“Ingen utropar fred, men det sker framsteg. Jag tror att målet fortfarande är nåbart och säkerligen kommer beviset på det att vara vad som sker i dessa nästföljande månader i vad som är en mycket utmanande period.”

/U.S. Admiral Mike Mullen, Chairman of the Joint Chiefs of Staff
 

Vad Mullen ovan använder sig av är en s.k “Friedman-enhet”. Det beskriver en tidpunkt i framtiden, tillräckligt nära för att åhörarna ska kunna känna hopp, men också tillräckligt avlägsen för att uttalandet ska hinna glömmas innan tidpunkten nåtts. Personen som, mindre frivilligt, gett upphov till detta namn är New York Times-kolumnisten Thomas Friedman. Under en period på två och ett halvt år spådde Friedman inte mindre än 14 gånger att de sex nästföljande månaderna skulle bli avgörande för kriget i Irak. Vilket de självklart aldrig var, kriget var förlorat redan de första månaderna. Därefter var det bara en fråga om hur lång tid det skulle ta innan amerikanska trupper drog sig tillbaka. Nu sitter de gömda i militärbaser utanför stadskärnorna, betalandes motståndarnas trupper för att inte bli attackerade. Patruller har de sedan länge upphört med för att inte orsaka mer stridigheter. Det är inte olikt situationen i Afghanistan.

Prova att själv leta Friedman-enheter!

“Om vi inte kan besegra talibanerna under nästa sex månader kommer vi aldrig kunna kontrollera södra Afghanistan.”

/Brittisk officer till Telegraph, 2006-07-04
 

“Rekonstruktionen av Afghanistan över de närmsta sex månaderna är nyckeln till att upprätthålla folkligt afghanskt stöd i kampen mot Talibanernas motstånd.”

/NATO, 2006-10-13
 

“En majoritet av afghanerna kommer att byta sitt stöd till talibanernas motståndsmän om det inte sker några synliga förbättringar inom nästa sex månader.”

General David Richards, chef för NATO-styrkorna, 2006-10-25
 

“Nästa sex månader kommer vara avgörande.”

/General David Richards, chef för NATO-styrkorna, 2006-11-16
 

“Jag tror nästa sex månader kommer att vara avgörande.”

/Maj. Gen. John F. Campbell, commander of the 101st airborne division, 2010-04-28
 

“Mycket talar därför för att detta år kan få en avgörande betydelse för Afghanistans framtid och de utländska soldaternas situation.”

/Jan Blomgren i SvD, 2010-05-21, sju månader kvar på året
 

“Folket i storbritannien behöver se mer framgångar de närmsta sex månaderna.”

/Storbritanniens premiärminister David Cameron, 2010-06-10
 

Tiden innan utgångsdatum kommer vara avgörande för äggen

Senaste hallojet i bloggosfären är att Wikileaks läckt ut massor av hemliga rapporter från den amerikanska armén. Innehållet är dock inte särskilt nytt, bara välkända konstateranden om att amerikansk och utländsk militär är under fler attacker än de vill erkänna, dödar fler civila än de vill erkänna och regelbundet ljuger om vad som skett. Det visste alla som brytt sig om att följa nyhetsrapporteringen även utanför Bonnier-pressen.

Men visst är det alltid intressant att få mer seriöst på papper hur krigspropagandan går till. The Guardian har ett bra exempel. En amerikansk patrull blir utsatta för en bilbomb och beskjusts i samband med detta. Deras återvändande till basen beskriver de i rapporten med: “Patrullen återvände till Jalalabad Air Field”.

I verkligheten sköt de vilt omkring sig under hela vägen tillbaka, ungefär en mil. 19 civila dog, 50 skadades. Det var tonåriga flickor, bilförare, gamla män. Alla som de åkte förbi. De nämns inte alls i rapporten. Ingen hjälp begärs till dem. Endast till en soldat som sårats av bilbomben.

Winning hearts and minds.

När de senare återvände till platsen för bilbomben slet de kamerorna ur händerna på journalisterna och krävde att få deras filmer från massakern. “Radera dem eller vi raderar dig” var ordern till en kameraman.

Den amerikanska undersökningen om detta las ner. Ingen soldat fälldes. Lite pengar kastades åt de efterlevande, offren var visst värda kring 15 000 kronor styck. Som en medelmåttig plattskärms-TV. Bingo, ni har vunnit på det amerikanska kulsprutelotteriet!

Bloggar: LOKE Svensson Jinge

Instruktioner från befälet?

“Du måste sluta bekymra dig om dessa jävla barn.”

Instruktioner från psykologen?

“Du måste sluta suga i dig den där skiten, sluta vara en fitta och få ut sanden från vaginan.”

Det följer enbart de principer som General James N. Mattis, vita husets val gällande ledandet av trupperna i Irak och Afghanistan, uttryckt:

“De är faktiskt roligt att slåss mot dem, vet ni. Det är är jävligt kul. Det är roligt att skjuta en del människor. Jag är helt med er där. Jag gillar slagsmål.”

General Mattis är mest känd för sin roll i nedtystandet och frikännandet av amerikanska soldater inblandade i massakern i Haditha där 24 civila och obeväpnade iraker – män, kvinnor och barn – slaktades av amerikanska soldater. Enligt Kjell Albin Abrahamsson är det säkerligen USA-hat att tycka han är olämplig för sin post.

P.S. Rolig rubriksättning i DN: “Två soldater kidnappade av talibanerna”. Har aldrig hört talas om att någon av de som satts i Guantanamo-basen beskrivits som kidnappade. Gäller detta enbart amerikanska krigsfångar?

Medier: SvD Aftonbladet DN

Bloggar: Jinge om Afghanistan, Esbati om fattigdom, Svensson om jämlikhet

Detta har gjort att Sydafrikas Sionistiska Federation, dess svenska motsvarighet är mest känd för att dela ut priser till Sverigedemokrater och Knutby-pastorer, hotat med att demonstrera vid barnbarnets ceremoni. Goldstone, som inte vill förstöra sitt barnbarn, har därför tvingats till att inte närvara. Doron Isaacs som nyligen organiserade en delegation för mänskliga rättigheter till Israel säger:

“Det finns en tro bland högersionistiska organisationer om att förtal och förödmjukelse av judiska kritiker mot Israels politik kommer att statuera exempel som hotar andra till tystnad.”

HIV/AIDS-aktivisten Zackie Achmat berättar:

“Israels apologeter i Sydafrika beter sig som de gjorde under apartheid när de misslyckades med att erkänna de svartas mänsklighet. De har ingen förståelse för konstitutionella värden eller för mänsklighetens hos palestinierna.”

Israel var fram till 1987 apartheid-Sydafrikas främsta allierade och P.W Botha förklarade att han såg Israel som ett föredöme när det gällde skapandet av apartheid.

“När Simon Wiesenthalcentret 1986 överlämnade en lista med misstänka krigsförbrytare i Sverige hamnade en het potatis på regeringens bord. Höga jurister mobiliserades för att konstatera att eventuella brott var preskriberade och de framförde dessutom betänkligheter mot att pröva anklagelserna i någon annan form, exempelvis genom en undersökningskommission.”

Det är en historieskrivning som tyvärr visar sig vara helt falsk. Det hade Torsten Kälvemark, som skrivit Aftonbladets artikel, känt till om han kontrollerat i de egna arkiven. Den 7:e Februari, år 2000, kunde han ha läst detta i en artikel av Andres Küng:

“Ingvar Carlsson var statsminister när Wiesenthalcentret i Los Angeles i november 1986 skrev till den svenska regeringen om tolv namngivna baltiska krigsförbrytare som antogs leva i Sverige. Av de 12 var 8 döda. Värre var att tre av institutets fyra källor var ett kvartssekel gamla, sovjetiska propagandaskrifter av enklaste slag; den fjärde hade inget med saken att göra och där nämndes inte en enda balt.”

Skulle vi alltså haft ytterligare baltutlämningar på KGB:s begäran? Nej, det kan väl inte Kälvemark mena. Den som lyssnar på Wiesenthalcentrets attacker bör komma ihåg dess medverkan i förföljelsen av den oskyldige Frank Walus och de fortsatta förföljelserna av den oskyldige John Demjanjuk. Ska utlämningar ske, inte mig emot, ska de baseras på solid grund. Raka motsatsen till vad Wiesenthalcentret gjort sig kända för.

Läs också Times Online och Jewish Chronicle om Wiesenthals bedrägerier. Läs också om hur Simon Wiesenthal-centret vill bygga sitt “toleransmuseum” på stulen palestinsk mark, tillika en muslimsk begravningsplats.

(Även SvD och DN skriver om detta)

Medier: Dagen Aftonbladet
Bloggar: Jinge och Svensson om FRA, Dessa Mina Minsta Bröder om kristen lobbying

Dagen efter att spanien tvingats inskränka sin lag gällande krigsförbrytelser för att förhindra att Barack Obama och sju andra statsöverhuvuden ställdes inför rätta kom nyheten från den norska nobelkommittén att Obama skulle få Nobels Fredspris. Hur sänker man bäst en norsk u-båt? Man skickar ner en dykare att knacka på. Den norska Nobel-kommittén tycks dock sänka sig själv.

1968 valdes Richard Nixon till president i USA. Han vann valet på en presidentkampanj om ett slut på kriget i Vietnam och om en ny fred. När han valdes utökade han istället kriget med operationer i grannländerna och med kraftiga truppökningar. På samma sätt har Obamas tid vid makten kännetecknats av en kraftigt höjd militärbudget, fler amerikanska soldater utplacerade i världen, mer soldater till Afghanistan och en ökning av både civila och militära dödsoffer. Irak har på pappret fått trupptillbakadraganden, men i praktiken har dessa ersatts av “privata säkerhetsfirmor” – legosoldater.

Till Obamas försvar nämns ofta att han valt att inte placera ut nya militärbaser i Öst-europa. Det är onekligen trevligt av honom, liksom det är trevligt att han inte bombarderat Lichtenstein med gråsten eller tvingat amerikanska skolbarn att bära plastpåsar på huvudet. Vad jag vet har Sultanen i Brunei inte heller beslutat sig för att placera militärbaser i Europa och han för heller inte krig i andra länder. Inte jag heller för den delen och jag erbjuder mig därför att broderligt dela nästa års fredspris med honom. Jag är övertygad om att han kommer att klara prisutdelningen galant. Sultanen av Brunei är en rackare på att skaka hand.

Nästa shock som fredagen gav mig var en ledarkrönika i Aftonbladet av Katrin Kielos. Där omtalas förslagen om att göra krigsförbrytaren Tony Blair till EU-president. Kielos konstaterar att “ödesdigra misstag gällande Irak” gör honom “problematisk”, men på frågan om en man med 1.3 miljoner irakier på sitt samvete bör besitta den Europeiska Unionens högsta ämbete svarar hon “Ja varför inte?”. Tydligare än så kan inte begreppet tidsanda illustreras.

Just nu har det statliga organet för politiskt utfäst historieskrivning, “Forum för Levande Historia”, en utställning om de svenskar som under Pol Pots tid vid makten åkte till Kambodja. Hur kunde tidsandan göra att svenskar försvarade Pol Pot och vad var det som gjorde att de kunde åka till Kambodja utan att se massmorden som pågick? Svaren är visserligen enkla. Förtrycket och morden skedde framförallt i östra Kambodja på de kommunister som sågs som Vietnam-trogna medans de svenska besökarna var i de delar av landet som klarat sig ifrån den svält som Pol Pots politik orsakat. Ändå är frågan intressant i ett vidare perspektiv.

Hur kunde svenskar stödja de bombningarna av Vietnam och Kambodja som dödade långt fler än Pol Pot och hur kommer det sig att de, som t.ex europaparlamentarikern Gunnar Hökmark, kan behålla höga politiska positioner utan kritik? Och än värre, hur kan det komma sig att det fanns svenskar som både stödde bombningarna av Vietnam och Kambodja och dessutom stödde Pol Pot långt efter att han avsatts? När det kommunistiska Vietnam gick in och avsatte Pol Pot tillhörde den svenska borgerliga regeringen de som krävde att Pol Pots organisation fortfarande skulle representera landet i FN. USA utverkade också medicinskt stöd via FN till Pol Pots trupper. Detta för att straffa ärkerivalen Vietnam som placerat ut sin egen marionett, Heng Samrin, som statschef. Det kalla krigets tidsanda gjorde att lojaliteter kunde bytas snabbt.

Hur många som dog under Pol Pots tid vid makten kan man inte säga med säkerhet, men¨man vet att det var färre än de dödsfall som orsakats av sanktionerna och den senaste invasionen av Irak, där antalet döda nu tillsammans överstiger 2.5 miljoner. Tony Blair, vår tids motsvarighet till Pol Pot, var aktivt inblandad i båda. Ändå har han inte ställts inför rätta. Han lever heller inte på flykt. Nej, tvärtom är han den troligaste att utnämnas till en av planetens viktigaste positioner.

Barak “Nixon” Obama och Tony “Pol Pot” Blair – krigföranden med blod på sina händer. Ändå hedrade av etablissemang och statschefer. När Levande Historia ska göra sin nästa utställning om hur tidsandan kan
påverka människor till att stödja folkmördare har de två utmärkta studieobjekt.

En av de som inte fick årets fredspris var Cindy Sheehan. Sheehan, vars son dödades i Irak är aktiv i den amerikanska fredsrörelsen och skapade stora rubriker då hon tältade utanför Buchs ranch i Texas som en protest mot Irak-kriget. Amerikanska och svenska medier kunde inte få nog av henne. När hon upprepade detta genom att följa efter Obama för att kräva att denne skulle hålla sitt vallöfte om slut på krigen i Irak och Afghanistan rådde medietystnad. Bush hade redan förlorat valet och då var det bäst att hålla tyst om de pågående konflikterna.

Det är nu 10 år sedan Nobels fredspris senast gick till någon som arbetat med fredsfrågor. Med dagens kommitté kan det dröja 10 år till. När tidsandan får Nobelpriskommittén att överge dagens folkmördare gör de gott i att minnas Sheehan.

P.S. Läs också Svenska Freds och Svenska Afghanistankommitténs debattartiklar.

150 personer av 80 000 röstade, ungefär 2 promille av de berättigade. Så mycket nytta gjorde de brittiska trupperna för “demokratin” och svenska truppers insatser lär inte på verka mycket mer.

Intressant är annars att det är den utländska ockupationsarmén, med intresse av vem som vinner valet, som är de som samlar in rösterna. Vid Nuristan råkade en amerikansk helikopter tappa 25 låder med röster ovanför bergen, enbart 15 vilka kunde återhämtas.

“Utan Sveriges och ISAFs närvaro skulle demokratin i Afghanistan snabbt gå förlorad.”
/Moderaternas partistyrelse i ett pressmeddelande, 26/8-2009

Nej, Sverige tycks om möjligt hjälpa till att förhindra demokrati. Amnesty konstaterar att Sverige lämnar över fångar till lokala myndigheter där de torteras. Till den regering som lagstiftat om rätten för män att våldta sina fruar. Till den regering som nu begår omfattande valfusk. Till den regering som kontrollerar merparten av landets narkotikahandel.

Och det är inte enda sättet Sverige hjälper till. Vi hjälper också till genom att lära oss att bomba sönder landet. Jo, det är sant. På det amerikanska flygvapnets europeiska sida står det att läsa om hur Sverige tränas i att effektivast bomba sönder Afghanistan:

“För att addera till teorin så spenderade FAC:s [Forward Air Controllers] en dag vid skyttefältet Grostenquin, Frankrike, där de hade chansen att simulera flygattacker med en riktig A-10, Alpha Jet, och F-16 flyg.”

Sverige ska bli delaktiga i bombningarna av Afghanistan, de som är kända för att slå till mot bröllop.

Bulten i Bo skriver också om detta.

Medier: Expressen KvP GP SvD SvD DN
Bloggar: Jinge kattbloggar, Annarkia blir inte förvånad, Dessa Mina Minsta Bröder ser ett hopp och Svensson lyssnar på hjärtat

Uppdaterat 2009-08-28: Enligt Daily Mirror var det 150 röstande av 25 000 berättigade. Inte fult lika uselt då, 0.6% röstade. Metro, Daily Mail, Daily Express och The Sun håller på de siffror som används i inlägget.

Tidigare i år bombade israelerna Gaza till småsmul. Liksom de tyska nazisterna tyckte sig ha rätt att döda civila för att hämnas attacker från fiendens soldater gjorde israelerna ingen skillnad på civila och stridande. “Det finns absolut inga moraliska hinder mot ett urskillningslöst dödande av civila under ett potentielt massivt militärt angrepp mot Gaza i syftet att få stopp på raketavfyrandet” hade landets tidigare sefardiske chefsrabbin förkunnat.

Nu kan jag läsa i DN om att israeliska soldater, i en händelse snarlik den som den tyske nazisten dömdes till livstidsfängelse för, sköt ihjäl 11 elva civila palestinier – fyra av dem barn – när dessa vinkade med vita tygstycken. Human Rights Watch säger:

“Dessa dödsfall sticker ut eftersom det handlar om civila som i grupper vinkade med vitt tyg, T-tröjor eller halsdukar, och eftersom det inte fanns några stridande palestinier i området då.”

De israeliska soldaterna sköt ihjäl dessa civila palestinier som hämnd för vad raketbeskjutning som andra palestinier utfört. Ett straff som ger livstidsfängelse om förövaren råkar vara tysk och brottet utfördes för 60 år sedan.

Det är dags att dagens krigsförbrytare grips och döms, de som kan misstänkas återupprepa brotten. Inte bara pensionerade åldringar som knappt har kraft att lyfta ett gevär.

Jewish Institute for National Security Affairs är en av de mäktiga israeliska lobbygrupperna i USA. Både den tidigare amerikanske Vice-Presidenten och Utrikesministern var tidigare med i deras styrelse, liksom männen bakom Irak-kriget, Richard Perle och Douglas Feith. Jason Vest skriver om organisationen i tidningen The Nation:

“Större delen av JINSA:s blygsamma årliga budget spenderas på att ta en flock generaler och admiraler till Israel där JINSA samordnar möten mellan israeliska tjänstemän och de fortfarande inflytelserika amerikanska flag-officerarna som, vid återvändandet till staterna, lyckligt skriver ledare och signerar brev och reklam för att stödja Likud-linjen.”

Som vi vet så står Likuds linje i direkt motsatsförhållande till demokrati och yttrandefrihet. I en artikel i vårnumret av JINSA:s tidskrift The Journal of International Security Affairs gör Ralph Peters klart att även JINSA hatar yttrandefrihet:

“Låtsandes vara opartiska kommer de själv-segregerande personligheterna som dras till mediekarriärer välja en sida, och den kommer sällan vara våran. Trots att det kan tyckas vara otänkbart nu kan framtida krig kräva censur, nyhetsblackouter och, till sist, militära attacker mot vinklade media. Genom att seig själva som överlägsna varelser har journalister positionerat sig själva som fridlysta stridande varelser. Men pressens frihet slutar där deras utnyttjande dödar våra soldater och stärker våra fiender. En sådan syn väcker avsky idag, men medieetablissemanget har glömt varje känsla av nykter patriotism och kan finna att detta blir morgondagens konventionella vishet.”

Så lyder domen från JINSA, som bl.a har Generalen Tommy Frank som medlem. Tommy Frank var befälhavare över invasionen av Irak och de amerikanska attackerna mot journalister där kommer nu i nytt ljus.

Peters gör också klart att man ska vara “hänsynslös i sitt användande av överlägsen kraft”:

“I krig av varje sort finns det en oföränderlig lag: Om du är ovillig att betala slaktarens räkning direkt kommer du få betala den med ränta i efterhand.”

“Slaktarens räkning”. Ett så lämpligt uttryck. “Den största krigsförbrytelsen USA kan åstadkomma är att förlora” fastslår Peters. Utan tvekan delas Peters synsätt av många i de amerikanska och israeliska säkerhetskretsarna.

Keith Weissman, tidigare Iran-expert hos AIPAC, den största israeliska lobbyorganisationen i USA, informerar Jerusalem Post om Irans kärnkraftsprogram:

“Det finns ingan försäkran om att en attack mot Irans nukleära anläggningar – även om alla kunde hittas – skulle ge något mer än ett tillfälligt bakslag. Istället skulle en militär atack ena iranierna bakom en impopulär regim, utlösa en våg av svarsattacker som skulle leda till tusentals döda från Teheran till Tel Aviv, blockera oljeexport via persiska gulfen och antagligen skapa ett markkrig.”

Weissman fortsätter:

“Till slut kommer vi att få acceptera någon sorts fredligt iranskt kärnkraftsprogram – och de behöver det faktiskt; det är allt för sen att stoppa det helt. Därför är det viktigt att vi etablerar ett sammarbete med Iran i vilket de accepterar internationella inspektioner och lyder internationell lag. För att det ska ske behövs en diskussion om den överliggande säkerhetsarkitekturen i regionen som inkluderar både israeler och araber, men innan en sån kan övervägas måste det ske en arabisk-israelisk försoning.”

En sån som Israel kämpar för att undvika då det skulle göra att de tvingades lämna palestinsk mark och därmed mista kontrollen över de palestinska vattentäkterna.

Det israeliska turistministeriet har tvingats ställa in en pro-israelisk kampanj i London efter protester över att en affisch över Israel också inkluderat Gaza, Västbanken och Golan-höjderna.

Medier: SvD HD Sydsvenskan DN SvD