För en vecka sedan kunde jag berätta på Twitter om hur den polis som fann Kellys kropp konstaterade att det knappt fanns något blod kring kroppen vilket gjorde påståendena om att han skulle ha förblött vid ett självmord mycket tvivelaktiga.

Den tidigare ledaren för det brittiska högerpartiet Torys, Michael Howard, kräver nu en seriös undersökning kring omständigheterna runt Kellys död. Han kräver också att den hemlighetsstämpel som Labour la på de medicinska rapporterna kring Kelly upphävs. Till Daily Mail säger han:

“Nyliga bevis från den förste polisofficern på plats, tillsammans med nya uttalanden från doktorer, reser allvarliga frågor som borde övervägas. Det har länge varit något jag funderat över och de senaste händelserna har skärpt min åsikt.”

Enligt Expressen överväger även Storbritanniens justitieminister, Kenneth Clarke, en undersökning.

Vid tiden för Kellys död arbetade han på en bok som skulle avslöja Tony Blairs lögner om massförstörelsevapnen. Efter hans död togs hans dator i beslag av polisen och vad som fanns på dem har aldrig avslöjats.

Läs sammanfattningen hos Daily Mail.

P.S. Missa inte hur Reportrar utan Gränser arbetar mot grävande journalistik och yttrandefrihet:

“Reportrar utan gränser publicerade i torsdags ett öppet brev på sin hemsida där organisationen anklagar Wikileaks för att öppna dörren till hårdare regleringar av internet.

Brevet bygger på uppgifter från en tidigare talskrivare till Bush och är enligt Assange ett bra exempel på hur medier och andra aktörar låter sig utnyttjas för att angripa Wikileaks.

– De tar upp den här smala frågan men missar helhetsbilden, att Pentagon manipulerar pressen och försöker stoppa Wikileaks. Borde inte Reportrar utan gränser klaga på det i stället för att falla för Pentagons dimridåer?”

Nå, det kunde varit värre.

Michael Clauer var en annan soldat i Irak. När han kom hem fick han reda på att hans hem hade beslagtagits och sålts. Huset var värt 300 000 dollar. Det såldes för 3 500. Välkommen till Verkligheten, som moderaterna skulle ha sagt.

John Fogery fick det alldeles rätt i sån låt “I Can’t Take It No More”:

“Stop talking about staying the course
You keep a-beating that old dead horse
You know you lied about how we went to war
I Can’t Take It No More

I Can’t Take It No More
I Can’t Take It No More
I’m sick and tired of your dirty little war
I Can’t Take It No More”

Mer om hur Al Qaida- och Taliban-ledare dör, återuppstår och upphör att existera kan du läsa här, här, här, här och här.

Nu kan NY Times berätta att Abu Ayub al-Masris, som jag tidigare konstaterat dött minst två gånger (2007 och 2010) dessutom suttit i egyptiskt fängelse de senaste 10 åren. Hur han kunnat dödas två gånger i frihet under sin fångenskap i ett helt annat land har ingen kunnat förklara än.

Dessutom dog Abu Omar Baghdadi, som nu senast dog samtidigt som al-Masris för några dagar sedan, redan vid slaget om Fallujah år 2004. Hans kronologi ser nu ut så här:

• April 2004: Baghdadi skjuts i huvudet och dör under slaget om Fallujah.
   
• 10:e Mars 2007: Baghdadi arresteras i Baghdad.
   
• 10:e Mars, 2007: Senare samma dag är han inte arresterad.
   
• Mars, 2007: Baghdadi dör för andra gången.
   
• 3:e Maj, 2007: Baghdadi dör för tredje gången.
   
• 18:e Juli, 2007: Amerikanska militären förklarar att Baghdadi är en myt och aldrig har funnits.
   
• 19:e Juli, 2007: Amerikanska armén visar att det endast varit en skådis som spelat den icke-existerande ledaren hela tiden.
   
• September, 2007: Den en gång arresterade, två gånger dödade och sedan aldrig existerande ledaren hotar Lars Vilks.
   
• Maj, 2008: Den amerikanska armén förklarar att Al Qaida tyckte det var så pinsamt att skådisen avslöjades så de bytte namn på ledaren Hamed Dawood Mohammed Khalil al Zawi till Baghdadi.
   
• 23:e April 2009: Baghdadi grips, återigen i Baghdad. Fem dagar senare visas foton upp som bevisar hans arrest.
   
• 19:e April, 2010: Badghdadi dör en fjärde gång.
   

Efter att ha dött fyra gånger börjar Baghdadi knappa in på Hakimullah Mehsud som fortfarande håller världsrekordet för Pakistans räkning med sex dödsfall. Hans meritlista ser ut så här:

• 7:e Augusti, 2009: Mehsud dör i en amerikansk flygattack.
   
  
• Augusti, 2009: Mehsud dör i ännu en flygattack.
   
  
• September, 2009: Mehsud kräver omväxling och dödas i stället i en eldstrid med några rivaler.
   
  
• December, 2009: Missnöjd med förra försöket går Mehsud tillbaks till säkra kort och dödas i en flygattack.
   
• 14:e januari, 2010: Mehsud fortsätter på den inslagna vägen och dödas i en flygattack.
   
  
• 17:e januari, 2010: Rädd om sitt världsrekord dör Mehsud igen tre dagar senare, igen i en flygattack.
   
  
• 5:e Februari, 2010: Det är fortfarande osäkert om Mehsud är vid liv eller ej.
   

Nu när OS är slut finns det nya sportgrenar. För en gångs skulle behöver man inte vara ledsen över det onödiga mördande som krig består av. De kommer ju ändå tillbaks till livet lite senare.

P.S. Mehsud har rapporterats dödas av rivaler vid flera separata tillfällen. Jag har dock valt att räkna dem som endast ett. Det är också möjligt att två av flyganfallen jag räknar upp egentligen ska ses som ett. I så fall är Baghdadi bara en återuppståndelse ifrån Mehsud! Spänningen är olidlig.

P.P.S. Missa inte heller Ida på bloggen Forum för Frihet när hon skriver på Newsmill om islamofobin på SvD. Jinge skriver också om islamofobi.

Bloggar: Klas Sandberg om en ockupation som växer, Anna Wester om en ny kampanjsida, Dessa Mina Minsta Bröder om empati, Svensson om kampen mot nazism

Det lär väl bara vara en fråga om tid innan Saddam Hussein vandrar igen på Baghdads gator, så ofta som USA:s fiender tycks återuppstå.

För ungefär två år sedan skrev jag en längre text om effekterna av strålning från uran. Den publicerades senare i ett nyhetsbrev för Läkare för Miljö. Jag skrev då om staden Concord som tillverkade ammunition med utarmat uran i:

“Cancerfallen ökade markant och bara på en gata drabbades fyra 20- till 30-åriga icke-rökare av lungcancer. Staden i sin helhet hade dubbelt så många fall av leukemi, blodcancer, som resten av staten, och en invånare som granskade 100 hushåll över 2 år fann 54 fall av cancer. Från fabriken kunde arbetarna se döda fåglar där uranet släppts ut, och ofta döda katter. Själva drabbades de av andningsproblem och många också av leukemi. Bland symptomen för deras lidande fanns värkande leder, begränsat synfält och huvudvärk. Exakt samma problem som återvändande soldater efter Gulf-kriget hade.”

Och det var inte bara samma problem som soldaterna som återvände hem efter det första Gulf-kriget hade. Det var också samma problem som de överlevande från Hiroshima och Nagasaki drabbats av. Och nu Basras befolkning, precis som den drabbades 1991. Och nu fortsätter SvD sin kampanj för att Iran ska attackeras – argumentationen är desamma som innan kriget mot Irak. Om SvD får som de vill kommer nya barn att dö i cancer, nu i Iran.

Medier: Sydsvenskan

En annan av de finaste fredslåtarna som finns är Pete Seegers “Bring em home”, här i en underskön version av Bruce Springsteen. Bruce Springsteen turnerade med denna i båda USA och Europa år 2006. I Europa sålde biljetterna slut fort som vanligt, men i USA fann ofta stora hål i läkterna trots beröm hos alla kritiker.

“If you love this land of the free
Bring ‘em home, bring ‘em home
Bring them back from overseas
Bring ‘em home, bring ‘em home

It will make the politicians sad, I know
Bring ‘em home, bring ‘em home
They wanna tangle with their foe
Bring ‘em home, bring ‘em home

They wanna test their grand theories
Bring ‘em home, bring ‘em home
With the blood of you and me
Bring ‘em home, bring ‘em home”

Det här är ännu ett exempel på det USA som hatas av de kryptoliberala ledarsidorna på våra stora morgontidningar. För den som verkligen älskar ett land vill inte att dess befolknings ska döda och dödas för naturtillgångar och geopolitik. Den som älskar ett land vill att det ska leva i fred och välstånd.

En annan som tycks gilla den här låten är Tokmoderaten. Förra året citerade han sin vän högerspöket:

“Så varför riskerar våra pojkar sina liv och lemmar i Mazar-e-Sharif? Varför töms den svenska krigskassan av kolonial vakthållning i Afghanistan, ökenäventyr med marinsoldater i Tchad och piratjakt i Somalia?

Svaret är enkelt. Det ger prestige. Herrar Bildt och Tolgfors kan strutta runt på ministermötena med en svansföring som slår i taket. Vi är ett så litet land säger de, men vi är med överallt där det smäller. Utom Irak förstås, men det går ju inte.

Men det kommer att kosta. Det kommer att kosta liv för de unga män som inte vet vad de ger sig in i. Det kostar genom att vi inte längre kan försvara vårt närområde. Det kommer att kosta politiskt. För Sverige har inte haft stora militära förluster sedan 1814.”

Nu har det börjat kosta. Svenska soldater har börjat dö. Det är synd tycker svenska ledarsidor. Inte för att soldaterna dör utan för att det blir svårare att motivera varför mer kanonmat och mer pengar ska läggas på ett redan förlorat krig.

Veterans Today i USA har inte smickrande rubriker:

“GORDON DUFF: AFGHAN LEADERS CALL SURGE, “IMBECILIC AND TRAGIC”

WRONG REGION, WRONG ENEMY, WRONG TACTICS, BAD ADVICE

AMERICA RECRUITING 10,000 TERRORISTS A DAY IN AFGHANISTAN”

Men kryptoliberalerna hatar både USA och Afghanistans befolkning. För dem är ny terrorism enbart något positivt, det kan användas för att motivera nya krig på nya platser i världen.

Medier: Expressen

“Tanken var att man skulle tillämpa ”Clear, hold and build”, det vill säga rensa, hålla och sedan bygga upp förtroendet hos lokalbefolkningen. Men man lämnade över staden till inhemska grupper och snart hade motståndarsidan åter starkt inflytande. Först 2007 fick man framgång, men då med en strategi som byggde på att stanna kvar.”

Tvärtomspråket tycks vara kul nuförtiden. I verkligheten så försökte USA få kontroll över Fallujah med militära medel. Man stängde in befolkningen och bombade den sedan sönder med vit fosfor och napalm. Sjukvårdsklinker attackerades och plundrades, läkare arresterades. Det gjorde inte USA populärare och har inte ett smack med “Clear, hold and build” att göra. Snarare “Kill, destroy and maim”.

Under USA:s attacker förstördes en tredjedel av stadens 200 moskéer, halva befolkningen drevs bort för att leva som flyktingar i sitt eget land, 10 000 hus förstördes helt och 40 000 skadades. 60 skolor krossades. Vattensystemet förstördes och halva staden blev utan el. “Clear, hold and build” säger Egnell. I själva verket var USA:s attacker en föregångare till Israels mot Gaza.

År 2007 nådde man framgång tjoar Egnell, men Guardian från samma år säger motsatsen:

“Tre år senare har folk återvänt till vad som finns kvar av deras hem, men livet är inte mindre farligt. Sökpatruller, utvisningar och plötsliga attacker är vanliga, staden har ingen riktig infrastruktur, lite vatten och nästan ingen sjukvård, och fraktionskrig är vanliga förekomster. Det är fortfarande svårt för hjälp att nå staden och för observatörer att se hur svårt livet är för invånarna.”

2007 utökade den amerikanska armén sina raider och ilskan ökade. Kollektiva bestraffningar ökade hatet. Den amerikanska armén möttes av liknande situationer på andra platser i landet. De insåg att situationen var ohållbar.

Vad USA gjort nu är att de dragit sig tillbaka. Amerikansk militär har lämnat kontroll över städer och byar till irakierna, de utför inte provocerande handlingar som raider och husundersökningar. De håller sig på sina baser. Utan provocerande måltavlor har våldet gått ner. Strategin, raka motsatsen till vad Egnell påstår, att hålla sig borta har minskat våldet mot amerikanska soldater.

I samband med detta började USA betala invånarna de stridande i Fallujah för att slippa bli attackerade och för att hålla säkerheten. Uppemot 300 dollar i månaden kunde man betala, i dag har detta program utvidgats och omfattar 100 000 människor. På samma sätt har man börjat direkt betala de olika krigsherrarna med mutor för att slippa bli attackerade. På samma sätt som 30% av biståndet i Afghanistan idag går till talibanerna.

Egnells strategier är redan utprovade och är de som misslyckades i både Irak och Afghanistan. Vad USA gör nu är att betala motståndsmännen för att inte bli attackerade. Det är de pengarna som bygger upp motståndsmännens arméer. Vad händer när man slutar betala?

Medier: SvD AB

“David Kelly, expert på massförstörelsevapen, var den man som i början på Irak-kriget avslöjade att den brittiska regeringens rapport om vapnen i Irak var rent båg. Det han reagerade mest mot var påståendet att Irak inom 45 minuter skulle kunna avfyra både kemiska och biologiska missiler mot London. Kelly hade själv sett de bilar som påstods vara mobila vapenlaberatorium och visste att de i själva verket var till för att fylla väderballonger.

Den 29:e Maj 2003, bara några månader efter invasionen, ägnade BBC ett program åt lögnen bakom massförstörelsevapnen och två veckor senare vittnade Kelly hos House of Commons om sina kontakter med pressen och bara två dagar senare hittades han död.

Kellys död påstods direkt ha varit “självmord”, men redan från början fanns det tvivel. Han hade droger i kroppen, men endast en tredjedel av vad som skulle varit en dödlig dos. Den artär som varit uppskuren kunde inte orsakat så stor blodförlust och det blod som hittades på platsen var också i allt för små mängder för att ha orsakat hans död. I Sverige nämndes i princip bara självmordsteorin, så jag minns hur förvånad jag blev när jag flera år senare läste i brittiska tidningar att det skulle finnas bevis på att det inte varit självmord, att hårddisken i hans dator helt raderats och att det inte fanns några fingeravtryck på den kniv med vilken han skulle tagit livet av sig med.”

Nu kan jag läsa i Daily Mail att Lord Hutton, han som utförde den utredning kring Kellys död som många sett som en “cover-up”, beodrat att alla medicinska undersökningar kring hans död ska hemlighetsstämplas för 70 år framåt.

Daily Mirror, 24/1, 2010

“När 350 000 dräptes i Darfur såg jag inte orden ”folkmord” och ”förintelse” lika ofta som nu.”

Men 350 000 människor “dräptes” inte i Darfur. Av de 300 000 människor som anses ha dött i konflikten dog 80%, 240 000 människor, av sjukdomar. “Endast” 60 000 människor kan sägas ha dräpts. När flest tidningar skrev om Darfur och uppmärksamheten var som störst (Kampanjen Save Darfur tvingades backa från överdrivna siffror) dog enbart ett fåtal i direkta konflikter. NY Times skriver:

“Men långt fler människor flydde från förövarna än de som hackades eller sköts till döds av dem, 2.7 miljoner människor fångades upp i läger för fördrivna människor. Medans en del föll offer för banditer som la sig i bakhåll när de hämtade vatten och ved, dog långt fler av diarré som spreds genom smutsigt vatten, lunginflamation som fångades upp från ökendammet och röken från eldar, malaria som bars in i tälten av mygg samt andra sjukdomar från år av hårt levende.”

Diarré, malaria, lunginflamation och hårt levende. Det är vad som dödar i konflikter.

Det här är inget unikt. I Irak har över en miljon människor dött efter den amerikanska invasionen. Endast en klar minoritet av dessa har dött av direkta våldsamheter som bombangrepp, självmordsbombare eller stridsvagnar. De flesta har dött av brist på rent vatten. Enligt en rapport sammanställd av WHO och den irakiska regeringen har dödsfallen i Irak åtminstone fördubblats sedan det amerikanska angreppet.

Under det första Gulf-kriget bombade USA sönder alla Iraks vattensystem. Sedan infördes kraftiga sanktioner mot landet. Dessa dödade över en miljon människor, hälften av dem barn under fem år. Det är alltid barn som är de som är mest utsatta för den här typen av sjukdomar.

Från Haiti har det visats bilder på hur hjälparbetare arbetat för att gräva fram människor ur rasmassor och hur snabba operationer utförts. Men de liv som räddas på detta sätt kommer vara en försumbar minoritet.

Det är när det ur journalistiskt perspektiv spektakulära räddningsarbetet är slut som majoriteten av liven kommer räddas – eller lämnas att dö. När bristen på rent vatten kommer att leda till diarré. När bristen på hygien kommer att leda till sjukdomar. När bristen på mat kommer att minska motståndskraften. Då kommer våra svenska medier inte längre rapportera om folket på Haiti och de mer PR-inriktade hjälporganisationerna kommer att ha gett sig av då strålkastarljusen släckts.

Guardian rapporterar om situationen i Haiti:

“Mat och vatten nådde mer än 500 tillfälliga läger som är hem för kring 500 000 människor, men brist på hygien skapade fler rapporter om diarré och andra sjukdomar.”

Och så börjar det. Vi ska också komma ihåg att slummen som raserades vid jordbävningen var hem åt två miljoner människor. Vad är för en stat som tillåter en så stor slum placerad direkt på en förkastning utan att ha det minsta förberedelse inför ett jordskalv är en annan fråga.

Den brittiska tidningen Lancet är starkt kritisk till de hjälporganisationer som framförallt kämpar för att synas i kameraljuset:

“Internationella organisationer, nationella regeringa och NGO:er gör rätt i att mobilisera, men slåss också om positioner, var och en påstående att de gör det bästa för jordbävningsoffren.”

Några som fått svidande kritik för att låta den egna PR-apparaten gå före hjälpen till de lidande är israelerna. Den judiska tidningen Forward skriver om hur viktig medieinsatsen varit för hjälparbetet:

“Oavsett, på marken fanns ett uppbåd av israeler dedikerade till att försäkra sig att folk hörde om landets humanitära uppdrag och spred det vidare. Press officerare från den israeliska militären flägs in, liksom fotografer och ett videoteam för att dokumentera arbetet från den israeliska sjukvårds- och räddningspersonalen. De distribuerade dagliga bilder till pressen. Representanter för israel och utländska medier kapslades in med gruppen och andra reportrar bjöds in.

En dag efter att det israeliska fältsjukhuset öppnats stod två israeliska officerare i uniform och tog kontakter med de TV-producenter som satt i sändningsposition längs med landningsbanan för stadens flygplats. ” Vi berättar för dem om vårt sjukhus”, sa en av dem.”

Journalister blev t.o.m tillskickade en video där en israelisk körledare, den mest malplacerade sen Birigit Friggebos försök att leda en upprörd samling Rinkeby-bor att sjunga “We shall overcome”, försökte få en grupp dystra haitier att sjunga Army of Lovers låten “Israelism“.

I Ynet News skriver den respekterade professorn Joel Donhin, chef för patientsäkerhet på Haddassah Medical Centre i Jerusalem, om hur den israeliska PR-apparaten skadat hjälpuppdraget:

“Generellt sett börjar vi förberedelser för ett uppdrag timmarna efter att en naturkatastrof har förklarats. Oftare än sällan så är det israeliska teamet det första som landar i området. [...] Och för att försäkra sig om att allmänheten är medveten om denna uppvisning åtföljs uppdraget av medierepresentanter, fotografer och en försvarstalesmans kontorsundesåtar och andra.

Jag förstod uppdraget perfekt när ledaren för en av delegationerna till ett katastrofområde blev tillfrågad om syrgastuberna och ett antal doktorer kunde flyttas för att göra plats för ännu en TV-stations representanter och deras utrustning. (med sedvanligt mod vägrade delegationsledaren!).”

Professor Donhin fortsätter på ett sätt som är viktigt för alla länder och organisationer att ta till sig och här inräknar jag Sverige och de svenska hjälporganisationerna:

“Det rätta sättet att hjälpa är att skicka en liten styrka i förväg för att undersöka katastrofens dimensioner. Vilken infrastruktur finns kvar? Kommer skickandet av ett fältsjukhus med alla dess delar överbelasta vägnätet eller annan infrastruktur?

Tre komponenter är nödvändiga:

Skydd, vatten och mat — Dessa saker är nödvändiga för att rädda det största antalet människor. Vattenreningsutrustning, tält, vanliga matransoner behövs. Men de saknar den krävda dramatiska effekten. Om vi valde den vägen skulle vi missa att se det barn som föddes med stöd av våra läkare. Allra troligast skulle den upphetsade kvinnan inte ge hennes barns (vem vet om han kommer leva till mogen ålder?) namnet Israel eller det från en förlossningsläkare eller sköterska. (Skulle han få medborgarskap för att han föddes på israeliskt territorie? Många skulle motsägga sig det.) Dramat är stiligt, men nödvändigheten är tveksam.
[...]
I den nuvarande krisen, som är på en större skala än något vi sett tidigare, finns det inte så stort behov för ett fältsjukhus utan för fält-, dvs portabla, toaletter. Det finns mer behov av grävutrustning för att gräva gravar och avloppsutrustning.

Ett land som vill ge humanitär hjälp utan att bry sig om sin medieimage skulle skicka det som behövs hos offren, inte vad det vill ge. Men skulle kvällsnyheterna vissa befälhavaren över ett israeliskt team vid ett område med 500 fälttoaletter? Knappast. Det är mycket mer mediemässigt att visa ett israeliskt sjukhus, komplett med davidsstjärnan och naturligtvis de dedikerade läkarna och sköterskorna, uppklädda i snitsiga uniformer med den israeliska flaggan på bröstet.”

Läs hela texten här i översättning!

Det här är också något för svenska medier att ta till sig. Spektakulära bilder på folk som grävs upp ur ruiner till trots, det är inte så folk räddas.

Om man ska förstå Johan Ehrenberg rätt så är Svenska Röda Korset en sån organisation där ledningen bryr sig mer om PR än om att hjälpa. Ehrenberg ger en svidande kritik under rubriken “Det ruttna i Röda Korset”:

“Folkrörelsen var för en ny fräck borgerlighet en karriärsväg mot det ljuva livet. Så länge man samlade in mycket pengar fanns det smulor att plocka upp som kunde vara som guldklimpar.
Insamlingsindustrin blev en miljardindustri i Sverige.

De flesta som skott sig har gjort det på laglig väg. Höga konsultarvoden och orimliga löner och så alla dessa konferenser i inspirerande miljö. Långt, långt bort – i en annan värld – har vardagsgnetandet i lokalorganisationerna pågått.

Jag känner faktiskt bara förakt för de här människorna som förvandlat bistånds- och fredsorganisationer till big business.”

Det viktiga är att ny infrastruktur med ordentliga avlopp byggs upp för att håla sjukdomar borta. Att folket har mat så de kan behålla sin motståndskraft. Att de har skydd för vädret så de inte får följdsjukdomar.

Det här kommer inte ta en vecka och kanske inte ens månader. Snarast kan det ta år att få upp dessa människor på fötter igen. Vi får hoppas att de inte blivit bortglömda innan dess. I så fall kommer vi att få se Darfur-siffrorna upprepa sig på Haiti.

Glöm inte att hjälpa! Expressen listar hjälporganisationer. Om inte Röda Korset så finns i alla fall flera andra alternativ.

Medier: AB AB Skånskan HD SvD Expressen AB