Se videon här under från när Barack Obama invigdes som president. Se glädjen hos folkmassorna, kärleken i Pete Seegers ögon stoltheten hos Bruce Springsteen som får spela tillsammans med denna ikon. Det är inte Obama som entusiasmerar publiken, det är Pete Seeger. Det är Seeger som får alla i publikhavet att för en kort tid känna stolthet över sitt land innan Obama ännu hunnit svika dem med mer pengar och mer soldater till USA:s krig i världen, krig som han lovat att stoppa. Det var fel person som fick Nobels fredspris, priset skulle gått till Seeger som aldrig givit upp hoppet om att krigen ska upphöra och det vansinniga dödandet få ett slut.

Folket som sjunger denna dag om sitt land är det amerika som de borgerliga hatar. De som inte respekterar förbudsskyltar som sätts upp, de som tar ställning för de fattiga och utslagna. De borgerliga älskar bara det USA som ställer upp som kanonmat i krig mot världens fattiga länder, det USA som ruinerar sig på militära investeringar, på krig efter krig. Det USA som de borgerliga älskar är inte folkets USA – det är det militärindustriella komplexet; den ekonomiska maskinen; drömmen om människovärdet mätt i pengarna. Det är inte ett land av kött och blod det vi i filmen ser sjunga tillsammans om hopp och gemenskap. De borgerliga älskar USA, men avskyr dess befolkning. Det är därför den viktigaste versen i den sång som kunde varit USA:s nationalsång nästan alltid utelämnas från sångböckerna:

“There was a big high wall there that tried to stop me;
Sign was painted, it said private property;
But on the back side it didn’t say nothing;
This land was made for you and me.”

Pete Seeger var också noggrann med att lära sin fredssånger från andra länder. Sången under sjunger Pete Seeger i Australien under en tid då han är svartlistad i USA. Den är japansk och handlar om fällandet av de två atombomberna över japan:

“Deadly rain gathers poison from the sky,
And the fish gather death from the depths of the sea,
Fishing boats are idle, their owners are blind,
Deadly harvest, of two Atom boms,
And landsmen and seamen you must watch and take care,
That the third Atom bomb never falls.”

Men för de flesta kommer Pete Seeger alltid bli ihågkommen som den som gjorde Solomon Lindas låt “Wimoweh”, senare känd som “Lion Sleeps to Night”, känd utanför Afrika. Här under sjunger han den vid The Weavers återförening 1980. Seeger är då 61 år, men har en röst som skulle göra vilken yngre man som helst avundsjuk. Det är näst intill omöjligt att inte får rysningar i kroppen när man hör honom.

Precis som Barack Obama fick sitt fredspris för att han inte var George Bush har den norska nobelpriskommittén beslutat sig för att ge priset till den nye EU-presidenten med motivation att han inte är Tony Blair.

Här på Motbilder säger vi grattis och välkommen till Stockholm nästa år!

Dagen efter att spanien tvingats inskränka sin lag gällande krigsförbrytelser för att förhindra att Barack Obama och sju andra statsöverhuvuden ställdes inför rätta kom nyheten från den norska nobelkommittén att Obama skulle få Nobels Fredspris. Hur sänker man bäst en norsk u-båt? Man skickar ner en dykare att knacka på. Den norska Nobel-kommittén tycks dock sänka sig själv.

1968 valdes Richard Nixon till president i USA. Han vann valet på en presidentkampanj om ett slut på kriget i Vietnam och om en ny fred. När han valdes utökade han istället kriget med operationer i grannländerna och med kraftiga truppökningar. På samma sätt har Obamas tid vid makten kännetecknats av en kraftigt höjd militärbudget, fler amerikanska soldater utplacerade i världen, mer soldater till Afghanistan och en ökning av både civila och militära dödsoffer. Irak har på pappret fått trupptillbakadraganden, men i praktiken har dessa ersatts av “privata säkerhetsfirmor” – legosoldater.

Till Obamas försvar nämns ofta att han valt att inte placera ut nya militärbaser i Öst-europa. Det är onekligen trevligt av honom, liksom det är trevligt att han inte bombarderat Lichtenstein med gråsten eller tvingat amerikanska skolbarn att bära plastpåsar på huvudet. Vad jag vet har Sultanen i Brunei inte heller beslutat sig för att placera militärbaser i Europa och han för heller inte krig i andra länder. Inte jag heller för den delen och jag erbjuder mig därför att broderligt dela nästa års fredspris med honom. Jag är övertygad om att han kommer att klara prisutdelningen galant. Sultanen av Brunei är en rackare på att skaka hand.

Nästa shock som fredagen gav mig var en ledarkrönika i Aftonbladet av Katrin Kielos. Där omtalas förslagen om att göra krigsförbrytaren Tony Blair till EU-president. Kielos konstaterar att “ödesdigra misstag gällande Irak” gör honom “problematisk”, men på frågan om en man med 1.3 miljoner irakier på sitt samvete bör besitta den Europeiska Unionens högsta ämbete svarar hon “Ja varför inte?”. Tydligare än så kan inte begreppet tidsanda illustreras.

Just nu har det statliga organet för politiskt utfäst historieskrivning, “Forum för Levande Historia”, en utställning om de svenskar som under Pol Pots tid vid makten åkte till Kambodja. Hur kunde tidsandan göra att svenskar försvarade Pol Pot och vad var det som gjorde att de kunde åka till Kambodja utan att se massmorden som pågick? Svaren är visserligen enkla. Förtrycket och morden skedde framförallt i östra Kambodja på de kommunister som sågs som Vietnam-trogna medans de svenska besökarna var i de delar av landet som klarat sig ifrån den svält som Pol Pots politik orsakat. Ändå är frågan intressant i ett vidare perspektiv.

Hur kunde svenskar stödja de bombningarna av Vietnam och Kambodja som dödade långt fler än Pol Pot och hur kommer det sig att de, som t.ex europaparlamentarikern Gunnar Hökmark, kan behålla höga politiska positioner utan kritik? Och än värre, hur kan det komma sig att det fanns svenskar som både stödde bombningarna av Vietnam och Kambodja och dessutom stödde Pol Pot långt efter att han avsatts? När det kommunistiska Vietnam gick in och avsatte Pol Pot tillhörde den svenska borgerliga regeringen de som krävde att Pol Pots organisation fortfarande skulle representera landet i FN. USA utverkade också medicinskt stöd via FN till Pol Pots trupper. Detta för att straffa ärkerivalen Vietnam som placerat ut sin egen marionett, Heng Samrin, som statschef. Det kalla krigets tidsanda gjorde att lojaliteter kunde bytas snabbt.

Hur många som dog under Pol Pots tid vid makten kan man inte säga med säkerhet, men¨man vet att det var färre än de dödsfall som orsakats av sanktionerna och den senaste invasionen av Irak, där antalet döda nu tillsammans överstiger 2.5 miljoner. Tony Blair, vår tids motsvarighet till Pol Pot, var aktivt inblandad i båda. Ändå har han inte ställts inför rätta. Han lever heller inte på flykt. Nej, tvärtom är han den troligaste att utnämnas till en av planetens viktigaste positioner.

Barak “Nixon” Obama och Tony “Pol Pot” Blair – krigföranden med blod på sina händer. Ändå hedrade av etablissemang och statschefer. När Levande Historia ska göra sin nästa utställning om hur tidsandan kan
påverka människor till att stödja folkmördare har de två utmärkta studieobjekt.

En av de som inte fick årets fredspris var Cindy Sheehan. Sheehan, vars son dödades i Irak är aktiv i den amerikanska fredsrörelsen och skapade stora rubriker då hon tältade utanför Buchs ranch i Texas som en protest mot Irak-kriget. Amerikanska och svenska medier kunde inte få nog av henne. När hon upprepade detta genom att följa efter Obama för att kräva att denne skulle hålla sitt vallöfte om slut på krigen i Irak och Afghanistan rådde medietystnad. Bush hade redan förlorat valet och då var det bäst att hålla tyst om de pågående konflikterna.

Det är nu 10 år sedan Nobels fredspris senast gick till någon som arbetat med fredsfrågor. Med dagens kommitté kan det dröja 10 år till. När tidsandan får Nobelpriskommittén att överge dagens folkmördare gör de gott i att minnas Sheehan.

P.S. Läs också Svenska Freds och Svenska Afghanistankommitténs debattartiklar.

Al Gore har nu fått Nobels fredspris, ett pris som vanligtvis brukar delas ut till massmördare som Yitzhak “Benkrossaren” Rabin, Henry Kissinger och F.W De Klerk. Al Gore är självklart inget undantag bland krigshetsarna. Videon ovanför kommer från 1992 då Al Gore låter som en mini-Bush. Det talet hölls efter att Irak bombats tillbaks till stenåldern och drakoniska sanktioner införts vilket beräknas ha dödat kring en miljon irakiska barn.

Kriterierna för att få Nobels fredspris är följande:

“The person who shall have done the most or the best work for fraternity between the nations, for the abolition or reduction of standing armies and for the holding and promotion of peace congresses.”

I inget av detta kan Al Gore påstås ha en del. Tvärtom har han varit inblandad i motsatsen. Liksom George Bush ser han världen i svart-vitt:

“Vad mig angår, finns det goda skäl för att ibland lägga diplomatin åt sidan och lägga korten på borden. Det finns ett värde i att kalla ondskan vid dess namn. Man ska inte underskatta makten av modiga ord kommande från amerikas president.”

Gällande Iraks icke-existerande massförstörelsevapen sa han tydligt:

“Det finns ett tydligt hot i en klass för sig från en av dessa stater: Irak.”

Al Gore är också en av amerikas många Israel-dyrkare. När han talar om muren i Israel talar han om den mur skiljer Israel från omvärlden.

Under tiden han var Vice-President under Bill Clinton hjälpte han till med detta:

• Bomba sönder en läkemedelsfabrik i Sudan 1998.
• Bomba Baghdad vid ett flertal tillfällen.
• Utöka sanktionerna till Kuba till att också gälla mat och vattenrening.
• Bombat Jugoslavien, inkluderande 133 sjukhus och 344 skolor.

Och då räknar jag ända inte med stöd till diktatorer och miliser, kuppförsök och ekonomisk utsugning. Nej, Al Gore är knappast någon som arbetat för fred.

Läs mer i SvD och DN.

Uppdatering 2007-10-15: Alexander Cockburn på nättidningen Counterpunch har en lång och intressant artikel om varför Al Gore inte borde fått fredspriset. Han påminner också om hur Bernard Kouchner, en av grundarna till Läkare utan Gränder som fick nobelpriset 1998, nu är en av de främsta hetsarna när det gäller att bomba Iran.