“Den 17 september 1948 sköts Folke Bernadotte i Jerusalem. Han var Sveriges och FN:s förste medlare någonsin som skickades till den nyblivna staten Israel och Palestina i ett försök att medla i den konflikt som uppstod om den nya statsbildningen.

FN-uppdraget fick Folke Bernadotte som uppföljning av det uppdrag han till idag är mest känd för: räddningsuppdraget med de vita bussarna. Våren 1945 lyckades han att rädda mer än 15 000 människor, därav många judar, från tyska koncentrationsläger. Dessa människor nådde Sverige i de vita bussarna.

I samband med Riksmötets högtidliga öppnande visas den enda kvarvarande körbara vita bussen i Stockholm.”

Ingenting sägs om vilka som sköt Bernadotte och det är symptomatiskt för hela rapporteringen. Även Uppsalas länstyrelse skickar ut ett pressmeddelande där inte ett ord sägs om vilka som var förövarna. Bernadotte sköts nämligen av den judiska terroristgruppen Stern-ligan, vars ledare Yitzhak Shamir senare skulle väljas till israelisk premiärminister. Yehoshua Cohen, som satte sex skott i Bernadottes kropp blev senare vän och livvakt åt David Ben-Gurion, Israels förste premiärminister.

Björn Kumm skriver i SvD:

“Som utrikesminister fick Shamir på 1970-talet besök av Bernadottes tidigare medarbetare, FN-mannen sir Brian Urquhart. Shamir hälsade entusiastiskt på sin gäst och utbrast: ”Very nice to meet you, sir. I’ve never dealt with the United Nations before.” Då rann sinnet på FN:s sändebud, och sir Brian replikerade: ”But you dealt with count Bernadotte, didn’t you?””

Terror har alltid varit en del av den israeliska politiken.

Åke Sandin skriver i sin krönika “Folke Bernadottes död och eftermäle”:

“En olustig stämningsbild får man av en israelisk TV-sändning från 1991, delvis återgiven på sen kvällstid i svensk TV. Här berättar veteranerna från Lehi om sitt mord på Bernadotte, som förlöjligas under studiopublikens skratt. Det är alltså ostraffade brottslingar som raljerar och hånar mordoffret till publikens förnöjelse.”

Att Stern-ligan var ute efter att mörda Bernadotte var känt innan mordet. Time skriver:

“I en vecka hade medlemmar för Stern-ligan, som höll till vid Galina caféet vid Tel Avivs Herbert Samuel-esplanad, berättat för korrespondenter hur de tänkte handskas med Greve Bernadotte. Affischer dök upp som visade Bernadottes magra figur, hans hår flygande, bli utsparkad från Israel av en stor stövel. Rubriken löd: “Råd till agenten Bernadotte: Ge dig av från vårt land!”

En av de som arbetade mot Bernadottes försökt till en fredlig lösning av Palestina-frågan var FN:s dåvarande generalsekreterare. Lie sammarbetade med den israeliska säkerhetstjänsten och Jewish Agency mot Bernadottes medlingsförsök och förfalskade också papper.

Förrutom Bernadotte dödades också den franska FN-observatören överste André Sérot. Han sköts med 17 skott och dog omedelbart, ett misstag eftersom det egentliga målet var den svenske generalen Åge Lundström. Åke Sandin skriver:

“Misstaget berodde på att Sérot hade bytt plats med Lundström. Och här möter vi en av de många ironierna i detta drama: Sérot ville sitta bredvid Bernadotte för att få tillfälle att tacka denne för att hans fru, Madame Sérot, 1945 hade räddats ur koncentrationslägret Dachau av den svenska Röda korsexpeditionens vita bussar under ledning av Bernadotte.”

I alla tider har Israelhaverister fört förtalskampanjer mot Folke Bernadotte och ljugit om hans minne. På den sidan FIDIM, För Israel och Demokrati i Mellanöstern [sic], skriver Sverigedemokraten och terroristkramaren Ted Ekeroth att “Israel dessutom fängslade de skyldiga” vilket är en intressant omskrivning för att låta mördaren bli livvakt åt premiärministern, planläggaren bli en senare premiärminister och dessutom låta mördarna sitta i TV och skryta om sitt mord 40 år senare och i DN får Ingrid Lomfors ljuga på om Bernadotte. Historikern Trevor Roper har visat förfalskade papper för att attackera Bernadotte och också gott i godo för den som förfalskade dem, precis som Israelkramaren Lena Einhorn.

Stig Hadenius och Bengt Westerberg skriver i SvD:

“Beskyllningarna mot Bernadotte har vederlagts genom seriös forskning men det märkliga är att propagandan från extremister mot honom har varit effektiv inte bara i Israel utan också i Sverige. Det har inte varit opportunt att tala om de terrorister som mördade Bernadotte då han var färdig att presentera en ny fredsplan för FN:s generalförsamling. Det har ansetts vara Israelfientligt.”

Länge had Sverige som princip att aldrig låta en statsminister eller vice statsminister till Israel. Anders Ferm skriver i SvD:

“Israels ambassadör i Stockholm kontaktade mig underhand efter valet 1982. Han bad mig fråga om den blivande statsministern, Olof Palme, skulle kunna tänka sig att besöka Israel.

Palmes svar kom omedelbart: Säg ambassadören att när jag kommer till Israel tar jag som första punkt upp mordet på Folke Bernadotte. Det kom aldrig någon inbjudan.”

Detta ändrades 1995 då Mona Sahlin åkte till Israel mot löftet att Israel skulle be om ursäkt för mordet. Givetvis bröt Israel mot detta liksom mot alla FN-resolutioner. Mordet “beklagades” och terrorism fördömdes i största allmänhet, men inget ansvarstagande skedde och ingen ursäkt gavs.

I Levande Historias bok “… om detta må ni berätta” nämns de vita bussarna endast en gång, då i ett negativt sammanhang. Folke Bernadotte nämns inte alls. Så ointressant var personen som räddade 15 000 människor för de statligt tillsatta historikerna.

För att läsa mer om mordet på Bernadotte, läs Kati Martons bok “A Death in Jerusalem”. För att läsa mer om Folke Bernadotte, läs Stig Hadenius bok “Vem var Folke Bernadotte?”

Och framförallt: Läs hela Åke Sandins krönika om mordet på Bernadotte!

För firandet av Bernadotte:

Tid: 16 september 2008, kl. 10-16.30
Plats: Stockholm, Mynttorget

Mellan kl. 13.15 -13.40 ska utrikesminister Carl Bildt besöka utställningen med bussen. Arrangemanget möjliggjordes tack vare ett samarbete mellan Röda Korset/Humanitetens Hus, Malmö och Upplands Museum.

Tidningar: DN

Andra bloggar: Jinge om FRA, Anna Wester om israeliska markstölder

“Kan du visa mig i dina länkar var det står att palestinska kvinnor blir våldtagna nu under ockupationen?”

Eftersom ockupationen pågått i över 40 år känns det egentligen som en fånig begäran. Vad är det för en individ som tror att en armé kan ockupera mark under så lång tid med absolut makt över hela befolkningen utan att våltäkter sker? Det finns inte en enda armé i världen som skulle kunna motstå sådana frestelser. Men sionister har ju förstås aldrig tänkt särskilt logiskt. Skönt att de då vet att fråga om hjälp!

Faktum är att den israeliska armén är känd för sina machoideal. Hilla Kernel-Soliman på Association of Rape Crisis Centres i Jerusalem konstaterar att det finns “en atmosfär för att förödmjuka kvinnor i armén” och att hennes organisation konstant får samtal om sexuella trakasserier.

The Guardian skriver:

“Det är oroande eftersom år 2003 visade undersökningar från den Israeliska Försvarsmakten (IDF) att en femtdedel av de kvinnliga soldaterna hade erfarenhet av sexuella trakasserier i armén. Dessa siffror steg till 81% och 69% respektive när specifika exempel på trakasserier som förnedrande insinuationer och sexuella förslag inkluderades.”

The Guardian skriver specifikt om våldtäkter på arabiska kvinnor:

“Det är en av de absolut svåraste områdena att undersöka beroende på det tillhörande stigmat för sådana brott i palestinska och andra samhällen. I december 2004 tvingade den libanesiska guerilla-ledaren Mustafa Dirani till slut bort locket på frågan med sina anklagelser om våldtäkt i israelisk fångenskap.”

Den israeliska TV:n rapporterade att IDF:s doktor som undersökt guerilla-ledaren hittat fysiska bevis som bekräftade våldtäkten. The Guardian fortsätter:

“Men det finns ett överflöd av berättelser från tidigare israeliska soldater och palestinska GO:er om incidenter som aldrig undersöktes ordentligt eller som tystades ned eller som aldrig ens undersöktes. Kernel-Soliman berättade också om flera incidenter av påstådda sexuella trakasserier av israeliska soldater mot palestinska kvinnor vid vägkontroller.”

Även Yale Daily News skriver:

“”Hela rapporter skrivna av israeliska och amerikanska människorättsorganisationer som Btselem, en israelisk människorättsorganisation, Human Rights watch och Amnesty International har gett tillnyktrande perspektiv på palestinskt liv under israelisk ockupation. Dessa rapporter beskriver dagligt dödande, misshandel, tortyr och våldtäkter på palestinier från israeliska soldater, förhörsledare och bösättare, för att inte tala om den historiska och systematiska förstörelsen av palestinskt land och egendom.”

Israel är också känt för att aldrig bry sig om att undersöka våldtäktsfall mot personer de anser vara mindre värda. Amnesty och andra organisationer har ständigt kritiserat Israel för dess behandling av sexslavar tillhör världens “främsta” länder för.

Intressant är också att våldtäkter i allmänhet tycks följa på våldsamheter. Från 1999 till 2005, största delen under den 2:a intifadan, ökade telefonsamtalen till Association of Rape Crisis centres från 16,682 till 33,424, i princip en dubblering och då sägs ändå mörkertalet vara stort.

Inte ens israeliska flickor kan gå säkra. The Guardian skriver om ett uppmärksammat fall:

“Åtminstone 17 soldater och fem civila utreds nu gällande våldtäkten på en 11-årig flicka på en israelisk militärbas, bekräftade militären igår. En talesman för den israeliska armén berättade för den lokala pressen att incidenten var mycket allvarlig och att “avviker från de lämpliga normerna och värdena för beteende.”

Palestinska kvinnor är långt mer ovilliga att anmäla våldtäkter än judiska. År 2004 ringde 6874 judiska kvinnor till våldtäktscentret. Under samma period ringde endast 270 arabiska kvinnor. Hade samtalen istället stått i proportion till befolkningsandelen hade antalet varit sex gånger så högt! Även om just palestinier skulle vara extremt änglalika och goda människor gällande sexuellbehandling, vilket inget indikerar, så är siffran uppenbart alldeles för låg.

Orsaken till detta är flera, men framför allt är det en hederskultur. En våldtagen kvinna skämmer ut hela släkten och kan bli utsatt både för våld och mord. Även med en förstående släkt är det något skamligt. Ingen tillförlitlig statistik finns över hur många hedersmord som sker bland palestinierna, men en undersökning gjord av det amerikanska Human Right Watch visar att det är alltför vanligt.

Detta utnyttjas av israeliska soldater. En kvinna som av skälen ovan vill förbli anonym säger:

“Israeliska utredare och säkerhetsofficerare behåller videoband över våldtäkterna för att utpressa kvinnliga fångar. [...] Jag har blivit sexuellt utnyttjad och fotograferad. När jag försökte resa till Jordanien efter att ha blivit släppt överaskade de mig med förnedrande foton.”

Canadian Woman Studies skriver också:

“På grund av den arabiska kulturens nästan tvångsmässiga fokusering på “kvinnors heder” är det ofta som israeliska soldater terroriserar palestinska kvinnor, trakasserar dem, överfaller dem sexuellt. Soldaternas hopp är att genom att hota att råna kvinnorna på deras oskuld så ska fäderna och bröderna avskräcka sina döttrar, systrar och fruar från att vara poliskt aktiva mot ockupationen.”

Tanar Mayer skriver i boken “Women and the Israeli Occupation” om de palestinska kvinnornas situation vid husundersökningar:

“De är ofta ensamma med de män som söker igenom deras hus och som ibland använder detta tillfälle för att ofreda, utnyttna och ibland våldta dem.”

Även hon tar upp utnyttjandet av hederskulturen när hon citerar en palestinsk kvinna:

“De slog mig med en pinne…i magen…Sen en dag sa de åt mig att ta av mig kläderna. Det var det första som jag inte klarade av att göra. Jag skakade. En storm mörk ful man kom in med en pinne och jag vissta att han skulle våldta mig med den.
“Snälla, låg bli! Jag är ung!”
“Ska du ta av dig kläderna eller ska jag?”
“Ok”, sa jag och började ta av mig.
“Du är inte rädd?”
“Nej”, sa jag, för nu kunde jag se att de inte skulle göra något. Deras order var att skrämma mig. Alla åtta förhörsledarna kom in för att smeka mig, skratta åt mig och ta på mina bröst. Jag skämdes så.”

Ilan Pappe konstaterar i sin bok “The Ethnic Cleansing of Palestine” att våldtäkter var vanliga redan vid statens israels skapande. I Ben-Gurions, Israels förste premiärminister, dagbok står det med endast några dagars mellanrum om nya våldtäktsfall där israeliska soldater våldtagit palestinska kvinnor.
Ett exempel från Juli 1948 är:

“Den bittra frågan har dukt upp gällande plundrandet och våldtäkterna i de besegrade städerna. Soldater från alla bataljoner våldtog och stal.”

Pappe ger ett exempel ger ett annat exempel på en 12:årig flicka som kidnappats den 12:e augusti 1949:

“I några dagar därefter blev hon plutonens sexslav när soldaterna rakade hennes huvud, gruppvåldtog henne och till slut mördade henne. Ben-Gurion listar också detta i sin dagbok, men det censurerades av redigerarna. Den 29:e oktober publicerade den israeliska tidningen Ha’aretz historien baserad på vittnesmål från våldtäktsmännen: Tjugotvå soldater tog del i den barbariska tortyren och avrättningen av kvinnan.”

Eller som Benny Morris, nu senast inbjuden till Sverige i samband med Judiska Församlingen, beskrev det gällande sin nya bok:

“Vad det nya materialet visar är att det skedde långt fler israeliska massakrer än vad jag tidigare trott. Till min förvåning fanns också många våldtäktsfall.”

Morris nämner ett dussintal våldtäktsfall och konstaterar att de bara är toppen på ett isberg.

Sanningen är att soldater våldtar i krig. I Israel. Tjetjenien. Sudan. Kenya. Somalia. Haiti. Precis som även israeliska kvinnor våldtagits i de krig som israel utkämpat. Den som vill påstå något annat är en som inte förstått krigens vansinne.