JO konstaterar att utställningen innehållit direkta felaktigheter, att den varit integritetskränkande och att Levande Historia saknat kunskap om vad som är lagligt för en informationsmyndighet.

Läs rapporten här.

Så hur hade det gått för Pol Pot om han utfört sina massakrer idag? Jo, han hade:

• Fått skriva en bästsäljande memoar där han försvarat folkmorden.
   
• Han hade bjudits runt till TV-stationer för att förklara varför fler folkmord är nödvändiga.
   
• Han hade fått prestigefyllda internationella uppdrag för att upprätthålla förtrycket mot de han en gång massakrerat.
   
• Beundrande journalister på DN, SvD och Sydsvenskan hade intervjuat honom och publicerat smickrande artiklar
   
• Politiker och proffstyckare som Peter Wolodarski, Per T. Ohlson, Ibrahim Baylan, Per Unckel, Carin Jämtin och Per Nuder hade samlats för att höra Pol Pot berätta om nödvändigheten i folkmorden och om nästa land att attackeras.
   

Ja, om Pol Pot inte varit kommunist utan marknadsliberal då. För det är precis detta som hänt Tony Blair, en man med lika många döda på sitt samvete som Pol Pot – kring en till en och en halv miljoner människor. När Tony Blair besöker Stockholm är det inga gripanden planerade, istället får han möta vår samhälls elit som andäktigt lyssnar på hans ord.

Så beundras en Pol Pot idag. Kanske ska Peter Wolodarski och Per T. Ohlson vara glada över JO:s uttalande. Annars hade det varit de som hånats i statliga kampanjer om 40 år.

“Mellan 1975 och 1979 dog över 20 procent av den kambodjanska befolkningen i röda khmerernas och Pol Pots fasansfulla samhällsexperiment; nästan två miljoner människor. De som inte torterades till döds eller avrättades omedelbart svalt och arbetade ihjäl sig på fälten.”

Och det är sant. Den avskyvärda svältpolitik Pol Pot genomförde, där ris såldes till utlandet för att skaffa vapen till kriget mot Vietnam istället för att föda befolkningen och användas till nyplantering, var så hemsk átt den endast kan jämföras med den borgerligt stödda svältpolitiken mot Irak som ledde till över en 1.5 miljoner människors död. Sådan politik måste fördömas. De som främst dödades av Pol Pot var de kambodjaner som hade oturen att bo i de östra delarna av landet. De var kommunister och hyste sympatier till Vietnam, något som retade upp den djupt rasistiske Pol Pot. Kommunisterna i östra Kambodja torterades och mördades skoningslöst. Och alla har vi sett hur den rika stadsbefolkningen behandlades, de flesta som svalt ihjäl mot slutet av Pol Pots styre.

Som Wennström skriver:

“Jag känner igen blicken hos ”kamrat Duch”, föreståndaren för röda khmerernas tortyr- läger S-21, som igår dömdes till fängelse för människorättsbrott i en FN-tribunal i Phnom Penh. Jag har sett den förut, på historiska bilder från Kambodja, från Mao-Kina och från Nazityskland.”

Ja, kamrat Duch har mycket stora likheter med nazisternas antikommunister. Det var i S-21, ett läger jag själv besökte för ett antal år sedan som de Vietnamvänliga kommunisterna torterades som värst. Pol Pot stridigheter mot Vietnam var också det som ledde till att det kommunistiska Vietnam till slut gick in och avsatte honom.

Det finns ingen som kan ge det minsta stöd till Pol Pots politik – annat än Jan Myrdal då. Men det finns många fega människor som försöker dra politiska poänger på hans massmord. Fega personer som själva stött långt värre grymheter.

Jag tänker på Gunnar Hökmark.

Pol Pots illdåd mot sin befolkning var avskyvärda. De har lett till mellan 1 och 1.5 miljoner människors död. De flesta i svält, men också hundratals i tortyr och massakrer. Men det fanns långt värre brott som utfördes i området.

USA:s bombningar av Vietnam beräknas ha dödat mellan 2.5 och 3.5 miljoner människor. Utöver detta dödades minst 600 000 kambodjaner och 200 000 laotier. Detta brott får Pol Pots förbrytelser att blekna i jämförelse. En av de som stödde USA:s folkmord på sydostasiaterna var Gunnar Hökmark. Nu har han mage att skriva på sin blogg:

“Stora delar av den svenska vänstern gick några mördares ärenden. Inte för att de förstod vad de gjorde utan för att de inte förstod att socialistisk maktutövning leder till ett totalitärt samhälle liksom att förakt för mänskliga fri- och rättigheter aldrig kan ursäktas. Det var tusen och åter tusen kambodjaner som fick betala priset, även för omvärldens hyllningar.”

Hundratusentals och åter hundratusentals kambodjaner, vietnameser och laotoer var de som fick betala priset för USA:s bombkampanjer, ivrigt påhejade av Hökmark. Att Hökmark kan ha stöd av sympatisörer i partiet är ett tydligt exempel på det totala förakt för mänskliga rättigheter som finns hos moderaterna – passande kallade för “de svartas gäng”. Fördrivningarna som orsakades av USA:s bomber översteg de som senare skulle orsakas av Pol Pot. Miljoner människor flydde från landsbyggden in mot städerna.

Inte nog med detta. När Vietnam till slut gick in med sin armé och avsatte Pol Pot så protesterade moderaterna. De krävde att Pol Pots skulle återinsättas. Att avsätta honom var ett “brott mot folkrätten” hette det. Till skillnad från de delar av vänster som stödde Pol Pot så kom moderaternas uttalande inte innan effekterna av Pol Pots politik blivit kända, utan efter att bilderna från dödens fält spritts över världen.

USA medverkade sedan till att Pol Pots organisation fick fortsätta att representera Kambodja inom FN. På USA:s begäran skickade även FN mat till Pol Pots trupper. Som sagt, detta skedde efter att effekterna av Pol Pots politik blivit kända. Men USA agerade enligt devisen om att “våran fiendes fiende är vår vän”. Realpolitik som värst.

Moderaterna lyckades alltså att både stödja USA:s bombningar av Vietnam, Laos och Kambodja plus att de krävde att Pol Pot skulle återinsättas. Mer fel än så går inte att ha. När hinner rättivsan ifatt moderaterna?

Vattentortyr utförd av Röda Khmererna – samma typ som utförts av USA i Irak och Afghanistan

Läs också Svensson.

P.S. Siffrorna för Kambodja är mycket osäkra. Den tidigaste folkräkningen innan kriget skedde i början på 60-talet. Därefter vet vi inte hur många som dödades av USA:s bomber respektive av Pol Pots terror. Uppskattningar har gjorts, men resultaten är politiska och därför utsatta för kritik.

Klicka här för att hjälpa till (själv kan jag inte skicka betal-SMS med min telefon så där försvann min eventuella medverkan).

Vid mitt eget besök i Kambodja passade jag på att ta mig till det landminsmuseum som ligger vid Angkor Wats-ruiner. Så här skrev jag då:

“Museet är grundat av Aki Ra som under sin period som barnsoldat under de röda khmererna själv la ut nära 20.000 minor. Nu desarmerar han minor och har själv förstör över 50.000 stycken. En landmina kan kosta så lite som en dollar att tillverka och så mycket som 1000 dollar att desarmera, vilket förklarar Bofors beslut att börja tillverka minröjningsutrustning. Lite som om tobaksbolagen skulle starta vinstdrivance cancersjukhus.

Föreställ er 1000 dollar per mina i det fattiga Kambodja där 200.000 minor kan röjas på ett år. Givetvis använder man billigare metoder. En minröjare berättade om hur han sex gånger klivit på minor, varje gång klarade han sig med att få sitt träben bortsprängt. Det riktiga hade han förlorat redan på den första minan.”

Bilden nedan kommer från det muséet.

Bloggar: Svensson och Esbati om hatet mot muslimer

300 barn har hittils dött i år som resultat av dengue-smittan. Symptomatiskt för Kambodja är att 90% av dessa inte dött direkt av sjukdomen utom som resultat av medicinsk felbehandling. Sjuka kambodjaner vänder sig i första hand till lokala vise män som lurar på dem naturläkemedel som med tur är harmlösa, med otur direkt giftiga. När dessa inte hjälper går de till den lokale apotekaren som ger dem felförvarade mediciner tillverkade för andra ändamål. Har de ännu inte dött går de till ett sjukhus där de, om inte läkaren mutat till sig sitt diplom, kan få rätt behandling. För rika kambodjaner och västerlännigar finns givetvis alternativ – rädda om sina liv åker de till Thailand.

* * *

Från Siem Reap, vid Angkors tempelstäder, kan man åka till staden Battambang med hjälp av vad kambodjanerna optimistiskt kallar för “speedboat” – snabb-båt. Färden skulle endast tre timmar, fick vi förklarat, och skulle ta oss genom kambodjas mest idylliska områden, sjöar och kanaler, byar byggda på pelare eller direkt på båtar. Vad man inte talade om för oss var att man använde sig av kambodjanska jättetimmar, av vilka det går två på en vanlig standardtimme.

“Speedbåten” var av den typ som amerikansk militär skulle kallat för IFD – Improvised Floating Device – Improviserat Flytetyg på svenska. Som tidigare nämnt var namnet “speedboat” lätt optimistiskt, men det gjorde inte så mycket eftrsom vi då endast behövde stanna en gång då båten höll på att välta och under resten av resan kunde njuta av de olika perspektiv man fick då båten lutade kraftigt åt höger eller vänster.

* * *

För inte länge sen rådde en debatt i svenska tidningar om Jan Myrdal och tre andra svenskar som åkte till Kambodja 1978 under de värsta Pol Pot-utrensningarna. Myrdal och sällskap anklagades för att vara blinda, naiva och aningslösa i sina beskrivningar av Kampuchea, som landet då hette. Jan Myrdal fick dock sista ordet när han sa att “hatet och upproret ständigt jäser i den tilltagande massfattigdomen”.

Vad många har glömt idag är att den regim som Pol Pot ersatte också var skyldig till enorma grymheter – där Pol Pot drev en miljon stadsbor på flykten till landet hade den USA-styrda Lon Nol-regimen drivit en miljon bönder på flykt till städerna. Outbildade bönder har dock aldrig värderats lika högt som välutbildad överklass i städerna, i alla fall inte i svenska morgontidningar.

När jag blev skjustad runt Battambang, Kambodjas jordbrukshuvudstad, berättade min moto-förare om sin familjs liv, som hämtat ur svenskt 1800-tal. Vid fyra-tiden på morgonen gick man upp för att mata djur och börja risskörden. En tunn rissoppa var enda frukost. Med undantag för lunch arbetade man fram till tvåtiden då värmen blev olidlig. Arbetet tog dock fart igen efter två timmar och fortsatte till sex eller sju på kvällen.

Barnen gick halvtid i skolan – om man hade råd – annars arbetade de också på fälten. Pengar fanns inte att spara och en sjukdom blev katastrof för familjen. Då pappan blev sjuk tvingades de sälja stora delarv sin mark för att sedan hyra tillbaks den – vilket gjorde familjen ännu fattigare. “Det är inte underligt att Pol Pot kunde komma till makten” avslutade motoföraren med. I nordöstra kambodjas jordbruksbyggder finns det fortfarande de som stödjer honom.

Halva Kambodjas statsbudget består av utländska biståndspengar vilka glatt tas emot som personliga gåvor av olika myndighetspersoner eller spenderas på märkligheter som den australiensksia laxtrappan, byggd i ett land utan lax. Fattiga bönder, 85% av befolkningen bor på landsbygden, måste själva bekosta delar av skolorna och kan inte köpa diplomen som de rika. Ofta samlar en hel storfamilj för att en person ska kunna lära sig engelska.

Engelska är viktigt, eftersom det ger tillgång till den växande turistindustrin. Tyvärr gör Kambodjas laglöshet att vissa mindre trevliga delar av turismen också kommer fram. I huvudstaden Phnomh Penh blir man ständigt erbjuden att åka till skjutbanor startade av korrumperade militärer som vill ha en sidoinkomst. På en del av dem kan man skjuta på levande djur – en australiensisk tidning hävdade att 200 dollar gav tillgång till en ko och ett granatgevär.

Handeln med barn är också stor. En tredjedel av Kambodjas barn är undernärda och desperata föräldrar säljer dem till adoption och barnprostitution. Det senare har nu uppmärksammats och varningsskyltar, tidningsannonser och tipslinjer har upprättats både för kambodjaner och turister. I ett land där man kan köpa sig fri från mord är dock rättvisan lätt att undgå.

* * *

Angkor Wat och de kringliggande tempelstäderna är Kambodjas stora turistindustri och det märks. De mäktiga ruinerna besöks dagligen av tusentals besökare och myndigheterna står nu inför valet att uppföra avvspärrningar eller se templen nötas ut under stampande fötter och klåfingriga händer.

I studiesyfte bestämde jag och min bror, som åker med mig i Kambodja, oss för att skaffa lite extra information om ruinerna. Vi köpte därför den upplysande amerikanska filmen “Tomb Raider” och ägnade sedan 1 1/2 timme till att se hur fotomodellen Angelina Jolie bekämpade onda demoner och lömska hemliga organisationer samtidigt som hon gjorde sitt bästa för att rasera de tusenåriga ruinerna. Själv var jag mest imponerad över hur hon änvände helikopter för att slippa beta biljett och hur hon lyckades undvika de japanska chartergrupperna.

Inne på det gigantiska tempelområdet som utgör Angkors tempelstäder finns något långt viktigare – landminemuseet. Museet är grundat av Aki Ra som under sin period som barnsoldat under de röda khmererna själv la ut nära 20.000 minor. Nu desarmerar han minor och har själv förstör över 50.000 stycken. En landmina kan kosta så lite som en dollar att tillverka och så mycket som 1000 dollar att desarmera, vilket förklarar Bofors beslut att börja tillverka minröjningsutrustning. Lite som om tobaksbolagen skulle starta vinstdrivance cancersjukhus.

Föreställ er 1000 dollar per mina i det fattiga Kambodja där 200.000 minor kan röjas på ett år. Givetvis använder man billigare metoder. En minröjare berättade om hur han sex gånger klivit på minor, varje gång klarade han sig med att få sitt träben bortsprängt. Det riktiga hade han förlorat redan på den första minan.

En orsak till denna vansinniga rekommendation är att medicinska diplom är en handelsvara som allt annat i Kambodja och rika familjer köper gärna dessa eftersom de ger en garanterad inkomst. Detta leder till att amatörmässiga rekommendationer ger överdoseringar som leder till blindhet, skador och ibland döden – och detta är ända bättre än de kvacksalvare till naturläkare som kambodjanerna i första hand väljer att vända sig till.

Detta är inte ända sättet som de pengabesuttna väljer att riskera andras liv. Liksom i majoriteten av alla asiatiska länder är det kambodjanska körvettet nästintill icke-existerande. Trafikljus respekteras för det mesta, men om det är höger eller vänstertrafik är jag mer osäker på och mängden drogade eller fulla motoförare är tyvärr hög. Självklart dör flera i trafiken, de flesta i olyckor där en rik människa struntat i att bromsa där han far fram i en stor bil och kraschar in i en stackars motorcyklist. Det är då att bilisten helt enkelt stanar bilen, lämnar 50 dollar på den kallnande kroppen och sedan far vidare. Fattiga människor är inte mycket värda.

* * *

En annan vanlig syn i Kambodja är tiggarna, långt vanligare än i grannländerna. Kambodja har visserligen på pappret samma per capita inkomst som Laos, men då Laos har en sorts pseudo-kommunism uppstår inte samma fattigdom. Kambodja har istället en tradition där de rika i så hög grad som möjligt försöker suga ut de fattiga. Det kan man se på de barn som springer omkring nakna, de fattiga hyddor många bor i och hur smutsiga kläder många bär på sig. En hemsk syn är också de tiggare som precis har överlevt olika minolyckor. Det saknar armar, ben och i många fel både och. Det är inte ovanligt att se en tiggare som helt saknar händer, men ändå hopfullt ler mot turisterna. Kambodjanern är ett av världens vänligaste folk med ett leende som lyser upp hela ansiktena.

Tyvärr gör kambodjanernas vänlighet och deras vilja att lita på folk att de ofta utnyttjas av människor med ambitioner eller från utlandet. Amerikaner lurar ofta tuktuk-förare att köra dem långt större rundor än de från början beslutat om, eftersom tuktuk-förarna tycker det är obehagligt att prata om saker som pengar och betalning. Utlänningar ses ibland som tickande bomber eftersom de faktiskt kan bli arga på riktigt och inte är nogranna med att ge komplimanger innan de kommer med kritik.

* * *

I Kambodjas huvudstad Pnomh Penh är spåren från röda Khmererna aldrig långt borta. Utanför staten ligger Dödens Fält där de tiotusentals politiska dissidenter, som först torterats i det beryktade S21-fängelset, senare begravts i stora massgravar. Idag finns inte mycket kvar att se, massgravarna är ihopskyfflade, men ett stort monument visar skallarna från fältens offer. En guide kan också berätta precis om hur avrättningarna går till. Inne i stan kan man också besöka S21-fängelset direkt. Dokument där torterare skryter inför överordnader om hur de plågat internerna, fasansfulla bilder på livrädda intagna och målningar om hur tortyren gick till.

ändå är de röda khmererna inte långt borta. En del flydde till Vietnam innan de själva blev offer för olika utrensningar och sitter nu i Kambodjas ledarskikt och suger ut en ny generation. Andra krigare lever kvar i nordvästra Kambodja, på pappret reformerade, men fortfarande kvar de mentala spåren efter årtionden av gerillakrigande och plågande i av sin grannbefolkning. Inne i Phnom Penhs centrala delar finns fortfarande Röda Khmer-gatan kvar. Kanske är det en bra symbol för hur lite situationen förbättrats för de fattiga khambodjanerna efter att de röda khmererna avsattes.

“Kambodjanerna har inget skydd från någon jämställd lag eller opartisk rättvisa mot ett illasinnat etablisemang av politisk och ekonomisk makt, en kabal som är blind och döv mot skriken från ett utnyttjat folk. Deras ledares önskningar är privata: att utöka deras makt och rikedomar. Till skillnad från politiker på andra platser låtsas man inte vilja följa höga ideal som senare förråds. Att förbättra livet för folket får inte ens de vanliga läpparnas bekännelse.”

Föreställ er samma ledarskikt, men under brinnande krig där huvudstaden Pnomh Penhs befolkning fördubblats från en till två miljoner människr efter att en miljon bönder drivits från sina hem och risfält efter att amerikanska bombplan, med politikernas välsignelse, bombat byar sönder och samman. 1973, när USA drog sig ur Vietnam, dirigerade de om alla bombplan till att istället fälla sin dödliga last över Kambodja. Svälten spred sig snabt och hndratusentals människor, de om inte dödades direkt av bomber, svalt ihjäl. Det är lätt att se hur en ledare som Pol Pot fått stöd från en befolkning fortfarande fylld av hat mot sina egoistiska och giriga ledare. Kambodjanernas största tragedi är att de som de vände sig till för frälsning, de röda khmererna, blev deras största förbanelse.

* * *

Under de första åren, 1975 – 1976, verkade Khmner-väldet fungera någorlunda. Visserligen tömdes städerna på hela sin befolkning, varav hälften dock var bönder som återvände hem till sina sönderbombade hem, och tidigare soldater och myndighetspersonal avrättades där de identifierades, men fred rådde i landet och mat fanns återigen på borden då även stadsborna deltog i jordbruket. Visserligen förekom grymheter, men vanligtvis utan systematik. Värst hade de stadsbor som placerades i mitten av Kambodja för att skapa helt nya byar och leva på sitt eget jordbru som de inte hade en aning om hur de skulle sköta. Dessutom gjordes detta ofta under ledning av bönder med privata hämndmotiv från tidigare oförätter. Snart skulle det dock bli värre för alla.

Pol Pot var alltid mer nationalist än kommunist och liksom de flesta kambodjaner närde han ett besinningslöst hat mot alla Vietnameser. Redan under den USA-stödde Lon Nol hade flera massakrer skett på den vietnamesiska befolkningsgruppen, men Pol Pot gick långt längre. Efter att ha konsoliderat sin maktställning borjade han med sina politiska utrensningar i slutet av -76. Först i mittersta Kambodja, men det var i öst de blev riktigt blodiga. östra Kambodja styrdes av de khmerer som utbildats och slagits tilsammans med vietnameserna. De visade en större vilja att utnyttja stadsbornas kunskaper och hade också mer kvar av skolsystemet. Pol Pot var skoningslös. 10.000-tals, kanske 100.000-tals politiska kadres och officerare torterades och dödades, ofta tillsammans med hela sina familjer. Varje opposition straffades med döden.

Pol Pots hat mot Vietnam var också det som skapade den stora massvälten. Flera skärmytslingar med Vietnam efter khmerernas önskan att ta tillbaka det viktiga Mekong-deltat gjorde att khmnererna insåg att de måste rusta sig för krig. Den enda exportprodukten för vapeninköp var ris. När riset borjade säljas utomlands försvagades befolkningen snabbt. Mindre ris fanns att äta och också att plantera till nästa skörd. Mindre ris planterat, mindre skördat och mindre att plantera till nästa gång. 100.000-tals strök med.

Hur många som dog under Pol Pot vet vi inte. Den sista befolkningsräkningen innan Pol Pots avsättning 1979 gjordes 1962, 17 år tidigare och innan både diktatur och amerikanska bombkampanjer. Räkningärna efteråt, högre tal från Vietnam som ville motivera sin invasion och avsättandet av Pol Pot, lägre tal från USA som ville stödja Pol Pot mot ärkefienden Vietnam. Någonstans mellan 500.000 och 1.7 miljoner mäniskor dog i svält, krig, politiska utrensningar och meningslöst dödande.

* * *

Idag står kambodjanerna utan hopp. Deras revolution misslyckades och förvärrade situationen. Det internationella samfundet är mest intresserat av att utnyttja det korrumperade, men naivt lättlurade ledarskiktet och köper upp naturtillgångar för spottstyvers. Ledarna lever ett laglöst lyxliv, där människors liv går att räkna i några få dollarsedlar, medans knark och barnprostitution breder ut sig. Det är svårt att förlika denna bild med svenska tidningars beskrivingar av Kambodja som nästa charterparadis.