhetsrådet om att Israel ska betala en miljard dollar i skadestånd till Libanon för de skador på miljön som de israeliska krigsförbrytelserna orsakade. Skadorna orsakades bl.a av bombningen av ett oljeraffinaderi vilket fick Libanons kuster att täckas av olja.

Tidigare genomgångar:

1. Nytt rekord i osanningar, svepande omdömen och märkliga vinklingar för en bloggkommentar 

2. Fler osanna kommentarer om Israel

FN beslutade 1947 att man ISTÄLLET för att bilda en judisk stat skulle dela den västra delen av Palestinamandatet i en judisk del (’Israel’) och en arabisk del (’Palestina’). Samtliga arabstater motsatte sig detta och vägrade bilda den arabiska staten Palestina, för att istället, när Israel, enligt FNs plan utropade sin självständighet 1948, anfalla Israel.

När FN kom med sin delningsplan ägdes endast 6% av marken av judar och de var endast en tredjedel av landets befolkning. De flesta av dem var också helt nyinflyttade, de senaste 30 åren hade andelen judar fyrdubblats. Även om endast de delar som skulle tillfallit Israel räknades skulle palestinierna vara 42% av befolkningen och med sin högre födelsesiffror snart vara i majoritet igen. Palestinierna ägde även en kraftig majorit av marken i den nya “judiska staten”.

För att få FN att acceptera partitionsplanen sände den amerikanska administrationen mutor till flera länder och hotade andra med att dra in hjälp. Judiska företag hotade med bojkott mot liberiska gummiprodukter och USA sa till Fillipinerna att hela det amerikanska folket skulle vända sig mot dem om de röstade nej. Ett Latin-Amerikanskt land gavs 75 000 dollar för sin röst. Dessa mutor och hot gjorde att man med en rösts övervikt kunde få igenom resolutionen. Trygve Lie, FN:s dåvarande generalsekreterare, visade sig senare vara agent för Israel. Han förfalskade papper, gav information till sionistiska grupper och hade hemliga möten med Jewish Agency. När FN-resolutionen gick igenom sa han:

“Jag har säkrat freden i Mellanöstern i generationer.”

Redan när britterna drog sig ur från Palestina i slutet av 1947 startade kriget. Den judiska terroristorganisationen Irgun, som bl.a låg bakom sprängdådet mot King David Hotel, utförde flera bombattacker mot arabiska mål, många av dem civila. Massakrer på araber skedde i Yehida, Khisas och Qazaza, allt redan i december 1947.

FN:s partitionsplan	Av Israel kontrollerade områden 14:e Maj 1948

Syrien, Egypten, Jordanien, Libanon och Syrien gick däremot inte med i kriget förrän den 14:e Maj, 1948. Då hade Israel redan militära operationer utanför det område de fått sig tilldelat. De ockuperade västra Galliléen, Jaffa och en korridor mot Jerusalem. Arabstaterna gick in i kriget, inte för att anfalla Israel utan för att försvara palestinierna från den omfattande etniska rensningen som utförts. Innan anfallet hade de sionistiska styrkorna utfört den beryktade Deir Yassin-massakern liksom fler andra massakrer. De hade trängt långt utanför den partitionsplan som FN gjort. Arabländernas styrkor sattes in för att hindra mördandet av civila och fördrivningen av den palestinska befolkningen.

De var dock militärt underlägsna, även tillsammans, med långt färre trupper och långt sämre beväpning. De judiska styrkorna bestod av nära 90 000 man med ytterligare 35 000 reservister. De arabiska styrkorna däremot nådde aldrig över 70 000 och det först mot slutet av kriget. I inledningsfasen hade de blott 30 000 man som agerade helt utan någon koordination och med uråldrig utrustning.

Andra bloggar: Jinge om krigshetsare, Rawia Morra om korsriddare, Loke om fortsatta citatfusk gällande tidningen Mana, Ulf Bjereld om israelrapportering då och nu

“Statliga rättsexperter säger att det är svårt att bestämma om Israel kan flytta palestinska civila från de områden i norra Gaza från vilka raketer avfyras mot Israel. De säger att internationell rätt är baserad på prejudikat och i Israels fall saknar ärendet på många sätt motstycke. [...] Rätts experterna blev ombedda att förbereda ett alternativ för “gradvis evakuering av befokningen” i Gaza från stridsområdena.”

Det är naturligtvis inte sant att fördrivning av palestinierna skulle sakna motstycke. Ej heller att det skulle saknas prejudikat. Israel har en lång historia av fördrivning:

• 1948 – Under tiden innan och efter Israels bildande 1948 fördrevs 750 000 palestinier från sina hem i vad som kallas “Nakba”, katastrofen. Mer än 500 byar förstördes. Olagligt enligt FN.

• 1967 – När Israel ockuperade Golan-höjderna 1967 fördrevs 150 000 syrier och 244 byar förstördes. Ytterligare 200 000 palestinier fördrevs från Gaza, Östra Jerusalem och Västbanken. Olagligt enligt FN.
• 1967 – 1990 - 100 000 palestinier fick sitt medborgarskap indraget och 20 000 hem och flyktingförläggningar förstördes. Olagligt enligt FN.
• 2000 - 6000 palestinier har drivits från sina hem för att lämna plats åt den israeliska ockupationsmuren och annektera deras mark in i Israel. Olagligt enligt den internationella domstolen i Haag.

I Israel har både judiska och arabiska studenter i en klass vid Max Stern Academic College hållit en tyst minut för offren i Gaza. Föreläsaren som tillät detta har blivit attackerad av andra studenter, men har fått stödd från skolans rektor.

Hjälporganisationen Christian Aid har också fördömt Israels bombangrepp mot Gaza. Liksom svenska Palestinagrupperna har de varit bidragsgivare till Palestinian Medical Relief Committee vars högkvarter bombades sönder av den israeliska armén, tillsammans med en ambulans, ett apotek och en medicinsk klinik.

Den lokala chefen för Catholic Relief Service, Omar Shaban, berättar:

“Situationen i Gaza saknar motstycke i termer av lidande. De flesta offren är civila; många hus har förstörts. När israeliska stridsflygplan siktade in sig på Hamas-byggnader, som var toma, blev alla byggnader i området allvarligt skadade. Det finns inget råmaterial tillgängligt på marknaderna, inget glas att reparera fönstren med, inget trä att reparera dörrar och kök, inga verktyg eller reservdelar att reparerare vatten- och elledningar, som blev skadade av bombardemanget, med. Det finns inget bränslealls – och mycket få bilar eller människor på gatorna.
[...]
Gazas sjukhus klarar inte att hantera dessa stora mängder offer. Sjukhuset behandlar folk i korridorerna eftersom deras ICU:s är för små för att hantera dessa siffror. Gaza City har blivit en död stad.”

Även högkvarteret för Gazas största fackliga organisation, Palestinian General Federation of Trade Unions (PGFTU), har bombats sönder. Den fem vånigar höga byggnaden, som byggts upp med norska pengar, förvandlades till en hög med sten av två israeliska F-16-missiler. Fackföreningen är en av de första som höjde rösten av bojkott mot Israel.

Byggnaden har också använts för att ge hälsovård till de som är försäkrade genom fackföreningen. Gaza-chefen Nabil al-Mabhouh säger:

“Att sikta in sig på civila organisationer visar hur barbarisk och skandalös den israeliska ockupationen är. Vi har inte skuickat några raketer, att sikta in sig på en fackföreningsbyggnad är inte berättigat.”

Den israeliska organisationen B’Tselem har också konstaterat att den israeliska armén ljuger om antalet civila offer.

Andra bloggar: Rawia Morra och Svensson

Tidningar: DN, Aftonbladet, Expressen och SvD

Enligt Lindeborg är Hamas arvtagare till de araber som stödde Hitler. Visserligen skapades organisationen först 1987 och hade från början stöd av Israel som ville ha en motvikt mot Fatah, men jag antar att Lindeborg anser att Israel också är Hitlers arvtagare. Många sionister var just nazist-kollaboratörer. Nästa sak hon skriver är nog att de irländarna som vill ha ett fritt Nord-Irland också är Hitlers arvtagare, eftersom Irland skickade ett kondoleansbrev till Tyskland vid Hitlers död. För att inte tala om de onda balter som inte ville bli ockuperade av Stalin.

Andra märkvärdigheter Lindeborg skriver är att araberna borde ha accepterat att ge bort en fjärdedel av hela Palestina till den lilla judiska minoriteten. Shlomo Ben-Ami, tidigare utrikesminister i Israel och en av dess förhandlare med PLO, har ju själv sagt att Israel aldrig ägt mer än 6-7% av Palestina. Resten stals efter omfattande etnisk rensning och Lindeborg anser att palestinierna skulle acceptera att Israelerna fick stjäla 20% av deras land (1937) eller 70% (1948). Ser man till befolkningsmängd blir det ännu märkligare, 1907 var judarna t.e.x endast 7% av Palestinas befolkning.

Om Lindeborg lovar att ge mig en 70% av sin förmögenhet ska jag givetvis omvärdera saken. Jag kan kanske t.o.m kan nöja mig med 20%.

P.S. Tack, Magnus Lindberg, för tipset om att Lindeborg ljög också om att hela kustremsan skulle bli Israelisk enligt planen.

P.P.S. Och tack, “Anonym”, för att du nämnde att planen rekommenderade tvångstransferering och etnisk rensning av den arabiska befolkningen. Israel var uppenbarligen Hitlers arvtagare! Och Lindeborg också som stöder planen.