Inte långt senare förstörs jorden av vogoner från yttre rymden, detta efter att man inte klagat på de planer om rivningar som funnits utställda i över 50 år – i ett planeringskontor i Alpha Centauri.

Nu verkar Israelerna ha tagit inspiration från vogonerna – ett släkte hatade i hela universum vars tal låter som en man som försöker gurgla samtidigt som han slåss med en flock vargar. De har beslutat sig för att utplåna en hel palestinsk by på västbanken. Ursäkt? Enligt israeliska Haaretz:

“Den civila administrationen sa att de deklarerat området som en skarpskjutningszon samt publicerat avvisningsorders för 10 familjer i tänk den 27:e juni.

“Eftersom inget överklagande har skett under de följande tre veckorka och p.g.a farorna som platsen för tälten utför har de flyttats”, sa de som svar.”

55 strukturer, däribland tält, hyddor, skjul, fårinhägnader och lerugnar – allt som allt hem för 120 människor – förstördes. Vad ska man säga till de som förvisats? Don’t panic?

Läs också: Svensson är rädd för att vogonerna redan börjat förbereda jordens förintelse.

Här nedanför finns några förslag för IDF att ta i beaktan.

“Israel har en historia av att bli farligt och överdrivet militaristiskt kring valtider. De flesta av landets ledare har varit tidigare militärofficerare som sets av den israeliska befolkningen som starka män som ska ta hand om landets säkerhetsbehov.

Israels “Vredens Druvor”-kampanj mot Libanon 1996 kom under valtid. Mer än 100 libaneser som tog skydd i FN-basen vid Qana i söder dog efter israeliskt bombardemang. USA förhindrade en FN-utredning kring händelsen genom att förhindra en presentation av de bevis som visade att massakern var medveten.

Den andra intifadans utbrott, det palestinska upproret, år 200 följde ett provokativt besök vid det ockuperade Jerusalems Al Aqsa-moské av den tidigare premiärministern Ariel Sharon, omringade av hundratals trupper, trots varningar från säkerhetsrådgivare och lokal polis. Han blev premiärminister året efter efter att ha kampanjat på en plattform om att slå ned det efterföljande upproret.

“Två månader efter att Ehud Olmert blev vald till Israels premiärminister bröt det andra Libanon-kriget ut år 2006. Två månader innan han lämnar posten startar den militära kampanjen [mot Gaza}”, kommenterade den israeliska analytikern och journalisten Yossi Verter för den israeliska dagstidningen Haaretz.”

Läs hela artikeln här.

US Today skriver:

“Resultat av Februari-rösterna kan bestämmas av hur effektivt Israel utför sin kampanj mot de palestinska miliserna i Gaza. Två av toppkandidaterna till premiärministerposten är utrikesministern Tzipi Livni, som har framfört Israels sak i flera TV-framträdande över hela världen, samt försvarsministern Ehud Barak som är den strategiske mästerplaneraren bakom offensiven.”

Båda dessa konkurerar mot höken och bosättarvännen Benyamin Netanyahu och de behövde ett krig för att visa att även de kunde vara hänsynslösa och ignorera internationell lag.

Och i Israel dansar de euforiska trupperna över dödandet i Gaza och hoppet om en markinvasion.

Situationen för de skadade i Gaza blir bara värre. Ynet News skriver:

“Det finns inga IV-enheter, inga kanyler och varje kvadratmeter används för att sköta de sårade, men läkarna i staden Gazas Shifa Sjukhus, som arbetat nonstop sedan den israeliska arméns operation började, har inga planer att ge upp.

“Det är en katastrofal situation. Alla korridorerna, operations rumen och trauma rimen är fullda av sårade människor, men vi har inte låtit någon dö än utan kamp.”"

FN och Världsbanken har donerat 460 sorters mediciner, men myndigheterna i Israel och Ramallah förhindrade dem från att bli levererade. I mitt förra inlägg skrev jag om hur antalet lastbilar med förnödenheter till Gaza som under 2005 var över 500 om dagen under November legat på kring fem om dagen. Nu bombar Israel sönder de restrerande tunnlarna till Egypten för att försäkra sig om att befolkningen i Gaza ska svälta.

Tidningen The State skriver att Israel nu har anslutit sig till länder som Nord-Korea, Zimbabwe och Burma när det gäller pressfrihet och möjligheten att rapportera om Gaza.

Robert Fisk skriver om det självklara:

“Att de ursprungliga, lagliga ägarna av den israeliska mark som Hamas raketer nu detoneras över lever i Gaza.

Det är därför som Gaza existerar: därför att palestinierna som levde i Ashkelon och fälten runt det – Askalaan på arabiska – blev fördrivna från sin mark 1948 då Israel skapades och hamnade i Gaza. De – eller deras barn och barnbarn och barnbarnsbarn – finns bland de 1.5 miljoner palestinska flyktingar som pressats samman i Gazas avlopstank, 80% vars familjer en gång bodde i det som nu är Israel. Det är, historiskt sett, den riktiga historien: de flesta av folket i Gaza kommer inte från Gaza.”

Israels USA-ambassadör har dammat av de gamla antisemitiska nidbilderna och menar att det är den iranska “bläckfisken” som orsakat den senaste konflikten:

“Så som en bläckfisk så har Iran hantlangare i regionen och utanför regionen.”

Och i Israel kallas palestinierna för förrädare när de protesterar mot massakern i Gaza. Parlamentarikerna Ahmed Tibi och Mohammed Barakeh kastades ut från parlamentet när de ville stoppa blodbadet. Raleb Majadele, kultur- och sportminister i regeringen, kritiserades tvärtemot för att han inte ville inställa sig till parlamentet och sitta tyst inför det fortsatta planerandet av massmordet.

Demokratin i Israel är för judar, inte för palestinier.

Och Barack Obama? Han spelar inte längre golf på Hawaii – han spelar basket.

Tidningar: Sydsvenskan HD Aftonbladet Aftonbladet2 Aftonbladet3 Aftonbladet4 Aftonbladet5

Andra bloggar: Röda Malmö Johan Dahlberg Svensson Rawia Morra

The Guardian skriver:

“The Palestinial Strategy Study Group, ett EU-sponsrat projekt med 27 stycken ledande palestinska representanter från hela det politiska spektret argumenterade för att den nuvarande tvåstats-ramen för fredssamtal misslyckas med att ta fram ett löfte om en oberoende stat. Istället, föreslår den att avsluta den förhandlingsprocess som nu hållt på i nära 20 år och omvandla den palestinska myndigheten till vad som kan bli en “palestinsk motstånds myndighet” och utveckla en form för ett “smart” motstånd.”

Det har länge varit uppenbart att fredsförhandlingar med Israel är helt meningslösa. Ett bättre uttryck vore “fredsförhalningar” eftersom det främst går ut på att tysta kritiken mot den israeliska ockupationen med hägringen av en eventuell fred, samtidigt som ockupationen fortsätter i ökande takt och det palestinska territoriet blir allt mindre. Även palestinas chefsförhandlare, Ahmed Qurie, förklarade att om en tvåstatslösning inte kunde komma till stånd snart så skulle en enstatslösning bli den enda möjligheten.

Målet är att maximera kostnaden för ockupationen och göra alla ensidiga lösningar omöjliga och den bästa lösningen är – enstatslösningen. Den nuvarande diskussionen ska bli sista chansen som Israel får att visa att man på allvar är intresserade av fred:

“Trots att många palestinier kunde föredra en geniunt framförhandlad tvåstatslösning kommer ett misslyckande vid det nuvarande Annapolis-initiativet att stärka de som argumenterar mot detta. De flesta palestinierna kommer därefter troligtivs vara övertygade om att ett framförhandlat avtal inte längre är möjligt.”

Och det finns fler som inte längre tycker tvåstatslösningen är realistisk. I ett tal skrivet som hölls av Riad Malki, den av Abbas tillsatte “utrikesministern”, skrivet av den av Abbas tillsatte “premiärministern” sas det:

“Jag känner att tvåstatslösningen tappar värde bland båda våra folk och hos världssamfundet där bakom.”

Enligt Malki har de nuvarande fredsförhalningarna inte lett till ett endaste framsteg, även om israelerna gärna påstår det – för att förhala. Även Israel-Palestine Centre for Research and Information ansåg nyligen att de förslag som var realistisk ai princip innebar att upplösa den palestinska myndigheten och ensidigt utropa självständighet a la Kosovo eller arbeta för en enstatslösning.

Och vad har israelerna för lösning då? Samma som alltid. Maximera territoriet och minimera antalet icke-judar. Stjälp över så mycket av kostnader som möjligt på andra länder och försök få dem att göra skitjobbet att vakta ockupationen. Försök förhindra en självständig palestinsk stat och försök hålla kontroll på alla palestinier genom att pressa in dem i små “hemländer”, bantustanis, som omringas av israeliska vägspärrar. Gör livet så olidligt som möjligt för palestinierna i hopp om att de ska fly och överge sin mark. Minimera kritiken genom att påstå att det inte finns någon att förhandla med alternativt påstå att framsteg skett. Fortsätt bygga ut de militära befästningar som kallas bosättningar. Skjut alla som gör motstånd, inklusive förståndshandikappade. Och förhala, förhala, förhala.

Inget nytt, men heller inget som det talas om högt.

Läs rapporten, den är lång men mycket välskriven och förklarar tydligt vart den enda realistiska vägen mot fred går.

P.S. FN ska ni lägga fram en motion till säkerhetsrådet om att Israel ska betala en miljard dollar i skadestånd till Libanon för de skador på miljön som de israeliska krigsförbrytelserna orsakade. Skadorna orsakades bl.a av bombningen av ett oljeraffinaderi vilket fick Libanons kuster att täckas av olja.

(Ja, det var Blogge som började, men jag tycker att det är en nog så bra ramsa att ropa efter Condoleezza Rice när hon kommer till Sverige)

Trotten listar alla demonstrationer i Stockholm, Pastey har ny statistik om Irak och…

…själv är jag bara förbannad. Riktigt jäkla förbannad. USA har nu startat ett krig som i slutändan kommer kosta över 5 biljoner dollar. 5 000 000 000 000 dollar! För den summan hade man i praktiken kunnat utrota all fattigdom i Afrika. Man hade kunnat ge nära en halv miljon dollar, tre miljoner svenska kronor, till varje fördriven palestinier. Är det någon som på allvar tror att de fortfarande velat kriga då? Ett betydligt enklare sätt att lösa problemet i Mellanöstern på.

Istället har vi nu ett krig där ett land bombats till stenåldern. Över fyra miljoner av befolkningen befinner sig på flykt. 9 000 barn i månaden dör, totalt över 1.2 miljoner. En hel generation har gått förlorad.

Och vi… ordnar konferens. Som hedersgäster bjuder vi in de mördare som startat kriget. De slaktare som orgasmiskt hurrat varje gång en irakier till bombats till rödfärgat mos och ständigt förkunnat att motståndet “nu är vekare” och att “vi måste hålla kursen stadigt. Och hur finansieras konferensen?

Från svenska biståndspengar! Regeringen stjäl pengar från fattiga länder för att få glassa med höjdare på en konferens. En konferens där det diskuteras hur mer pengar ska skjutas till det amerikansk tillsatta styret och stärka ockupationen. Pengar som kunde gått till att bygga hus. Till att borra brunnar. Till att ge folk ett drägligt liv!

Satans helvetes jävla skit!

Tidningar: Aftonbladet, DN, DN2, DN3, SvD, SvD2, SvD3, GP, Sydsvenskan

“Vi Kämpade Mot Apartheid; Vi Ser Ingen Orsak att Fira Det i Israel Nu!

Vi, Sydafrikaner som stått emot makten från det orättvisa och brutala apartheidmaskineriet i Sydafrika och kämpat mot det med all vår styrka med målat att leva i ett rättvist, demokratiskt samhälle, vägrar idag att fira existensen av en apartheid stat i Mellanöstern.

Medans Israel och dess apologeter runt världen kommer att, med pompa och ståt, högljutt proklamera 60-års jubiléet av staten Israels etablering denna månad, kommer vi som levat med och kämpat mot förtryck och kolonialism istället minnas sex årtionden av katastrof för det palestinska folket. För 60 år sedan blev 750 000 palestinier brutalt fördrivna från sitt hemland, genomlidande förföljelser, massakrer och tortyr. De och deras ättlingar är fortfarande flyktingar. Det är inget skäl att fira.

När vi tänker på Sharpeville-massakern 1960 minns vi också Deir Yassin-massakern 1948.

När vi tänker på Sydafrikas Bantustan-politik minns vi också israelernas bantustaniseringen av Palestina.

När vi tänker på våra hjätar som försmäktade i Robben Island och på andra platser minns vi också de 11 000 palestinska politiska fångar i de israeliska fängelserna.

När vi tänker på den massiva markstöld som genomfördes mot Sydafrikas folk minns vi också den stöld av palestinskt land som fortsätter med byggandet av olagliga bosättningar och Apartheid Muren.

När vi tänker på Group Areas Act och annan liknande apartheid lagstiftning minns vi också att 93% av landet i Israel är reserverad för enbart judar.

När vi tänker på hur det svarta folket systematiskt blev berövade minns vi också det israeliska etniska och rasistiska berövandet som slår direkt mot hjärtat i det palestinska livet.

När vi tänker på hur SADF-trupper förföljde vårt folk i deras townships minns vi också att attacker från stridsvagnar, jetplan och stridshelikoptrar är den vardagliga erfarenheten för palestinier i de ockuperade områdena.

När vi tänker på SADF:s attacker mot våra grannstater minns vi också hur Israel medvetet destabiliserar Mellanöster-regionen och hotar den internationella freden och säkerheten, bl.a med dess 100 kärnvapenspetsar.

Vi som kämpade mot Apartheid och svor vid att aldrig låta det ske igen kan nu inte tillåta Israel att fortsätta med utförandet av dess apartheid, kolonialism och ockupation mot ursprungsfolket i Palestina.

Vi vågar inte låta Israel fortsätta med att bryta mot internationell lag utan risk för straff.

Vi kommer inte stå bredvid medans Israel fortsätter svälta ut och bomba folket i Gaza.

Vi som kämpade hela våra liv för att Sydafrika skulle bli en stat för hela dess befolkning kräver att de miljoner palestinska flyktingarna måste tillmätas rätten att återvända till de hem från vilka de en gång fördrevs.

Apartheid var ett enormt brott mot de mänskliga rättigheterna. Det var så i Sydafrika och det är så gällande den israeliska förföljelsen av palestinierna.”

Undertecknare:

Ronnie Kasrils, Minister of Intelligence / End Occupation Campaign
Blade Nzimande, General Secretary, South African Communist Party
Zwelinzima Vavi, General Secretary, Congress of South African Trade Unions
Ahmed Kathrada, former Robben Island prisoner
Eddie Makue, General Secretary, South African Council of Churches
Makoma Lekalakala, Social Movements Indaba
Dale McKinley, Anti-Privatisation Forum
Lybon Mabasa, President, Socialist Party of Azania
Costa Gazi, Pan Africanist Congress of Azania
Jeremy Cronin, South African Communist Party
Mosibudi Mangena, President, Azanian Peoples Organisation / Minister of Science and Technology
Pallo Jordan, Minister of Arts and Culture
Sydney Mufamadi, Minister of Provincial and Local Government
Mosioua Terror Lekota, Minister of Safety and Security
Alec Erwin, Minister of Public Enterprises
Essop Pahad, Minister in the Presidency
Enver Surty, Deputy Minister of Education
Roy Padayache, Deputy Minister of Communications
Derek Hanekom, Deputy Minister of Science and Technology
Rob Davies, Deputy Minister of Trade and Industry
Lorretta Jacobus, Deputy Minister of Correctional Services
Sam Ramsamy, International Olympic Committee
Enver Motala, Educationist
Yasmin Sooka, Executive Director, Foundation for Human Rights / Former commissioner of the Truth and Reconciliation Commission
Pregs Govender, Feminist Activist and Author: Love and Courage, A Story of Insubordination
Adam Habib, Deputy Vice-Chancellor, University of Johannesburg
Frene Ginwala, African National Congress
Salim Vally, Palestine Solidarity Committee
Na’eem Jeenah, Palestine Solidarity Committee
Brian Ashley, Amandla Publications
Mercia Andrews, Palestine Solidarity Group
Andile Mngxitama, land rights activist
Ben Turok, Minister of Parliament
Patrick Bond, Centre for Civil Society, University of Kwazulu- Natal
Farid Esack, Professor of Contemporary Islam, Harvard University
Dennis Goldberg, former political prisoner
Elinor Sisulu, Crisis in Zimbabwe Coalition
Andre Zaaiman
Virginia Setshedi, Coalition Against Water Privatisation
Max Ozinsky, Not in my Name
Revd Basil Manning, Minister, United Congregational Church of Southern Africa
Firoz Osman, Media Review Network
Zapiro, cartoonist
Mphutlane wa Bofelo, General Secretary, Muslim Youth Movement
Steven Friedman, academic
Ighsaan Hendricks, President, Muslim Judicial Council
Iqbal Jassat, Media Review Network
Stiaan van der Merwe, Palestine Solidarity Committee
Naaziem Adam, Palestine Solidarity Alliance
Asha Moodley, Board member of Agenda feminist journal
Suraya Bibi Khan, Palestine Solidarity Alliance
Nazir Osman, Palestine Solidarity Alliance
Allan Horwitz, Jewish Voices
Jackie Dugard, legal and human rights activist
Professor Alan
Beata Lipman
Caroline O’Reilly, researcher
Jane Lipman
Shereen Mills, Human rights lawyer, Centre for Applied Legal Studies
Noor Nieftagodien, University of the Witwatersrand
Bobby Peek, groundwork, Friends of the Earth
Arnold Tsunga, Chair, Crisis in Zimbabwe Coalition
Mcebisi Skwatsha, Provincial Secretary, ANC Western Cape
Owen Manda, Centre for Sociological Research, University of Johannesburg
Claire Cerruti, Keep Left
Cassiem Khan
Duduzile Masango, Ecumenical Accompanier Programme, Palestine/Israel.
Lubna Nadvi, University of Kwazulu Natal
Syed Aftab Haider, Ahlul Bait Foundation of South Africa
Rassool Snyman, Palestine Support Committee
Suleman Dangor, University of Kwazulu Natal
Zaithoon Maziya, African Muslim Network
Asif Essop – Anti-Racism Education Forum
Patrick Mkhize, Steel Mining and Commercial Workers Union
Zeib Jeeva, Treasurer, International Development and Relief Foundation
Sheila Barsel, Not In My Name

Tidningar: Aftonbladet, Aftonbladet2, SvD

Andra bloggar: Jinge om gamla presidentkandidater, Paolo Pisoffi om samma sak fast anorlunda, Anna Wester om vad som är på gång gällande Palestina

Eftersom dessa skriker med gällast röst får många för sig att alla judar skulle vara självhatande israelvänner. Tack och lov är det givetvis inte så. I SvD skriver 16 judar som inte vill skåpas ihop med de rasister och kolonialister som så dyrkar Israel:

I juli 1948 drevs 70000 palestinier från sina hem i Lydda och Ramleh mitt i sommarens hetta utan mat eller vatten. Hundratals dog. Fördrivningen blev känd som Dödsmarschen.

Vi kommer inte att fira.

Sammanlagt blev 750000 palestinier flyktingar. Cirka 400 byar ­raderades ut från kartan. Och den etniska rensningen slutade inte där. 1956 utvisades tusentals palestinier (israeliska medborgare) från Galiléen. Och flera tusen till när ­Israel ockuperade Västbanken och Gaza.

Enligt internationell lag, och FN:s resolution 194, har krigsflyktingar antingen rätt att återvända eller att få ekonomisk kompensation. Israel har aldrig accepterat den rätten.

Vi kommer inte att fira.

Vi kan inte fira ett jubileum för en stat som är grundad på terrorism, massakrer och annekteringen av ett annat folks mark.

Vi kan inte fira ett jubileum för en stat som bedriver etnisk rensning, som bryter internationella lagar, som bedriver en fasansfull kollekiv bestraffning mot den civila befolkningen i Gaza och som fortsätter att förmena palestinierna mänskliga rättigheter och nationellt självbestämmande.

Undertecknare är Henry Achier, Inga-Lill Aspelin, Jorge Buzaglo, Anja Ensheimer, Dror Feiler, Tigran Feiler, Lisa Granér, Lennart Grosin, David Henley, Robert Lyons, Jakub Srebo, Gil Tarschys, Zolten Tirole, Maj Wechselmann, Juliana Weiss och Vera Önner.

Tidningar: DN, SvD, SvD2, Sydsvenskan och Dagen

Andra bloggar: Ryan Ghadban om det palestinska folket, Alliansfritt Sverige om den israelvännernas kommunistiska grundsyn och Klas Sandberg om fler judar som inte är självhatare

På samma sätt har Egypten fått ett liknande israeliskt-amerikanskt erbjudande (arabiska). Det förslaget har handlat om att låta 800 000 palestinier bosätta sig i Sinai istället för i sitt hemland. Egypten har avslagit förslaget.

Både USA och Israel har utövat starka påtryckningar på Egypten för att acceptera krigsförbrytelsen det innebär att inte låta flyktingarna återvända. Den amerikanska kongressen har dragit ned det militära biståndet till Egypten med 100 miljoner dollar, enligt Egypten efter israeliska krav. I gengäld hotade Egypten att upphäva det egyptiskt-israeliska gränsavtalet och stoppa allt utbyte av säkerhetsinformation.

Israel fortsätter att attackera Egypten för säkerheten i Israel efter att Hamas öppnat gränsen till Egypten. Sedan tidigare är det dock ett välkänt faktum att mycket vapen också säljs av korrumperade israeliska soldater.

Och för att bevisa sin fortsatta humanism tänker Israel riva Al Omari-moskén i byn Umm Tuba för att den “byggts utan tillstånd”. Moskén byggdes för över 700 år sedan.

Samt det vanliga mördandet av bedjande muslimer förstås.

“I boken Late Victorian Holocausts, publicerad år 2001, berättar Mike Davis historien om den svält som dödade mellan 12 och 29 miljoner indier. Dessa människor blev, demonstrerar han, mördade av brittisk statspolitik.”

1876, när El Niño spred förödelse bland bönderna vid Deccan-platån fanns ett överskott av risk och vete i Indien. Den brittiske Lord Lytton krävde dock att det skulle exporteras till England, mitt under svältens höjdpunkt. När bönderna började svälta blev tjänstemännen beordrade att “motarbeta hjälparbete på alla möjliga sätt”. Ny lagstiftning från 1877 förbjöd “privata hjälpdonationer mot påföljden av fängelsestraff om de skulle inverka på marknadens vetepriser”.

Samtidigt som bönder internerades i arbetsläger med högre dödlighen än Buchenwald startades en militär kampanj för att driva in skatter som skulle finansiera britternas krig i Afghanistan. Den kampanjen gjordes odödlig av Rudyard Kipling i hans dikt “Den unge brittiske soldaten” vars två sista verser lyder:

“If your officer’s dead and the sergeants look white,
Remember it’s ruin to run from a fight:
So take open order, lie down, and sit tight,
And wait for supports like a soldier.
Wait, wait, wait like a soldier . . .

When you’re wounded and left on Afghanistan’s plains,
And the women come out to cut up what remains,
Jest roll to your rifle and blow out your
brains An’ go to your Gawd like a soldier.
Go, go, go like a soldier,
Go, go, go like a soldier,
Go, go, go like a soldier,
So-oldier _of_
the Queen!”

Britterna drevs ut ur Afghanistan med svansen mellan benen, men innan dess hade spritt död och förödelse runt sig med sin utsvältningspolitik. Både Oud och Punjabi hade under tre år fått rekordskördar, men den brittiska exportpolitiken ledde till minst 1.25 miljoner döda i de orterna. Detta brott, som dödat mellan dubbla och femdubbla mängden människor som den nazistiska förintelsen, förblir i dag okänd.

The Guardian tar ett exempel till, om hur de vita bosättarna i Kenya tryckte ned Mau Mau-upproret 1950:

“Efter att ha blivit utslängda från sin bästa mark och blivit berövade alla politiska rättigheter började Kikuyu-folket organisera sig – en del våldsamt – mot kolonialmakten. Britterna svarade med att spärra in upp till 320 000 av dem i koncentrationsläger. De flesta av återstoden – mer än en miljon – hölls i “omgärdade byar”. Fångar frågades ut med hjälp av “avskärning av öron, borrandet av hål i trummhinnan, piskning till döden, hälla paraffin över fångarna som sedan antändes och bränna trumhinnorna med cigaretter”. Brittiska soldater använde sig av “kastrationsinstrument i metall” för att kapa av testiklar och fingrar. “När jag skar av hans kulor”, skröt en bosättare, “hade han inga öron och hans öga, det högra tror jag, hängde ut ur dess ögonhåla”. Soldaterna blev tillsagda att de kunde skjuta vem de ville “så länge de var svarta”".

Mer än 100 000 Kenyaner mördades eller svalts ihjäl i fånglägren.

The Guardian listar fler exempel på brittiska koloniala brott som folkmordet i Tasmanien, kollektivbestraffningen i Malaya, bombningen av byar i Oman, det smutsiga kriget i norra Yemen och fördrivningen av befolkningen från Diego Garcia, långt i från de enda på listan. Och då ska vi minnas att det fanns fler kolonialmakter, Belgien lyckades ju t.ex ta kål på halva Kongos befolkning. Kolonialismen i sig var långt dödligare och brutalare än både Hitlers nazism och Stalins kommunism.

Så hur kommer det sig att vi nästan aldrig får läsa om dessa händelser? Att våra skolböcker aldrig nämner svälten i Bengalen. Att Levande Historia håller knäpptyst om kolonialismen. Att tidningarna blott i undantagsfall skriver om västliga brott. Tvärtom vill ju vissa framhålla att vi ska tala mindre om kolonialismen.

I större delen av världen har människor en helt annan syn på västlig politik. Vår tystnad om de egna brotten är en av orsakerna till detta. I Hiroshima-muséet kunde en sanning läsas på en skylt: “Vill du veta något om din egen nations historia, läs skollböckerna hos dina grannländer”.

Själv skulle jag föredra att historian också fanns med i våra skolböcker.