På malaysiska flygplatser är det andra folkgrupper som utpekas. Ovanför boken om islamiska sextekniker hittar jag “Sions Vises Protokoll”, en text om hur judar konspirerar för att ta över världen. Den tycks ha ersatt boken “Den Internationella Juden” som jag såg vid mitt förra besök. Huruvida dessa är populära bland vanliga malayer eller bara något som vi västerlänningar förväntas vilja läsa vet jag inte.

Återigen har jag besökt Malaysias undersköna Tioman-ö. Även här döljs mörkret av den så harmoniska ytan. Stränderna befolkas av varelser som jag endast kan kalla för ren ondska, blodtörstiga små parasitiska varelser med sin enda livsuppgift att göra livet så surt som möjligt för så många som möjligt. Och nej,jag syftar varken på advokater eller folkpartister. Det handlar om sandflugor.

Sandflugan är ett litet sataniskt påfund som i utseendet påminner om våra svenska knott. Deras bett är så infernaliska att de når sin fulla effekt först efter 12 timmar. Då har de däremot utvecklats till envetet kliande blåsor vars pockande på uppmärksamhet endast kan botas med en kamferdoftande av vilken ungefär en tub om dagen går åt.

Efter att ha jagats ut i havet av sandflugorna uppstår nästa problem. Andra badare har med hjälp av brödbitar övertygat alla fiskarom att allt människoliknande är matautomater eller, i brist på mer bröd – mat! Återstår att simma ut på djupare vatten där fiskarna föredrar mer traditionell föda.

“För mig är det mycket ironiskt att boken i sig blivit ett offer för extremism. Betyder detta att kvinnor inte ens får diskutera extremism? Vad vill de vi ska göra? Lägga oss ned och hålla tyst?”

Boken hade distribuerats sedan 2005 utan tidigare klagomål.

Där alla andra turister lät bärare ta hand om sin packning valde jag att själv bära min upp de första sex kilometrarna till en liten stugby. Det var dumt gjort. Det var inte bara dumt, utan rent ut sagt korkat. Förbi mig trampade lyckliga vandrare med små dagturssäckar och tittade medlidande på mig där jag släpade på min 12 kilo tunga packning. Min guide skakade på huvudet, medan ekorrarna hånade mig och stal min mat. Samtidigt kånkade bärarna, små tunna män och kvinnor med fotleder som konservburkar, oförtrutet upp laster på upp till femtio kilo utan att röra en min.

Efter ungefär 2 kilometer började regnet och inom kort var jag både sur och dyngsur. Min packning klarade sig, eftersom jag strategiskt nog svept in den i plastsäckar, men min guidebok som jag haft i en av byxfickorna förvandlades snabbt till en oformlig pappersmassa, farlig för barn och katter. Vad jag trott var en stig visade sig vara ett vattenfall i miniatyr, vilket lämpade sig illa för sandaler och mina strumpor fungerade mest som våtdräkt.

När vi nådde stugbyn, på drygt tre kilometers höjd, där vi skulle vila inför etapp två var jag helt slut. Min hastighet låg på kring två och en halv decimeter i timman, någonstans mellan en pigg sköldpadda och en trött sengångare, och benen skakade för varje steg jag tog. Då min stuga låg 200 meter från platsens restaurang orkade jag inte ta mig dit utan dagens mat fick stanna vid två chokladkakor och en påse nötter. Till detta drack jag en guiness som några kineser bjöd mig på efter att ha blivit imponerade av hur jag i femgraders värme trampade runt i shorts och T-shirt. Jag höll tyst om att orsaken berodde på avsaknad av torra långbyxor och långärmad tröja överhuvudtaget, utan sörplade tacksamt i mig både deras beundran och öl.

Klockan två var det dags att stiga upp och äta frukost inför etapp två, 2.5 kilometers vandring till den 4.1 km höga toppen. Mina byxor var fortfarande dyngblöta, men kompenserade detta genom att också vara iskalla efter att ha varit upphängda i det ouppvärmda rummet. Sammanbitet satte jag på mig dem för att gå och svepa i mig en stadig frukost.

Nattens vandring visade sig vara lika brant och jobbig som gårdagens, med den lilla intressanta additionen att nu ske helt i mörker. Då jag själv saknade ficklampa fick jag snylta på min guides vilket fungerade hjälpligt så när som på envist trampande i iskalla vattenpölar. Ibland försvann stigen helt och man fick klamra sig upp för bergsvägar med hjälp av ett rep. Här visade sig återigen sandaler vara ett mindre lyckat klätterredskap och repet hann rädda mitt liv både två och tre gånger då jag slant på den regnhala bergssidan och fann mig dinglande över en hal klippbrant utan vare sig skyddsräcke eller andra stödpunkter att hålla i.

Efter drygt en kilometers vandring blev min guide tvungen att avvika och resten av vägen till toppen skedde i mörkret. Visserligen kunde jag följa efter andra med lampor, men de gick för fort eller för långsamt och det var enklast att ta min egen takt. Bakom mig kunde jag se en flera hundra meter lång lysmask, skapad av alla andra klättrares lampor. Väl uppe vid toppen regnade det fortfarande och solnedgången förblev dold bakom dis, men detta lättade på vägen ned, vilket gav upphov till fantastiska vyer och som bonus också visade hur branta vissa passager varit under natten och hur farligt för liv och lem det skulle bli att klättra ned för dem.

På den sista biten ner fick jag lov att ge upp och lämnade över packningen till min guide som fick bära den resten av vägen ned. Jag var dock fortfarande stolt över att ha burit den så långt tills även den glädjen blev ifråntagen av en kvinna som med raska steg trampade förbi mig med en minst lika stor väska. Jag fick trösta mig med att hon säkert inte hade någon DVD-spelare med sig. Vilket var lika bra efter som det inte fanns någon ström i stugrummen.

Eftersom jag inte kunde gå ordentligt efter vandringen, det tog mig en vecka att bli av med träningsvärken, beslöt jag mig för att dyka istället, vilket visade sig vara smart. Under mitt andra dyk, efter ca en halvtimma under vattnet, började min divemaster fäkta vilt och måtta med armarna som den värsta storfiskare. I det här fallet räckte dock armarna inte till när en fyra och en halvmeter lång valhaj började simma mot oss. Valhajar är visserligen ofarliga, men när de visar sina tänder på fyra meters håll känner man sig mindre säker. Överhuvudtaget känner jag mig riktigt nöjd med synen, eftersom min divemaster berättade att det tog honom över tusen dyk innan hans första siktning.

Efter denna lyckostund var det dags att besöka Brunei. Sultanen där är allestädes närvarande. Stilig tittar han ned på oss från porträtt. Han är ståtlig i sin paraduniform, avslappnad i kostym och stark och modig i militärkläder och basker. I tidningarna förklarar han förtroendefullt hur nyttigt det är med religiös undervisning, men varnar oss också för att vara på vår vakt mot förledande vanor. Då jag i Radio Tuff nominerat honom till Nobels fredspris hade jag hoppats på att, liksom vår egen trogne monark, få skaka hand med honom, men han visade sig vara upptagen. I stället skakade jag hand med en hotellreceptionist, en kassörska samt en försäljare som förärade mig med två portträtt av sultanen och hans fru för det schangtila priset av 130 riksdaler.

Tillbaka till muséerna. Den tredje våningen av folkets museum hade det något dubbeltydiga namnet “Museum of Enduring Beauty“. Det kan läsas som “varaktig skönhet”, men precis lika gärna som “uthärda skönhet”. Den senare tolkningen var utan tvekan mest passande. Överallt längs väggarna fanns bilder och beskrivningar över hur människor späkt sig och stympat sig för att se vackra ut. Fötter som lindats för att kunna pressas io i mikroskopiska skor, korsetter som hindrar alla försök att andas, halsringar som om man tog av dem skulle få den underutvecklade nacken att brytas. Annorektiker, näsringar, gigantiska örhängen, utslagna tänder. Allt i drömmen inför den ultimata skönheten.I kuching har man ett lika märkligt, men mindre makabert, museum – kattmuséet. Här samsas statyetter på katter med bilder på kändisar som gillat katter. Bland de senare finner man Hemmingway som enligt uppgift hade över 30 katter! Filmaffischer, folksägner, frimärken, serier – alla representationer av katter finns. Även Sverige närvarar med en tavla över alla svenska kattraser.

Annars har jag just sprungit runt i Borneos djungler för att se näsapan, eller rastapopolous-apan som vi Tintin-älskare kallar den efter dess stora likhet med seriens skurk. Och visst fann jag apan längs den djugelstig där den lever på morgonen för att sedan skrämmas bort av skränande turister på förmiddagen och försiktigt återvända på eftermiddagen. Stornäst och ölmagad verkade den trivas rätt bra innan en busslast glada danskar drev in den i djungeln igen.