I den indiska delstaten Gujarats södra delar ligger kommunen Dharampur. I många av bergsbyarnas små hyddor ser det ut som om det vore medeltid. Jordgolv. Inget rinnande vatten, inte ens en vattenpump. Parasitsjukdomar är fortfarande vanliga och brist på vitaminer leder till nattblindhet och ögoninfektioner. Vid monsunen kommer översvämningar som förstör byggnader och förråd och även jordbävningar har drabbat området. Det indiska IT-under som vi kan läsa om i svenska tidningar har inte nått hit och ej heller till stora delar av landet.

Ett typiskt hem i Dharampur

Fortfarande lever 800 miljoner indier, två tredjedelar av befolkningen, i fattigdom.

Av dessa 800 miljoner fattiga bor ca 200 000 på Dharampurs kullar och varje år kommer dessutom sockerrörshuggarna, koytas, för att jobba på plantagerna under skördeperioden. Det är hårt jobb till dålig betalning. Delstaten erbjuder ingen undervisning alls till deras barn. Det är inte bara talibaner som förvägrar barn rätten att gå i skolan.

Sedan 1971, för trettioåtta år sedan, har Tyresö U-lands och Fredsförening (TUFF) finansierat många bra projekt i området kring Valod och Dharampur för att ge barnen möjlighet att gå i skola. Under 90-talet finansierade TUFF utbildning och mat för 3000 barn årligen. Nu finansieras åtta skolor för över 800 elever. Utöver det har uppåt 200 brunnar grävts, 210 dieselpumpar installerats och 95 000 mangoträd – för värdefulla vitaminer – planterats. Ögonoperationer och läkarundersökningar har bekostats och mat har donerats.

Allt utan att vi behövt döda en enda människa.

Inga av dessa pengar har behövt gå till bombplan, stridsvagnar eller legosoldater. Inget bröllop har bombarderats och folk har inte behövts brännas till döds när nervösa militärer i panik gett order som lett till 10-tals människors död. Inga beskyddarpengar har behövts ges till religiösa fundamentalister som sedan köpt vapen för dem för att bekämpa en utländsk ockupationsarmé. De pengar som skänts till TUFF för att hjälpa barn att gå i skolan har oförkortat gått till detta.

Vaghval-skolan i Dharampur

Från juni förra året till samma tid i år har vi bekostat åtta skolor (nu även med hjälp från indiska organisationer), tillsammans med utbildning för lärarna, skolböcker och husrum för de utifrån samt mat för eleverna. 5000 mango- och kokosnötspalmer har planterats. Fyra brunnar har grävts. Resekostnader för leveranser av mat och annat har bekostats.

Allt detta för 300 000 kronor.

Vi har inte behövt bekosta militärer för att bevaka administratörer från utlandet. Vi har inte lagt ut några minor. Vi har inte skickat någon till NATO för att lära sig att koordinera bombplan. Pengarna har inte gått till några dyra svenskar utan enbart till lokalanställda. Inga traktamenten eller kostnader för att upprätthålla en egen tillsatt regering.

Mitt förslag till dig, Fredrik Reinfeldt, är enkelt: Är din önskan att svenska pengar ska gå till skolgång för barn i utlandet, så skänk pengarna till TUFF. Då är det också till detta pengarna kommer att gå. Inte till något annat. Vi dödar ingen, vi hjälper bara folk.

P.S. Vill ni också hjälpa barn att gå i skolan utan att behöva döda någon? Sätt in pengar på TUFF:s konto 79 36 36 -2. Ange “Skolor i Indien”. Eller hjälp till att plantera mangoträd, endast fem kronor per träd. Läs mer om “Mangogram” här. Mer information om föreningens verksamhet finns här. Och ta oss inte på vårt ord! Besök istället något av våra öppna styrelsemöten eller andra samlingar och fråga själva om verksamheten!

Där utländska gäster stannar vid inspektion av projekten

Folkbladet skriver:

“För tre år sedan gick engelsmännen in hårt för att förgöra lokala krigsherrar och opiumkungar i Helmand-regionen i Afghanistan. Då fick 180 000 pojkar och flickor börja i skolan, i dag går inga i skolan och opiumproduktionen är fyra gånger större.

Graham Fuller, CIA:s tidigare stationschef i Kabul, menar att USA:s och Natos trupper har blivit “mer ett problem än en lösning”.”

Sonali Kolhatkar, känd kvinnokämpe i Afghanistan säger:

“Den amerikanska militären må ha gjort sig av med talibanerna, men de installerade istället krigsherrar som är lika anti-kvinnliga och krimminella som talibanerna. Misogyna, patriarkala åsikter är nu inbäddade i det afghanska kabbinettet, de uttrycks i domstolarna och de är inbäddade hos presidenten Hamid Karzai.”

Enligt en rapport från FN drabbas nu kvinnor av mer våld än någonsin. Bara några veckor efter att Sitara Achakzai, rådsmedlem i Kandahar provinsen, berättade för FN om hur kvinnor drabbas av det nuvarande styret sköts hon ihjäl. Rapporten konstaterar:

“Den väpnade konflikten, som stadigt ökat under de senaste åren, ger en ackumulerad påverkan, både direkt och indirekt, på afghanska kvinnor och flickor. Förrutom dödsfall och skador drabbas afghanska kvinnor och män på ett negativt sätt av krigföringen som ett resultat av ofrivillig fördrivning, förstörelse av hem och egendom, reducerad eller ingen tillgång till vitala tjänster och signifikant reducering av humanitärt utrymme vilket hindrar livsuppehållande humanitär hjälp.”

Kolkhatkar fortsätter:

“Ja, det har funnits många goda nyheter om flickor som går till skolan och kvinnor i parlamentet – även om de senare är för krigsherrarna och håller tyst.

Men allvarligt, dessa saker betyder ingenting om de tar sina liv hellre än blir bortgifta till äldre män, om de attackeras med syra på vägen till klassen, som de fängslas för att ha blivit våldtagna endast för att våldtas av sina vakter, om de mördas för att tala ut.

Alla dessa saker händer nu, förvärrade av det oförsonliga kriget som fördriver och utarmar människor. Det finns inget vatten, ingen hygien. Barn är sjuka och hungriga.

Änkor, utan några användbara kunskaper och än mindre läskunnighet, tvingas till prostitution (och hur många NATO soldater är deras kunder?). En kvinna är lycklig om hon lever till 40.

Eller olycklig.”

NATO:s och svenskarnas krigande i Afghanistan har hittills gjort landet mer fundamentalistiskt. Det har ökat våldet mot kvinnorna. Det har gett makten till krigsherrar och knarkbaroner som nu ansvarar över 90% av världens heroinproduktion, mot nära nog 0 % under talibanerna. Det har spritt svält och sjukdomar. Ökat fattigdomen. Förhindrat hjälp för att nå ut i hela landet. Skapat instabilitet och våld i Pakistan.

Allt detta på bara åtta år. Vad kan de inte mer orsaka med 40 år till på sig?

Medier: Kp Expressen Expressen
Bloggar: Jinge om Afghanistan, Anna Wester om fördrivna palestinier

“När Mariam Muhammad kom hem från arbetet, och fann att hennes man sålt deras baby, gav hon till slut upp. Familjen hade redan förlorat det mesta av de ägde – drivna från sina hem i sekteristiskt våld 2006 och rånade på vad sina små besparingar av upprorsmakare.
[...]
De argumenterade länge och hårt om att sälja sin yngste för att få mat på bordet för sina andra två barn – Mariam satte sig emot, hotade med skilsmässa; han vek sig inte och när hon var ute lämnade han över niomånadersbabyn till smugglare mot en betalning på 300 pund [3 700 kronor]. Mariam svalde en flaska insektsmedel och dog.”

3 700 kronor är värdet på ett barn. 3 700 kronor och föräldrarna kommer aldrig få se det liv de vårdat i nio månader i mammans mage och sedan vårdsamt ledsagat igenom dess första tid i världen. 3 700 kronor och ett barn kommer aldrig mer se den enda orsaken till att det andas, till att dess puls slår, till att det har en framtid.

3 700 kronor.

Varje år säljs 150 av iraks barn. En del till utländska par som vill adoptera. En del till sexualförbrytare. Ett av de länder som flest barn säljs till är Sverige. Priset på barnen varierar mellan 2500 och 50 000 kronor. Och sen är barnet inte längre irakiskt. Sen lämnas barnet över till smugglare som kanske ser till att det lämnas över till väntande och älskande familj. Som kanske lämnar över barnet till pedofiler och sexbrottslingar för utnyttjande och våldtäkter. Ett sålt barn.

Det är det samhälle som ockupationen av Irak skapat. Ett samhälle där mödrar dricker insektsgift i desperation över att deras barn sålts till den rika västvärlden. En rik västvärld där företag gör datorspel för att berättiga mordet på 1500 irakier med vit fosfor. En rik västvärld där självutnämnda liberaler talar högljutt om friheten de skapat i det land där barn säljs för 3 700 kronor.

Detta är den liberala drömen.

P.S. Missa inte Svensson om hur Dilsa Demirbag-Sten och andra ljugit om manifestationer mot nazism.

Tidningar: DN DN DN DN Sydsvenskan Sydsvenskan HD HD Aftonbladet Expressen Expressen
Bloggar: Jinge om Obama, Paolo Pissoffi om “antisemitism”

“En indisk man ligger och vrider sig i sängen i mitten av natten i sitt lilla skjul i landets fattigaste slum, sedan vaknar han skrikande. “Å Gud! Snälla! Nej!!!”, skriker han. “Lugna dig, älskling. Det vara bara en mardröm”, säger hans fru. “Du har rätt, min kära”, säger han, och hämtar andan. “Men vilken mardröm – Jag drömde att jag sov och vaknade i Irak!”

The National visar att irakierna inte har mycket att skratta åt just nu. Där berättas om fattigdomen i Irak, om hur de fattiga börjat sälja kroppsorgan för att överleva. Inget nytt bland fattiga i världen, men något som aldrig skulle ha hänt i den “välfärdsstat” som USA bombade sönder till grus. Att sälja en njure i Irak kan motsvara nästan 30 årsinkomster för en fattig.

En känd kultfilm är “Eat The Rich” – Ät de Rika. I filmen, där Motorheads Lemmy medverkar och också skrivit titellåten till, startas en restaurang upp där kunderna serveras som middag. Titeln på filmen har använts på otaliga plakat i demonstrationståg världen över, senast inför G20-mötet då varianten “Ät bankirerna” visade sig populär.

I själva verket är det dock de rika som äter de fattiga. I Pakistan, Egypten, Brasilien, överallt i den fattiga världen, säljer fattiga sina organ till rika för att själva kunna överleva.

Bland de länder som står i centrum i världen för organhandelns svarta marknad är Israel. Orsaken är logisk, Israel har bland den lägsta andelen donatorer i hela västvärlden, blott en tredjedel av vad man har i Väst-Europa. Detta eftersom de religiösa tolkningar bland de orthodoxa judarna förbjuder “desekrering av kroppen”. År 2004 stod 1000 israeler i kö för njurar och kön väntades växa med 20% varje år, trots att varje år också sett 80 av de köande dö. Det öppna marknadspriset låg då på 150 000 dollar. Inte undra på att de kan lockas att köpa billiga njurar från fattiga i utlandet, särskilt som de fattiga i en del länder själva får knappt 3000 dollar.

På pappret ser detta ut som ett bra koncept. De fattiga får pengar och de sjuka får friska njurar. I verkligheten är det annorlunda. Donatorerna drabbas ofta av högt blodtryck, kan få problem med att lyfta tunga saker och bli allmänt sjuka. Ofta tvingas de också till att donera. Pengarna som utbytes handlar i händerna på gangstergäng.

Men även i fortsättningen lär det bli de rika som äter de fattiga, vad man än kan önska annars.

Tidningar: DN Aftonbladet HD SvD SvD SvD DN

Andra bloggar: Svensson om Afghanistan, Jinge och Anna Wester om bosättare

Bygga 33.5 miljoner nya bostäder i USA

Eller

Ge hela USA:s befolkning gratis sjukvård under fyra år

Eller

Fyrdubbla lönen för 80% av alla människor i hela världen under 40 års tid

Eller

Göra slut på all svält i hela världen i 143 år framåt

“The trillions they give to the army. The billions they hand to the corporations. The millions they keep for themselves. The american people can keep the ‘change’.”

Tidigare skrev jag om arbetslösheten i USA, hur den förväntades öka med tre procentenheter. Nå, bara under förra veckan förlorades 500 000 jobb och arbetslösheten förväntas ha stigit till sju procent vid nyår. Det är en ökning av en procentenhet, två kvar. Då ska vi ändå komma ihåg att Clinton ändrade definitionen på arbetslöshet. Använde man samma sätt att räkna som innan hans tid vid makten skulle siffrorna visat på 15%. Samtidigt varnas om att USA kan tappa i kreditvärdighet om de inte genast minskar utgifterna vilket innebär ett tillbakadragande av alla trupper från utlandet.

Ändå fortsätter de stora utbetalningarna till industrin. Bush-administrationen gör vad de kan för att ge feta stöd till finansmarknaderna, pengar de själva kommer få ta del av då de om tre månader kommer avgå för att istället tjäna in sina pengar på föreläsningsturnéer och anställningar hos de som de öst pengar över vid sin tid vid makten. 700 miljarder dollar i stöd paket har betalats ut till finansietta institutioner, 2 biljoner dollar har gets i särskilda lån och 250 miljarder dollar har getts till bankerna. Tillsammans skulle dessa pengar ha kunnat göra slut på all svält i hela världen i 80 år framåt.

Eller varför inte göra det ännu tydligare:

• 880 miljoner människor tjänar idag under en dollar om dagen
   
• 520 miljoner människor tjänar idag mellan 1 och 1.25 dollar om dagen
   
• 320 miljoner människor tjänar idag mellan 1.25 och 1.45 dollar om dagen.
   
• 880 miljoner människor tjänar idag mellan 1.45 och 2 dollar om dagen.
   
• 540 miljoner människor tjänar idag mellan 2 och 2.5 dollar om dagen.
   
• 2 001 miljoner människor tjänar idag mellan 2.5 och 10 dollar om dagen.
   

Tillsammans utgör de 80% av jordens befolkning. Deras totala lönekostnader under en dag är maximalt ca. 25 miljarder dollar, i praktiken lägre. Enbart de amerikanska pengarna som betalats ut nu skulle kunnat ge 80% av världens befolkning en dubblerad lön under 40 dar. Om vi även räknad med de europeiska stödpaketen så hade det handlat om att ge 80% av världens befolkning en dubblad lön under 60 år. Och vad får vi nu? Räddning till de institutioner som orsakade krisen så att de ska kunna skapa en ny kris vid senare tillfälle.

Som jag tidigare nämnt så beräknas kostnaden för att utrota all svält i hela världen till kring 30 miljarder dollar om året, ungefär lika mycket som den sammanlagda lönen för 80% av jordens befolkning. Det kan tyckas som en låg kostnad, men faktum är att vi redan idag producerar så mycket mat som krävs för att föda alla människor. Bara under 2007 ökades spannmålsproduktionen med 4%. Problemet är att endast hälften av allt spännmål går till mat, resten går åt till att föda djur och till biobränsle.

Frihandelsreglerna som världsbanken och internationella valutafonden har tvingat på U-länderna förhindrar dem från att ge subventioner till jordbruk och eller att införa exportrestriktioner. Det har lett till två saker, som jag tidigare konstaterat. Dels så har de borttagna subventionerna tvingat många mindre jordbrukare att lägga ned, av de 845 miljoner människor som svälter i världen är ungeför 80% småjordbrukare. Detta har medfört till att 70% av U-länderna numera är nettoimportörer av mat. Dels har den fria marknaden tvingat de fattiga människorna att betala de rikas priser.

Nu när matpriserna stigit ser vi den fulla effekten av detta. De länder som tidigare varit exportörer har nu infört restriktioner på export för att kunna föda sin egen befolkning. Det innebär att länder som av västvärlden tvingats göra sig beroende av den fria marknaden helt plötsligt inte har råd att betala de stigande priserna på marknaden och på så sätt föda sin befolkning. Den fria marknaden har blivit en katastrof för miljoner människor. Typexemplet är Haiti som tidigare var självförsörjande, men tvingades öppna upp sin marknad när de fick lån från Internationella Valutafonden. Jordbruken las ner då de inte kunde konkurrera med USA, nu när priserna stigit finns inte längre det inhemska jordbruket kvar. Återstår bara svält åt befolkningen.

Läs mer om deta i GRAIN.

I Oktober blev 85 000 människor i USA av med sina hem och 280 000 låntagare fick besked om stundande beslagtaganden. Sedan augusti förra året har nära en miljon människor blivit av med sina hem på detta vis. Det är dock inte nödvändigtvis så illa som det låter. I USA är lånen knutna till husen, inte till människorna. De personer som sitter på lån som är större än värdet på deras bostäder kan alltså lämna huset och samtidigt bli skuldfri. De som gjort husköp som rena investeringar tillhör de som överlåter husen åt banken. Det torde dock tillhöra en minoritet och den absoluta merparten är folk som faktiskt blivit av med sina bostäder. Enligt Washington Post kommer huspriserna sjunka med ytterligare 15-20% så räkna med att se fler folk som lämnar sina hem.

NY Times har gjort en karta över var hemmen är värda mindre än lånen tagna på dem.

Samtidigt har handeln minskat med nära 3% i USA och mer lär det bli. Det amerikanska skattedepartementet ändrade nyligen lagstiftningen för hur sammanslagningar ska beskattas så att 140 miljarder dollar mindre skulle hamna i statskassan under krisen – allt utan kongressens vetskap.

Så, med ett beräknat underskott på tusen miljarder dollar bara för år 2008, ett kraftigt handelsunderskott, stora statliga räddningsplaner av både konsumenter, företag och stater och fortsatta krig i Irak och Afghanistan: Vad går Obamas ekonomiska plan ut på?

Skattesänkningar.

Den som fortfarande tror att Obama gör någon skillnad får gärna flytta till New Orleans slum och hoppas på förbättringar. Annars är det nog en sund skepticism som gäller. Och i Kina? 67 000 fabriker tvingades stänga under det första halvåret i år.

Tidningar: Sydsvenskan, DN, SvD, SvD2, SvD3

Andra bloggar: Jinge om städhjälp, Ekonomikommentarer om bostadsrätter, Paolo Pissoffi om mediekritik, Pastey om enparti-stater, Roya om Obama

I dessa pengar fanns 588 miljoner dollar till en u-båt som den amerikanska marinen inte ville ha. Bara den kostnaden hade kunnat användas för att ge 125 000 personer gratis hälsovård under ett år.

Som Martin Luther King sa:

“En nation som satsar mer på militären än på den sociala välfärden, närmar sig sin själsliga död.”

I världen har antalet hungrande ökat från 848 miljoner till 923 miljoner. Världen är alltså på väg rakt åt fel håll. Värst annars är det för länder som vi aldrig får läsa om i svenska tidningar: Demokratiska republiken Kongo, Eritrea, Burundi, Niger och Sierra Leone. Dessa får stå tillbaka för mer trendriktiga reportage om Zimbabwe eller Sudan.

Tyskland gav igår ett hjälppaket till sina finansiella institutioner på 675 miljarder dollar. Inte långt från det amerikanska hjälppaketet, trots att Tysklands ekonomi endast omfattar en fjärdedel av USA:s. Det kan ge en indikation på hur mycket mer pengar USA kan behöva ge, antagligen uppemot de 3000 miljarder dollar jag nämnde för några dagar sedan.

3 000 miljarder dollar. För den kostnaden hade man kunnat få närmare 30 miljoner nya hus. Ganska ironiskt eftersom det är det faktum att fattiga tvingades ta olönsamma lån de inte kunde betala som varit en av orsakerna till krisen. Hade staten istället byggt och gett bort fastigheter till låginkomsttagarna hade lånen aldrig behövts ges. Det hade satt mer folk i arbete, frigjort pengar till konsumption och medverkat till att hålla bostadspriserna nere. Alltigenom positivt, även om subventionerat boende i sig hade varit fullt tillräckligt och också billigare.

Enligt en ny rapport, “Still Working Hard, Still Falling Short” från The Working Poor Families Project lever 28% av de amerikanska familjerna med minst en anställd, 9.6 miljoner hushåll, i fattigdom. 29 miljoner av de amerikanska jobben ger betalning under fattigdomsnivån på 9.91 dollar, en ökning på 20% under 6 år, och mer än 21 miljoner barn växer upp i fattigdom. 60% av dessa familjer behöver betala åtminstone en tredjedel av sin inkomst till boende.

Summan hade också kunnat användas till att ge hela USA:s befolkning gratisk sjukvård under två år. Redan innan den senaste krisen uppgav 25% av USA:s befolkning, ungefär samma andel som saknat sjukförsäkring, att de inte gått till läkaren på grund av pengabrist och 20% har tvingats använda sig av sparpengarna för att kunna gå dit. Med en ökande arbetslöshet och därmed minskade sparpengar kan vi räkna med att dessa siffror kommer att stiga. Även om barnadödligheten i USA minskat med 2% ligger landet på 29:e plats i världen, en minskning med 17 platser sedan 1960 och två plater under Kuba.

En ännu smartare lösning här hade varit en reform av det amerikanska sjukvårdssystemet. USA har utan tvekan den sämsta sjukvården i västvärlden sett till hela befolkningen där en del helt saknar vård. Ändå betalar landet dubbla kostnaden jämfört med resten av den industrialiserade världen. En av orsakerna är den stora andel som går till byråkrati och inte direkt till sjukvård.

Genom att organisera sjukvården enligt europeisk modell skulle kostnaden gå ned med en biljon dollar om året. Alltså precis lika mycket som den amerikanska regeringen gett hittills i finansiella hjälppaket.

I världen har svälten ökat från 848 till 923 miljoner, detta innan effekterna av finanskrisen uppmätts. Enbart i Indien finns 200 miljoner svältande, personers som inte alls haft någon nytta av indiens ekonomiska tillväxt. Värst är det i Demokratiska republiken Kongo, Eritrea, Burundi, Niger och Sierra Leone. Allihopa länder som nästan aldrig omnämns i svenska tidningar, de har fått stå tillbaka för mer trendriktiga reportage om Darfur eller Zimbabwe. Sedan 2003 har vetepriserna fördubblats, majspriserna tredubblats och priset på ris fyrdubblats.

Allt mindre pengar kommer till U-länderna. SvD skriver:

“Enligt en färsk prognos från finansbranschens internationella organ Institute of International Finance (IIF) sjunker nettoflödena av privat kapital till 30 av världens ledande tillväxtländer kraftigt i år. Från en rekordsumma på närmare 900 miljarder dollar 2007 väntas nettoflödet krympa till cirka 620 miljarder i år och ungefär 560 miljarder nästa år – eller ungefär samma nivå som 2006.

Den stora minskningen gäller kreditflödena, inte investeringarna i värdepapper.

Dessutom väntas det viktiga flödet av hemskickade pengar från gästarbetare i andra länder minska från 400 miljarder dollar i fjol till omkring 300 miljarder både i år och nästa år.”

Räkna med att detta kommer få effekter för världens fattiga.

P.S. Missa inte att läsa Svenssons viktiga inlägg om 90-talets bankkris.

Tidningar: DN, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, Sydsvenskan, Sydsvenskan2, Sydsvenskan3, Sydsvenskan4

Andra bloggar: Jinge om antisemitism, Ekonomikommentarer om de offentliga utgifterna, Paolo Pissoffi om att bli miljonär

(detta inlägg skrivs som en del av Blog Action Day 2008, en del av den globala kampen mot fattigdom)

Nouriel Roubini, ekonomiprofessor som spådde den nuvarande krisen för två år sedan, tror nu att kostnaden för den nuvarande krisen ligger på 3000 miljarder dollar, upp 1000 miljarder dollar från hans förra estimat. Det är nästan exakt siffran som beräknats fram för Irak-kriget. Det skulle också innebära att den siffra på 2 biljoner dollar i stöd som USA:s nu regering tänker över ändå inte skulle räcka.

Samtidigt tar den amerikanska statsbudgeten nytt rekord i underskott, 455 miljarder dollar för år 2008. Den estimerade siffran för år 2009 var 482 miljarder dollar innan de senaste hjälppaketen som tillsammans uppnår en biljon dollar och knappast kommer att räcka för att stävja den nuvarande krisen.

I Chicago är krisen så allvarlig att staden helt enkelt stänger ner myndigheterna under sex helgdagar i ett desperat försök att spara in 62 miljoner dollar. Staden kommer då ändå ligga över 400 miljoner dollar back.

Så hur påverkar detta människor? Bill Gates, tidigare Microsofts hövding räknar med att arbetslösheten ökar med 3 procentenheter vilket skulle lägga den på 9%. Det innebär alltså över fyra miljoner människor till utan arbete. Visserligen inte 30-talsnivåer, då rådde den dubbla arbetslösheten, men illa nog. Idag är det svårt för många att försörja sig, även om de har två jobb.

Så en ökar arbetslöshet på fyra miljoner människor samtidigt som importpriserna från Kina beräknas öka med 30%. Bådar inte gott för konsumtionssamhället. Två tredjedelar av USA:s ekonomi bygger på ren komsumption. En minskning av denna ledar till en direkt ond cirkel av minskat handlande, folk som får sparken och därför handlar mindre, osv.

USA har redan en enorm mängd fattiga i sitt land, nästan officiellt sett kring 40 miljoner människor, men tittar man på de som har löner under fattigdomsgränsen på 9.60 dollar/timme handlar det snarast om 25% av befolkningen. Den andelen kommer nu att öka. Den nyliberala hästskitsteorin, där hästens mumsande ur havretunnan ska leda till att de små sparvarna får mer mat att plocka ur avföringen har uppenbarligen inte fungerat. Hästen åt nästan ihjäl sig medans sparvarna dör i drivor.

Ungefär 35 miljoner människor i USA undrar dagligen från varifrån deras nästa måltid ska komma. 29 miljoner människor måste ta emot kuponger för att få mat. Snart kan det bli några miljoner till.

Den enda orsaken till detta är den amerikanska fixeringen vid låga skatter. Med högre skatter skulle inget underskott finnas i den amerikanska ekonomin. Med skatter som bekostade sjukvården skulle den räcka till alla i landet, oavsett om de hade sjukförsäkring eller inte. Detta med en betydligt lägre kostnad än dagens andel av BNP och dessutom med en betydligt mindre del byråkrati.

Skatterna skulle också kunnat användas som ett trygghetssystem. Det skulle hålla konsumptionen i gång, även då folk blir avskedade och därmed minska effekterna av en kris likt dagens finanskris. De fattiga skulle inte bli rika, men de skulle kunna veta att de hade mat för dagen, att deras barn skulle ha kläder och få vård om de blev sjuka.

Men USA vill inte ha skatter. De vill ha fattigdom som är skamlig för ett I-land och de vill ha billig arbetskraft för de med högre inkomster. Höginkomsttagarna må drabbas av dagens kris, men de som drabbas mest är de med lägst inkomster.

Ute i världen kastas också folk ut i fattigdom av finanskrisen. Bara förra året ökade livsmedelspriserna de fattiga med 75 miljoner människor. “Nästa år kan bli en stor tragedi”, säger Jacques Diouf, generaldirektör för FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation, FAO:

“Utvecklingsländer kan också komma att känna av effekten av finanskrisen på en makronivå. Det skulle i så fall få fler negativa konsekvenser för jordbruket och tillgången till mat. Banklån, bistånd, utländska direktinvesteringar och arbetares remitteringar – allt detta kan minska om finanskrisen förvärras.”

För den som konkret vill hjälpa fattiga, inte i USA, men väl i Indien, köp våra Mangogram från Tyresö U-lands och Fredsförening. Varje fem kronor ger ett nytt mangoträd som kan planteras. Mango ger A-vitamin som hjälper mot bristen på nattblindhet hos de fattiga i indiska Dharampur. Förutom friska ögon får den fattiga befolkningen ett värdefullt tillskott i försörjningen. Idealiska odlingsförhållanden gör att träden växer fort, och frukterna blir av så god kvalitet att man kan sälja dem till konservfabriker.

För mer som TUFF hjälper till med, läs här.

Tidningar: Aftonbladet, DN, DN2, DN3, Aftonbladet2, DN4, DN5, SvD, SvD2, Sydsvenskan

“En kropp som faller ut från ett fönster och landar i asfalten studsar också en liten bit.”

Den svaga länken här är det amerikanska finanspaketet som fortfarande är klart otillräckligt. Paketet uppgår till över 700 miljarder dollar + 250 miljarder dollar till för att köpa aktier i banker, men bara Lehman Brothers skulder ligger på närmare 365 miljarder dollar och den slutgiltiga summan som krävs för att rädda ekonomin ligger på mellan 1.5 och 2 biljoner dollar. I Juni ägde de största finansinstitutionerna i USA värderpapper baserade på lån för närmare 5 miljarder dollar. Vad dessa är värda idag vet ingen.

Varje nytt krispaket från den amerikanska staten minskar dessutom förtroendet för det finansiella systemet. Varför ska vi tro mer på det när fler och fler paket krävs?

Räddningspaketet gör inte heller något för alla de vanliga dödliga människor som förlorat sina hem och sin förmögenhet. Här hade den amerikanska staten kunnat låta bankerna gå under och istället köpt tillgångarna, dvs de belånade hemmen, till vrakpriser. Vad som också hänt är att alla idag saknar förtroenden för de finansiella institutioner som skappat den senaste bubblan. Ingen vågar längre lita på värdeingarna längre. Statens pris hade därför blivit extra billigt.

Genom att sedan låta de boende betala av lån på det egentliga värdet hade de kunnat bo kvar istället för att slås ut och förvandlas till hemlösa. Det hade också hjälpt till att hålla boendekostnader och marknadspriser för bostäder nere och frigjort mer pengar för konsumption. Detta hade kostat långt mindre än att rädda Staël von Holstein-enrepenörerna på Wall Street.

Det enda som idag räddar dessa människor från att bli hemlösa är att ingen har den minsta aning om vem som egentligen äger deras bostäder. De finansiella värdepapprena är så pass komplexa att det är omöjligt att avgöra vem som äger vad i en stor lånepool. Mer än 50 försök att beslagta tillgångar har fått fel i domstol. Och köerna till soppköken fortsätter att öka…

Häromdagen skrev jag att börsen var en osäker placering och förespråkade istället realobligationer som ger en trygg, inflationssäkrad avkastning. Idag läser jag om att jag inte är ensam om att tycka så. Det råder just nu rusningar till statens sparkonton som innebär ett tryggt och säkert sparande. Risker är bara till för de som har råd att förlora pengarna och som tror på en kontinuerlig uppgång på börsen. Staten-Börsen 1 – 0. DN går t.o.m så långt att de rekommenderar lån från facket i stället för bankerna.

Läs också Rick Falkvinges text om finanskrisen, förklarat till en tolvåring.

Tidningar: SvD, SvD, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, DN, DN2, DN3, Sydsvenskan, Sydsvenskan2, Aftonbladet, Aftonbladet2, Aftonbladet3, Aftonbladet4, Aftonbladet5, Aftonbladet6

Andra bloggar om krisen: Jinge, Aktieskolan

Nu har tidningen Dagen granskat Bengt Nilssons nya bok om bistånd. De har funnit direkta lögner. I sin debattbok “Sveriges afrikanska krig” skriver Nilsson att Afrika spenderar 300 miljarder dollar på krig och använder Oxfam som källa.

Dagen skriver:

“Men Oxfams rapport handlar om vad krigen har kostat de afrikanska länderna – inte hur mycket pengar de har spenderat på krig.
De 300 miljarder Oxfam anger är vad krig och väpnade konflikter har kostat kontinenten. Det gäller förstörd infrastruktur, ökade läkarkostnader, sjunkande BNP, kostnader för att ta emot stora flyktingströmmar och så vidare.”

Nog är det skillnad. Om jag får en ruta krossad och betalar 500 kronor på att reparera den, betyder det att jag lagt ut 500 kronor på fönsterkrossning? Enligt Nilsson blir svaret ja.

Även andra uppgifter är felaktiga. Nilsson påstår att 40 procent av kontinentens militära utgifter kommer från biståndet. Paul Collier, mannen som används som källa, menar att han feltolkas. I själva verket menar Collier att en förvånansvärt liten siffra av biståndet går till försvarsutgifter. Ofta handlar det inte om pengar direkt från biståndet utan snarare om tullavgifter och skatter. Dessa pengar går till statsbudgeten är givetvis upp till landet att spendera hur det vill. Collier konstaterar också att länderna har förhållandevis små försvarsbudgetar.

Dagen skriver:

“Oxfam skriver också att 95 procent av vapnen importeras till kontinenten. En del av dem kommer via givarländer, som mer eller mindre öppet pressar mottagarländerna att acceptera vapenkontrakt som en del av biståndsuppgörelser.”

Som jag tidigare sagt. Vid en granskning av 50 olika studier om bistånd visade de sig ha en välgörande verkan, nära 2% av av Afrikas tillväxt ansågs härstamma från biståndet. Nilsson och Timbroiterna tycker bara det är viktigare att de själva tjänar pengar än att andra tar sig ur fattigdom.

Mer från Dagen här och här.

Och så en märklig artikel från DN-debatt, 2008-09-23, “Svenskt bistånd överspelat av kapitalistiska diktaturer”:

“Våra resultat visar att auktoritära stater kan trampa på oavbrutet med medborgare som, trots en gynnsam ekonomisk utveckling, alltjämt bär på sina gamla intoleranta värderingar till exempel i form av omfattande xenofobi och extremt hat mot homosexuella. Tillväxten kan alltså upprätthållas på imponerande höga nivåer medan i princip ingenting händer som kan skapa de nödvändiga förutsättningarna för en positiv demokratisk utveckling.

Dilemmat vi ställs inför är att när de geopolitiska balanspunkterna i de områden vi länge kallat tredje världen förändras och nya starka ekonomier växer fram så blir de biståndsstrategier som vill stödja demokrati, mänskliga rättigheter och jämlikhet knappast verkningsfulla, om de alls över huvud taget var det tidigare.”

Artikelns påståenden motsägs direkt i SvD SvD, 6:e oktober, 2008, “Afrika styrs allt bättre: 31 av 48 länder har blivit bättre”:

“De afrikanska ländernas styre blir allt bättre. Det visar ett index som mäter ekonomisk stabilitet, korruption, säkerhet, rättigheter, lagar, val, infrastruktur, fattigdom och folkhälsa.

– Nya uppgifter visar att i två tredjedelar av de afrikanska länderna söder om Sahara har styret förbättrats. 31 av 48 länder har blivit bättre, säger Mo Ibrahim – den brittisk-sudanesiske affärsman som ligger bakom indexet.”

Det finns idag en lobby som arbetar för att bistånd inte ska användas för att få upp människor från deras fattigdom. Som inte vill att människor ska ha rent vatten, mat på bordet och ett värdigt liv. Nej, viktigare för dem är demokrati, oberoende domstolar och demokrati. Alla mycket fina värderingar, men med ett problem. Det går inte att mäta resultatet på satsningarna. Det är alltså en enorm risk att stora pengar kommer att kastas i sjön utan något resultat, just det som biståndet brukar kritiseras för. Är det något biståndsarbetare är rädda för så är det politiska modetrender där projekt startas och läggs ned allt efter var vindarna blåser.

Föreningen afghanistansolidaritet skriver:

“År 2004 var den civila hjälpen till Afghanistan 406 miljoner, nu är den 385 miljoner. Samtidigt har de militära kostnaderna rakat i höjden och tar nu två kronor av tre.

Dessutom kan man ifrågasätta inriktningen på det civila biståndet. Den rent humanitära hjälpen genom SIDA har minskat från 158 miljoner till 23 miljoner, medan s k demokratibistånd ökat från 23 till 146 miljoner. Mat har växlats mot prat.”

Ett annat uttryck för att Sverige hellre ser till att hålla västvärldens lilla marionettregim under armarna och göder knarkbaronerna än att se till att afghanistans befolkning har mat på bordet.

Åke Sandin skriver på sin blogg angående våra biståndsprojekt till Indien, projekt som hjälper 3000 indiska barn varje år:

“När TUFF tidigare ansökte om projektbidrag från Sida via Forum Syd var vi tvungna att lära oss alla de trendiga inneorden. Kvinnor (gender) under några år, demokrati under andra år etc etc. Snacket föreföll viktigare än verkstan. Ändå visste vi sedan decenniers samarbete med Indien –ibland också med Bolivia, Eritrea, Ecuador och andra länder– att det var mycket viktigare att utgå från de fattigas behov än från västerländska honnörsbegrepp.

Våra i väst så omhuldade värden som frihet och mänskliga rättigheter är –med all aktning för dem– inte särskilt intressanta för världens tusentals miljoner fattiga Vilka är de viktigaste och mest grundläggande friheterna? Jo, självklart frihet från hunger, frihet från okunnighet, frihet från krigisk massdöd och liknande.

Hur mycket demokrati kan det nedanför de tjusiga flosklerna bli, om barnen hungrar och föräldrarna är analfabeter? En viktig demokratisk rättighet är ju yttrande- och tryckfrihet. På papperet har alltså Stockholms uteliggare lika stor frihet att grunda tidningar och TV-kanaler som Bonniers och de 200 000 fattiga analfabeterna i indiska Dharampurs hundratals små byar samma chanser som överklassjournalisterna i Bombay att i medierna framföra sina synpunkter. Men hur det är med möjligheterna i den grå verkligheten förstår vi.”