“Varje år dör i Europa och USA fem gånger fler personer av överdoser av heroin än de offer som internationella styrkor haft i landet under det senaste decenniet. Från Afghanistan kommer idag mer än 90 procent av allt opium i världen – i allt väsentligt från de sydliga provinser där talibaner har sina starka fästen. Men korruption, död och våld längs heroinets vägar påverkar inte bara hela Afghanistan utan allt mer allt vidare områden.

Dessa knarkkarteller spelade sina mörka roll också i den senaste månadens förödande oroligheter i Kirgisistan. Och deras koppling till nätverk för terrorism riskerar att öka.

Att sluta hjälpa Afghanistan vore inte bara att riskera ökad terrorism. Det skulle också säkra den bas för död mitt inne i våra egna samhällen som den enorma opiumproduktionen utgör. Det kan aldrig bli svensk politik.”

Ko-ko kokosnöt. Vad svensk politik gjort är att hjälpa till att ge makten till dessa knarkbaroner. Faktum är att talibanerna under sin tid utrotade all opiumodling och att den inte tog fart igen förrän efter den utländska invasionen då svenska och andra trupper gick in för att återinsätta knarkbaronerna vid makten. Uppenbarligen är det svensk politik att se till att Afghanistan gått från 0% av världens opiumproduktion till över 90%.

Carl Bildt är också sorgligt dålig i geografi då han påstår att opium-odlingen framförallt sker i södra Afghanistan under taliban-kontroll. Tvärtom har CIA och DIA konstaterat att talibanernas andel av knarkhandeln ligger på kring 70 miljoner dollar, ungefär två procent av Afghanistans totala inkomst från handeln. Tvärtom så finns de största heroinodlingarna, som Mail Online konstaterar, i de norra delarna under kontroll av General Dostum. De södra delarna, där talibanerna härskar, är ofta bergiga och obördiga trakter där endast små skördar kan fås, inte i närheten av vad man kan få norrut.

General Dostum, krigsherren som skyddas av utländska trupper och av “presidenten” Karzai är bara en av de knarkbaroner som svenska soldater vill hålla vid makten. En annan av de största knarkbaronerna är Karzais bror.

Innan den utländska invasionen bestod 0% av Afghanistans BNP av inkomster från heroin och opiumhandel. Nu står den för 40%. Man önskar att Bildts argumentation kunde vara åtminstone en gnutta seriös.

“På sex år har ockupationen genomfört en massiv omvandling i Afghanistan, en utveckling så enorm att den ökat den afghanska BNP:n med 66% och utgör 40% av hela ekonomin. Det är en uppseendeväckande bedrift enligt alla mått. Ändå trumpetas inte detta ut. Varför inte?

Svaret är detta. Bedriften är de största skördarna med opium som världen någonsin har sett.”

Talibanerna drev på sin tid bort knarkbaronerna och gjorde processen kort med all opiumhandel. Nu står Afganistan för över 90% av världsmarknaden och marknaden har blivit så mättad att många bönder gått över till marijuana.

Och Afghanistan odlar inte längre bara opium, de raffinerar det till heroin också, något helt nytt. Detta görs i stora fabriker, där ton efter ton med kemikalier forslas in i stora tankar till landet. Times Online fortsätter:

“Hur kan detta ha skett, och på denna skala? Svaret är enkelt. De fyra största spelarna i heroin-handeln är höga medlemmar i den afghanska regeringen, den regering som våra soldater slås och dör för att skydda.”

Större delen av allt opium odlas idag i norra och nordöstra Afghanistan, det område som styrs av General Dostum. Dostum är en av landets mest brutala krigsherrar som år 2001 tvingade in över 2000 människor i containrar för att sedan låta den sakta kokas och kvävas till döds i de solstekta behållarna. Nu har Afghanistans “president” Karzai låtit honom komma tillbaka till Afghanistan och ingå i hans allians som chef över de militära styrkorna och biträdande försvarsminister. Dostum har erfarenhet av att slåss för ockupatinsmakter, tidigare gick han i Sovjetunionens sold.

Talibanerna då? Vi har ju hört så mycket om hur de också sysslar med knarkhandel. De ryktena har nu visat sig kraftigt överdrivna. Talibanerna orienterar sig i landets södra delar med mycket berg och klippor, områdena som dåligt lämpar sig för valmo-odling. Enligt CIA så tjänar taliban-ledarna blott 70 miljoner dollar om året på sin försäljning, mindre än en femtedel av de 400 miljonerna som tidigare påståtts. 70 miljoner dollar motsvarar ungefär två procent av Afghanistans knarkhandel. Inga tecken finns alls över att någon opium-produktion skulle gå till Al Qaida slår Senatens utrikesutskott fast. Det gör tydligt vilka det är som tjänar de stora pengarna på heroinet.

Den amerikanska senaten håller med och fastslår att det är USA som orsakat en stor del av knarkhandeln genom att hjälpa krigsherrarna:

“Dessa krigsherrar utnytjade sedan sin status som USA-allierade för att få höga positioner i den nya afghanska regeringen, vilket la grundarbetet för det korrupta kopplingen mellan droger och myndighet som genomsyrar maktstrukturen idag.”

Richard Holbroke, Obamas specielle rådgivare för Afghanistan och tidigare djupt involverad i kriget mot Vietnam och i bombningarna av Serbien, sa nyligen på en presskonferens:

“Tidigare fanns det känslan av att alla pengarna kom från knark i Afghanistan. Det är helt enkelt inte sant.”

Men varifrån får då talibanerna sina pengar till vapen? Från biståndet självklart. Från oss.

I Irak används biståndet som ett medel för att dölja mutor till krigsherrar som bistånd. Mother Jones skriver om ett sådant biståndsprojekt i Irak:

“Militären betalade shejken 488 000 dollar för det, men Hastings estimerade att det skulle kosta 100 000 dollar att bygga. “Det, du vet, är en ganska bra vinstmarginal”, däger han – nära 80 procent. I jämförelse tjänade KBR, den största militärfirman i landet in 3 procent i vinst. Haliborton kom upp i kring 14 procent.”

Samma sak gäller säkerligen i Afghanistan gällande de allierade krigsherrarna, men gällande pengarna till talibanerna är det istället de lokala företagen som gör upp direkt. Global Post skriver:

“Chefen för en afghansk firma med ett lukrativt byggkontrakt med USA:s regering lägger som minst in 20 procent för talibanerna i sina kostestimat. Chefen, som inte vill tala öppet, har berättat för vänner privat att han tjänar in kring en miljon dollar i månaden. Av dessa forslas 200 000 dollar vidare till rebellerna.”

Om detta inte sker kan arbetarna bli dödade eller broar sprängas i luften. En dålig metod för att tjäna pengar. Ibland är koordinationen ytterst sofistikerad mellan hjälparbetare och talibaner. En kontraktör berättar för Global Post:

“Jag byggde en bro och den lokala talibanbefälhavaren ringde och sa ‘bygg inte en bro där, vi kommer tvingas spränga den’. Jag bad honom låta mig avsluta bron, hämta pengarna – sen kunde de få spränga den närhelst de önskade, och jag avslutade mitt projekt.”

Och valet då? I Afghanistan är vallokalerna segregerade mellan män och kvinnor och inte tillräckligt många valförrättare har rekryterats för att räcka till kvinnornas lokaler. Enligt uppgift saknas 42 000 förrättare. Fast eftersom männen redan fått kvinnornas röstkort så lär det inte göra så stor skillnad. Ja, inte bara fruarna har registrerats av männen utan också låtsas-fruarna. En del män har registrerat 15 fruar och säger att de är för blyga för att våga rösta själva. I Khost har 73 000 kvinnor registrerat sig för att rösta, men bara 39 000 män. Situationen är liknande i Paktia och Logar.

“Demokrati”, som Tolgfors sa.

Medier: Sydsvenskan DN DN Sydsvenskan HD HD DN DN DN DN SvD Sydsvenskan Aftonbladet Aftonbladet Aftonbladet Aftonbladet Aftonbladet Aftonbladet Aftonbladet Expressen Expressen Expressen Expressen

“Öppna dörrent till Islam Begs hus och den tjocka opiumröken väller ut i den kalla bergsluften, likt ånga från ett badhus. Klickan är knappt över 8 och hela familjen på sex – inkluderandes en ett årig pojkbaby – sitter redan vid packade runt opiumpipans munstycke.

Beg, 65, andas in och blåser ut ett moln av rök. Han lämnar pipan till sin fru. Hon lämnar den vidare till deras dotter. Dottern blåser opiumrök in i babyns lilla mun. Babyns ögon rullar tillbaks in i huvudet.

Deras ansikten är härdade. Deras hår är matta. De luktar.”

I mitten av 1800-talet utkämpade europeerna två opiumkrig mot Kina. Kina hade insett den enorma skadeverkan som missbruket hade hos befolkningen. Europeerna däremot tjänade på missbruket då opium var en utmärkt handelsvara för dem. Då kineserna försökte förbjuda knarket gick engelsmännen till anfall. Efter att ha vunnit det första kriget och tvingat kineserna att betala skadestånd för förlorad inkomst av knarkhandeln utbröt ett till krig som engelsmännen också vann. Europeernas försäljning av opium till Kina upphörde inte förrän den inhemska produktionen tagit över och den i sin tur fortsatte tills kommunisterna tog över.

Afghanistan-kriget är vårt nya opiumkrig.

Innan utländska NATO-trupper invaderade Afghanistan fanns det i praktiken ingen opiumproduktion i Afghanistan. Talibanerna hade fört en framgångsrik kampanj mot knarkbaronerna och förstört valmo-odlingarna. Sedan gick NATO till anföll och återförde krigsherrarna och knarkbaronerna till makten. Nu står Afghanistan för över 90% av världens heroinmarknad. Det är det samhälle som svenska soldater hjälpt NATO-trupperna att skapa genom återinsätta krigsherrarna vid makten. Det samhälle som Johanne Hildebrand hetsat fram i Aftonbladet.

Journalisten Rukmini Callimachi berättar om byn Saba som för några år sedan enbart hade en familj av missbrukare. Nu är halva befolkningen, på 1850 personer, beroende. Svälten är idag utbredd i Afghanistna då NATO-ländernas krigföring förhindrar hjälpsändningar från att nå fram. Opium är hungerdämpande och när barnen i det krigshärjade Afghanistan känner hungerns smärtor försöker de desparata mödrarna lindra dem genom att ge barnen opium. Precis som mödrarna i Kina en gång i tiden. Först senare insåg man hur skadligt det var för hela befolkningen. Idag har Afghanistna nära nog 200 000 missbrukare av heroin och opium.

I statsstaten Kabul sitter den amerikansk tillsatte presidenten Hamid Karzai och härskar över sin lilla plätt med hjälp av krigsherrar och knarkbaroner. För att ge det hela ett sken av legitimitet håller “val” nu på att arrangeras. Telegraph skriver:

“Kai Eide, FN:s specielrepresentant till Afghanistan, sa: “Om du talar om fria och rättvisa [val] på villkor som i en etablerade demokrati, så tror jag det går utöver förväntningarna på ett land som Afghanistan.”

Enligt FN så förvägras alla “motkandidater” tillträde till medierna, statstjänstemän agerar öppet och med statens pengar för Karzai, polischeferna har avsatts och nya Karzai-lojala chefer har tillsatts. Myndighetsbilar och lastbilar används för att skeppa folk till demonstrationer för Karzais räkning. Hela södra Afghanistan bojkottar valet, som en del av ett utländskt krig mot landet, vilket kommer göra resultatet ointressant. På andra håll har NATO:s krig gjort att vallokaler inte ens kan öppnas.

Utan tvekan kommer detta inte visas i valresultatet. Förra valet röstade över 100% av de röstberättigade. Årets siffror lär bli lika trovärdiga, redan är över 15% av de existerande röstkorten förfalskningar. Kort för kvinnor säljs öppet för 40 kronor styck.

Utan tvekan kommer västs krigshetsare förklara detta som en framgång. Den blinda kärlek de känner för bombplan och militär lär garantera detta.

Medier: Barometern SvD SvD SvD DN DN
Bloggar: Anna Wester om Ship to Gaza

Sedan USA invaderade Afghanistan har landet gått från en totalt förbjuden knarkodling till att stå för över 90% av världsmarknadens produktion av heroin. Robert Charles på amerikanska International Narcotics and Law Enforcement, som överser antiknarkoperationerna i landet, säger till CBS 60 Minutesom den odlade ytan i Afghanistan:

“Det är inte bara den största heroinproduktionen i världen, 206 000 hektar är också den största mängden heroin eller vilken drog som helst som någonsin har producerats i något land för vilket som helst givet år.”

Heroinlabb i Afghanistan

Enligt CBS 60 Minutes står knarkhandeln för 50% av landets BNP och finanseriar till stora del uppbyggnaden av statsstaten Kabul som nu har en bygg-boom. Charles själv menar att knarkmaffian är långt starkare än den amerikanska proxy-regeringen och består av de krigsherrar som USA allierade sig med i kampen mot talibanerna. Hos Guvernör Akhunzada hittade man 9.5 ton opium. När den amerikansk tillsatte presidenten Karzai konfronterades med detta sa han:

“Det är nästan halva ekonomin. Varför skulel det förvåna mig om opium funnits i en guvernörs kontor? Oavsett om detta varit konfiskerat eller tillhörde någon. I vilket fall så förvånar det mig inte.”

Akhunzada gick fri.

Jag har därför väntat på rapporterna om de första skandalerna gällande heroinsmuggling och narkotikaanvändning från den amerikanska armén. För den som läst på om Vietnamkriget är det ingen hemlighet att narkotika användningen var vitt utspredd. Försök att förbjuda narkotika skedde, vilket i gengäld gav upphov till så kallad “fragging”, där amerikanska meniga kastade splittergranater (frag-grenades) på de officerare som de ansåg försvårade deras liv. I vissa förband gick det så långt att vapnen hölls inlåste och gömda från de meniga fram tills det de verkligen skulle ut i strid. Enligt vissa ska 20-25% av alla officerare som dött ha dödats av sina egna underlydande (en intressant genomgång om detta finns här).

Det har dock varit extremt tyst om detta. Eller i alla fall från de stora nyhetsbyråerna. Från de mindre låter det dock anorlunda.

Salon skriver om hur bazaarerna i Afghanistan är fulla av skottsäkra västar, hjälmar och knivar, alla från den amerikanska armén. Dessa har bytts in för whisky, för viagra – och för heroin. Liksom i Vietnam har lokalbefolkningen snabbt upptäckt en lönsam verksamhet. Heroinet är eftertraktat bland de krigströtta soldaterna. Veterains Affairs är numera den främsta inrättningen för behandling av drogmissbruk med över 350 000 patienter enbart under 1999, 30 000 av dem för opiummissbruk och detta långt innan krigen i Irak och Afghanistan.

Ryssland hade samma problem under den sovjetiska ockupationen av Afghanistan. Än idag kommer 90% av allt ryskt heroin från Afghanistan och landet räknas med att ha sex miljoner droganvändare, 4% av befolkningen, en tjugodubbling sedan Sovjets fall.

Vladimir Ilyich, på Moscow Institute for Globalization Studies, berättar (ryskt orginal) om den amerikanska inblandningen:

“De kontrollerar flygfältet vid Bagram från vilken transportplan flyger till en amerikansk militärbas i Tyskland. Under de senaste två åren har denna bas blivit den största transporthubben för att flytta afghanskt heroin till andra amerikanska baser och installationer i Europa. Mycket går till Kosovo i det forna Jugoslavien. Från där tar den kosovo-albanska maffian och flyttar heroinet till Tyskland och andra EU-länder.”

Att Kosovo är Europas nav för heroinsmuggling är inget nytt. Det är heller knappast en slump att Afghanistan var det första landet i världen som erkände Kosovo som en självständig stat. Och inte är det konstigt att amerikaner är inblandade i knarksmugglingen. Som militärer, som ofta byter hembas, har de kontakter i olika länder och flyger ofta på besök hem. Kontakter finns också bland tidigare soldater som bytt karriär och stannat kvar i hemlandet. Samma mönster kunde ses under Vietnam-kriget.

Först efter kriget i Afghanistans slut lär vi få den riktiga sanningen. Och då kommer en ny generation av heroinmissbrukare ha skapats i det amerikanska samhället.

Andra bloggar: Forum för Frihet om att flyga drake i Afghanistan, Rawia Morra om optimismen gällande Libanon och Jinge om den israeliska pressfriheten och Loke om polisiära lagbrott

Därför är hennes artikel mycket bättre än min. Som komplement vill jag också rekommendera Cocaine Politics som även den berättar om hur The War on Drugs oftast blir The War for Drugs när CIA:s allierade behöver pengar för att rusta sina miliser mot olika sociala rörelser.

Låten var just en av det märkliga fåtal som på ett magiskt sätt för evigt etsat sig in i mitt minne. Tur var väl det, inom kort hade låten dödskallemärkts av Sveriges Radios fantomer, bannlysts, utvisats för att aldrig spelas mer. Hade det inte varit för en smått klärvojant bror, med ett maniskt sinne för låtsamlande, hade jag väl aldrig fått höra den igen.

Här i Thailand lär det dröja länge innan en sån låt görs och den som skulle våga spela den offentligt skulle antagligen riskera att halshuggas, hängas och sedan kastas i fängelse för resten av sitt liv. Kung Bhumibol har nu firat 61 år som monark, längre än någon annan levande kung, och är omåttligt populär. Inte bara hos befolkningen, utan också hos varje kuppledare som han har stött. Hittills har han klarat sig igenom 17 militärkupper, 20 premiärministrar och 15 grundlagar. även de tiotusentals människor som fortfarande protesterar på gatorna mot den senaste, av väst godkända, militärkuppen skulle aldrig komma på tanken att yttra ett ord av kritik mot kungens inblandning.

* * *

Efter en tid i Phukets svenskträsk, där jag tappert försökte fira midsommar utan sill, men väl med raggmunk, skagenröra, absolut vodka och sång, befinner jag mig nu i norra Thailands Udon Thani. Att landa på flygplatsen i Udon Thani ger en speciell känsla. Inte för att flygplatsen är särskilt märkvärdig. Liten och oansenlig hinner man knappt märka den innan man är utomhus, det speciella ligger i dess historia och inte dess yttre.

Under det “hemliga kriget” om Laos var CIA:s högkvarter placerat i Udon Thani och dess flygplats byggdes specifikt för den amerikanska underrättelsetjänstens räkning. Härifrån leddes de massiva bombningarna av Laos vilka orsakade så mycket död och förgörelse. Fler bomber släpptes över Laos mellan 1965 och 1973 än under Tyskland under hela 2:a världskriget. åtminstone 350 000 Laoiter beräknas ha dött och fortfarande skördar öxploderade bomber sina offer.

Udon Thani var också den stad i vilket opiumet, som bekostade den USA-stödda gerillans operationer, raffinerades till heroin. Delar av guerillan, utgjort av delar av Hmong-folket, finns än idag kvar och fortsätter sitt lönlösa stridande i norra Laos med hjälp av pengar de fått från de Hmong-grupper som nu lever i exil i USA.

Detta stöd kan dock snart upphöra, sen de främsta amerikanska Hmong-ledarna nu sitter fängslade av FBI i USA. Anklagelserna mot dem är att de ska ha försökt samla en armé av legosoldater med uppdrag att förstöra “myndighetsbyggnader, reducera dem till grus och försöka få det att se ut som resultatet av en attack liknande den i New York, 11:e september”. En av ledarna, Lo Cha Thao, citerades ha sagt att “CIA förberedde sig för att stödja ett Hmong-uppror så snart övertagandet av Laos har börjat”.

Så mycket övertagande blev det nu inte och eventuella CIA-förberedelser får nog spendera ytterligare ett par år i garderoben. Tills de plockas fram igen vid ett mer gynsamt läge.

* * *

I princip alla led i smuggelkedjan bestod på ett eller annat sätt av CIA-kontakter. Opiumet odlades av Hmong-folket i nord-västra Laos under dess ledare General Vang Pao. General Pao lät flyga ut opiumet med Air Americas, CIA:s flygbolag, plan för att sedan rafinera det till heroin i ett laboratorium intill CIA-högkvarteret tvärs över gränsen i Thailand. Heroinet smugglades sedan vidare av maffian, som stod under skydd av CIA för dess hjälp att bryta upp strejker i Italien och Frankrike. Som en fotnot kan nämnas att Vang Pao just nu står inför rätta i USA för att ha planerat en blodig kupp, med terrordåd mot civila som ingrediens, mot Laos regering.

Heroinet var en viktig inkomstkälla för USA:s allierade i asien. Chang Kaishek använde det för att finansiera attacker mot Kina från Burma, den Syd-Vietnamesiska lydregeringen för att muta grupper att ge stöd mot FNL och Hmong-folket i Laos för att kunna överleva och köpa vapen. Därför såg USA först mellan fingrarna med försäljningen till de amerikanska soldaterna som använde sig av heroinet för att dämpa ångesten över krigets fasor. Först senare försökte man ta tag i problemet, men de officerare som var allt för nitiska blev utsatta för s.k “fragging”, deras egna soldater kastade handgranater mot dem. I extrema fall vågade armén inte ens dela ut vapen till de desillusionerade soldaterna, rädda för en väpnad revolt vilket skedde vid några få tillfällen.

I Afghanistan är situationen på många sätt liknande. USA:s allierade är de knarkbaroner som talibanerna drev bort. Produktionen av heroin har, från att under talibanerna varit näst intill obefintlig, stigit till den grad att nästan allt världens heroin nu kan spåras till afghanistans opiumfält.

Mina nya australiensiska vänner förklarade att de inte märkt av något heroinmissbruk i den USA-ledda koalitionen, men menade att talibanerna själva använde sig av heroin. Vid husrannsakningar hos misstänkta milismedlemmar var det mycket vanligt att man hittade använda kanyler.

* * *

Nu skriver The Times (20/6, -07) om hur allvarligt heroin-problemet blivit i Afghanistan:

“Sen talibanernas fall 2001 har flera faktorer bidragit till att skapa heroin-beroende över hela landet. För det första så har tusentals återvändande flyktingar från Iran och Pakistan, där heroinmissbruk är vanligt, tagit med sig sitt beroende.
För det andra så har de labb som raffinerar opium till heroin, vilka tills för några år sen var placerade i grannländerna, funnit en gyllene tillvaro i Afghanistan och lett till en dramatisk ökning av drogens tillgänglighet.
Dessutom har höga arbetslöshets siffror, krigstrauma och smärtsamma förluster gett bränsle till populationens aptit för drogen.”

Enligt FN så är närmare 4% av befolkningen, nära en miljon människor, droganvändare och 10% av landets jordbruksland används för att odla opium. Detta endast några få år efter att talibanerna nästan helt lyckats utrota opiumodlingen.

Dr. Zia, doktor på en av landets fem rehabiliteringskliniker, menar att heroinberoende män, ofta utstötta från sina familjer, väljer att jobba i den USA-bekostade afghanska polismakten.

“De flesta av våra poliser i de avlägsna distrikten är missbrukare”, säger han. “En av våra drogberoende officerare, Fayezullah, berättade för mig att den säkraste platsen för en missbrukare är en polisstation eller en säkerhetskontroll. Stanna en bil, stanna en cykel, ta lite pengar, köp lite heroin.”

* * *

Hittills tycks ockupationsmaktens soldater ha klarat sig från missbruket, trots dess rikliga tillgång. Det är dock möjligt att missbruket är vanligare än vad som rapporteras, men att militären valt att hålla tyst om detta. Så var det i Vietnam. När Alfred W McCoys banbrytande verk “The politics of Heroin in Southeast Asia”, om CIA:s inblandning i heroin-handeln, gavs ut 1972 köptes bokförlaget upp av den amerikanska staten och alla osålda exemplar förstördes.

Vad vi dock vet är att heroinproduktionen i Afghanistan ökat hundrafalt sen USA:s intåg. Den afghanska civilbefolkningen lever nu under knarkbaroner samtidigt som korrupta poliser plundrar dem på pengar för att underhålla sitt missbruk. Heroinet säljs också till resten av världen för att hjälpa till att skapa ytterligare en generation av drogmissbrukare.

I kampen mot knarket finns det en sak som västvärlden främst borde överväga. Att sluta ge pengar och beskydd till de som producerar drogerna.