Namnet SS Liberty är självklart tagit från USS Liberty, det amerikanska spaningsfartyg som attackerades av israeliska styrkor under 6-dagars kriget. 34 amerikanska sjömän dödades i attacken och 171 skadades.

Det är annars inte första gången som man försökt använda fartyg från Cypern för att protestera mot det palestinska förtrycket. Redan 1988, under intifadans första år, var Björn Afzelius med i ett sådant försök. Låten “Under Sions Kalla Stjärna” handlar just om detta:

“Jag skulle segla över havet,
ner till Haifa från Athen,
med några hundra
deporterade palestiner.
Men det var svårt att finna ett fartyg
som var till salu för nåt sånt
på grund av pressen på
den grekiska regeringen.”

Det enda Afzelius kunde göra var att maktlöst se på TV:

“Och under Sions kalla stjärna
såg jag småflickor som fallit,
med blodrosor på blusarna
där kulorna trängt in.
Under Sions kalla stjärna
såg jag samma blanka terror
som jag minns den
från Warszawa och Berlin.”

 
Nu är ett nytt fartyg på väg för att försöka skapa en rättvis fred. Återstår att se hur israelerna reagerar denna gång.

Läs även Anna Westers långa bloggpost om SS Liberty.

Tidningar: Dagen, SvD, DN, Sydsvenskan, SvD2

Andra bloggar: Jinge om propagandistiska myndigheter, Anna Wester om hjältar i Israel och Paolo Pisoffi om säkerhetsskäl

Tidigare genomgångar:

1. Nytt rekord i osanningar, svepande omdömen och märkliga vinklingar för en bloggkommentar
2. Fler osanna kommentarer om Israel
3. Osanna kommentarer om Israel 3

Mönstret från 1948 upprepades i stort sett vid krigen 1967 och -73. Dvs Israel anfalls av samtliga grannar, vänder på steken, och sitter i slutänden på mer mark än man hade från början. Gaza, Västbanken, Sinai, Golan är alltså exempel på områden som tillhört nån annan men hamnat i Israels händer efter misslyckade överfall.

Låt oss först notera att krigen -56, -82 och -06 helt ignoreras, alla då Israel gick till anfall mot sina grannländer. I de senare två slutade dock affären med att Israel förlorade. Sedan tar vi itu med de felaktigheter som sägs:

Att Israel startade 6-dagars kriget är nu erkänt av Israel självt. Som Kabinettsministern Mordechai Bentov uttryckte det i Le Monde, 3/6, 1972:

“Den här historien om en fara för utrotning har varit ett komplett påhitt och har blåsts upp i efterhand för att rättfärdiga annekteringen av nya arabiska territorier.”

Eller Menachem Begins uttalande i New York Times, 21/8, 1982:

“I juni 1967 hade vi ännu en gång ett val. De egyptiska armékoncentrationerna i Sinai bevisade inte att Nasser verkligen var på gång att attackera oss. Vi måste vara ärliga med oss själva. Vi valde att attackera honom.”

Den israeliske generalen Matityahu Peled förklarade i Ha’aretz, 19/3, 1972:

“Att låtsas som om de egyptiska styrkornas placering längs våra gränser skulle varit ett hot mot Israels existens är en direkt förolämpning, inte bara mot intelligensen för vem som helst med kapacitet att analysera en sån här situation, utan framförallt mot den israeliska armén.”

Och tydligast av alla var generalen Moshe Dayan, New York Times, 11/5, 1997:

“Vi brukade skicka fram en traktor att plöja ett [omstritt] område (…) och vi visste i förväg att syrierna skulle börja skjuta. Ifall de inte sköt så beordrade vi traktorn att avancera framåt tills syrierna blev så irriterade att de började skjuta. Och då kallade vi in artilleri och senare också flygunderstöd och så gick det till. (…) Jag gjorde ett misstag i att tillåta erövringen av Golan-höjderna. Som försvarsminister borde jag ha förhindrat det, därför att syrierna hotade oss inte vid det tillfället.”

General Moshe Dayan

Självklart var ockupationen orsaken. Det erkändes av utrikesministern Abba Eban i New York Times, 19/6, 1967:

“Om så generalförsamlingen skulle rösta med 121 röster mot 1 för att Israel skulle dra sig tillbaka till gränserna för vapenstilleståndet [innan 1967] så kommer Israel att vägra följa beslutet.”

När det sedan gäller kriget -73 så är det dock sant att Egyptien och Syrien anföll Israel för att få tillbaks det land som Israel stulit. Under sex-dagars kriget som nämndes ovan, då Israel anföll sina grannländer, ockuperade nämligen Israel både den egyptiska Sinai-halvön och de syriska Golan-höjderna. Detta fördömdes i FN under resolution 242 vilken Israel vägrade att följa. Israel började också rasera hem i det ockuperade området och vägrade låta flyktingarna återvända vilket fördömdes i resolution 2443.

Även israels fortsatta expansion, enligt drömmen om ett Stor-Israel, 1973 fördömdes uttryckligen i resolution 3092.

Israel har flera gånger följt principen ‘land mot fred’, dvs man lämnar tillbaka det man vann efter att ha blivit överfallet, i utbyte mot fred tills man blir överfallna nästa gång. Bl.a. när man gav tillbaka Sinai till Egypten.

Först och främst har Israel aldrig “gett” tillbaka Sina till Egypten. Däremot har halvön återlämnats – två gånger. Den första gången var efter kriget -56 då Frankrike, Storbritannien och Israel tillsammans anföll Egyptien. Den gången tvingades extremt motvilligt att lämna tillbaks Sinai och FN-styrkor placerades där för att skydda Egypten från mer aggresivitet från Israels sida. Den gången återkom freden minus israeliska provokationer tills 1967, då Israel valde att anfalla igen (se ovan). Den andra gången var 1979 då Israel i utbyte mot fred lämnade tillbaks Sinai – och då fick man också fred!

Annars har Israel aldrig följt denna princip. Golan-höjderna är fortfarande ockuperade från Syrien. Sheebagårdarna från Libanon. Västbanken från Palestina och Gaza har förvandlats till en hel fängelsekoloni. Jerusalem är ockuperat från hela det internationella samfundet. Däremot har de israeliska bosättarna fördrivits från Gaza och den israeliska armén kraftigt besegrats och slängts ut från större delen av Libanon. Men det är knappast enligt Israels önskan.

P.S. Wordpress-editorn är utan tvekan den sämsta editor som existerar på denna jord och utför ett duktigt jobb på att förstöra de texter och bilder den kan lägga vantarna på.

Andra bloggar: Pastey om palestinska barn, Kildén och Åsman om israels nya krig och Rawia Morra om nya dödade i Gaza

Infartsväg till Quneitra, byggnaden till vänster är en kyrka

Redan 1967, då FN:s representant Nils-Göran Gussing besökte staden kunde han se israeliernas brutala framfart: “Nästan varje affär och varje hus hade utsatts för inbrott och plundrats”. De 20 000 människor som bott i den lilla marknadsstaden och flytt undan kriget förvägrades rätten att återvända enligt vanligt israeliskt manér.

I bakgrunden ses de av Israel ockuperade Golan-höjderna

Ruinhögarna är hus som raserats av israeliska bulldozers

Staden hade systematiskt plundrats, allt som gick att stjäla hade stulits och sålts till israeliska företagare. Varje byggnad som lätt kunde raseras raserades. De större byggnaderna besköts med granater och kulsprutor. Dynamit hade placerats inne i husen för att spränga sönder stödpelare. FN konstaterade att den israeliska armén medvetet förstört hela staden i ett direkt brott mot Genéve-konventionen och dess kommission för mänskliga rättigheter fördömde Israel med 22 röster mot en.

Endast USA röstade mot.

Det var i September som jag besökte Quneitra, under torrperioden, så när ni ser bilderna ser allt brunt och torrt ut. Vid andra tider på året är gräset grönskande och vackra gröna träd kan ses. Israel ockuperar också Golan-höjderna, endast en liten bit ifrån, och dess vattentäkter. Därför kan bosättarna i Golan leva med swimmingpools och grönska där Syrien måste snåla på vattnet.

Det ger en spöklik känsla att vandra runt i Quneitra. Staden ligger öde, de flesta hus har reducerats till stenhögar. Några hus står kvar: Kyrkan, moskén, sjukhuset. Det senare är dock så bombarderat och attackerat att man kunde trott att kriget pågått inne i själva byggnaden. Pelarna har beskjutits med granater, kulhål täcker väggarna. Det tycks ha funnits ett särskilt israeliskt hat mot humanitära byggnad.

Det finns ett hus där man kan vila och inte förfriskningar. Där finns det också en kikare från vilken man kan spana på de av Israel ockuperade Golan-höjderna. Där kan man se hur stora turistbussar kommer för att spana på Syrien – fienden. På den israeliska sidan rör sig turisterna bland bosättarna. Luftkonditionering ökar på luftfuktigheten med hjälp av det stulna vattnet så turisterna inte ska behöva lida av torkan. På den syriska sidan är det torrt och dammigt.

Karta över Quneitra från 1967

Mer nyheter:

• USA backar nu om incidenten i Hormuz-sundet. Jag har tidigare skrivit tre stycken inlägg om det (här, här och här). Det har varit uppenbart från början att inga hot skett från Irans-sida, ändå har det tagit flera dagar för de svenska tidningarna att införa en rättelse. Bättre än aldrig antar jag, men ändå pinsamt.

Israelerna själva gillar dock inte Lindeborgs fördomsfulla avfärdande av hela det israeliska militär-etablissemanget. De vill uttryckligen ta åt sig äran för att ha startat kriget.

“Den här historien om en fara för utrotning har varit ett komplett påhitt och har blåsts upp i efterhand för att rättfärdiga annekteringen av nya arabiska territorier.”

/Mordechai Bentov, Kabinettsminister, Le Monde, 3/6, 1972

“I juni 1967 hade vi ännu en gång ett val. De egyptiska armékoncentrationerna i Sinai bevisade inte att Nasser verkligen var på gång att attackera oss. Vi måste vara ärliga med oss själva. Vi valde att attackera honom.”

/Menachem Begin, Premiärminister, New York Times, 21/8, 1982

“Att låtsas som om de egyptiska styrkornas placering längs våra gränser skulle varit ett hot mot Israels existens är en direkt förolämpning, inte bara mot intelligensen för vem som helst med kapacitet att analysera en sån här situation, utan framförallt mot den israeliska armén.”

/General Matityahu Peled, Ha’aretz, 19/3, 1972

Tvärtom gjorde Israel vad man kunde för att provocera fram ett krig. Man visste att Egypten ville undvika detta då man redan sänt 100 000 män till Jemen. Man beslöt sig därför för att provocera Syrien som Egypten hade en försvarsallians med.

“Vi brukade skicka fram en traktor att plöja ett [omstritt] område (…) och vi visste i förväg att syrierna skulle börja skjuta. Ifall de inte sköt så beordrade vi traktorn att avancera framåt tills syrierna blev så irriterade att de började skjuta. Och då kallade vi in artilleri och senare också flygunderstöd och så gick det till. (…) Jag gjorde ett misstag i att tillåta erövringen av Golan-höjderna. Som försvarsminister borde jag ha förhindrat det, därför att syrierna hotade oss inte vid det tillfället.”

/General Moshe Dayan, 1976

Israel erkände senare att erövring var målet med 6-dagars kriget, samtidigt som man visade sitt sedvanliga förakt för FN och hela det internationella världssamfundet.

“Om så generalförsamlingen skulle rösta med 121 röster mot 1 för att Israel skulle dra sig tillbaka till gränserna för vapenstilleståndet [innan 1967] så kommer Israel att vägra följa beslutet.”

/Abba Eban, premiärminister, New York Times, 19/6, 1967