“Den då 23-årige kubanen Armando Valladares fängslades 1960 för kontrarevolutionär verksamhet. Valladares hade vägrat att skylta med kommunistisk propaganda i den bank som han arbetade i. 22 år senare frigavs han efter en internationell kampanj och skickades i exil.”

Jaha. Fast enligt kubanerna arresterades han för att ha varit polisagent under diktatorn Batista och sedan på CIA:s order ha placerat ut sprängämnen på offentliga platser. Vad man idag kallar för en terrorist. Det kunde ju ha nämnts. Och den internationella kampanjen är än mer pinsam. Den fördes av Amnesty för att befria den “förlamade” rullstolspoeten Valladares (hans egen spökskrivna bok hette “Från min rullstol”). Så fort Valladares blev frikänd så försvann förlamningen och Valladares promenerade glatt till friheten. Det var inget oväntat. Samtidigt som kampanjerna pågick i omvärlden för den stackars rullstolsbundne kunde kubanerna filma Valladares under hans dagliga workout. Amnestys nyinköpta rullstol ratades för välbetalda föredrag inför stolliga högerspöken.

Under Reagans administration fick Valladares en position som representant hos FN:s råd för mänskliga rättigheter. Där gjorde han allt för att förhindra kritik mot diktaturerna i Salvador och Guatemala. Bo Lindblom, tidigare ordförande i Svenska Amnesty konstaterade då:

“Valladares har gjort arbetet mot kränkningar av de mänskliga rättigheterna stora otjänster. När den allmänna opinionen riktas mot det som inte har skett och inte sker, då förlorar den sina möjligheter att uppmärksamma det som verkligen har skett och det som verkligen sker.”

Numera jobbar Valladares för den neokonservativa organisationen Human Rights Foundation. Den organisationen gjorde sig senast känd för att kräva avgången hos generalsekreteraren för Organization of American State (OAS) då denne motsatte sig statskuppen i Honduras.

Ska Sverige fortsätta skicka människor till tortyr?

Den 18 december 2001 avvisades de två egyptierna Ahmed Agiza och Muhammed Alzery från Sverige till tortyr i Egypten. För detta har Sverige fördömts av FN:s tortyrkommitté. Detta övergrepp har upprört många. Den nuvarande regeringen har också tagit avstånd och förklarat att avvisningen var olaglig.

En av de riksdagsmän som motionerade i frågan var nuvarande migrationsministern Tobias Billström. I sexpartimotionen (2004/05: K461) fördömer han och fem andra riksdagsledamöter att man byter ut det absoluta förbudet mot att avvisa eller utlämna personer till länder där de riskerar att utsättas för tortyr, mot diplomatiska försäkringar.

Den 4 augusti 2008 avvisades den 29-årige marockanen Abderazzak Jabri från Sverige. Utan konkreta anklagelser och utan att misstänkas för något brott, sitter han sedan dess frihetsberövad i Marocko. På flygplatsen i Casablanca överlämnade svensk polis honom till marockansk polis, som förde honom till en av säkerhetstjänstens hemliga förhörsanläggningar, känd för att bruka tortyr och annan förnedrande behandling. Migrationsverket varnade redan före avvisningen för att Jabri riskerade att utsättas för tortyr. Trots det verkställdes avvisningen.

Tortyrförbudet enligt FN:s tortyrkonvention är absolut och gäller också om en person riskerar att bli utsatt för tortyr efter att ha utlämnats till annan stat. I fallet Marocko är det allmänt känt att tortyr tillämpas, särskilt mot politiska fångar. Human Rights Watch har nyligen dokumenterat fall där misstänkta torterats med grova våldtäkter och misshandel.

I TV 4:s Kalla Fakta i november svarade Tobias Billström, apropå Jabris vittnesmål om tortyr, att situationen i Marocko ”inte är perfekt” men att ”läget har förbättrats”. Men i svenska UD:s länderrapporter beskrivs Marocko som ett land där tortyr förekommer. Om Marocko står det på UD:s hemsida bl.a. att ”fysiska övergrepp och tortyr uppges förekomma… Uppgifterna gäller framför allt personer som misstänks för terroristbrott.”

Fallet Abderazzak Jabri visar att Sverige och svenska myndigheter deltar i det Guantanamosystem som USA under Bushregimen byggt upp, men som den nyvalde presidenten Barack Obama sagt sig vilja avskaffa.

Det är uppenbarligen svenska Säpo som försett marockanska myndigheter med de uppgifter om samröre med terroristmisstänkta som gör att Jabri frihetsberövades och riskerade tortyr. Säpo har tidigare i fallet med de två egyptierna visat att man deltar i Guantanamosystemet. Kanske är också Marocko en av de diktaturer som Sverige enligt Carl Bildt samarbetar med i den s.k. terroristjakten.

Att släta över de vidriga förhållanden och de systematiska övergrepp som förekommer både i Egypten och i Marocko är ynkligt. Det är inte vad vi kan kräva av ett land som säger sig sätta mänskliga rättigheter och rättsäkerhet högt.

Tobias Billström har tidigare lovat att ta upp fallet med den marockanska regeringen om trovärdiga uppgifter framkommer om tortyr. (SVD 24/8 – 2008) Vilka bevis för tortyr väntar han sig? Att marockansk polis själv ska berätta om den för honom?

UD måste besöka Jabri och ta reda på om han torterats. Frågan är hur mycket Tobias Billströms tidigare avståndstagande från att skicka människor till tortyr annars är värt? Den 13/1 ställs en interpellation i riksdagen om hur han tänker uppfylla sitt tidigare löfte att inte skicka människor till tortyr.

Mattias Gardell, professor, Gösta Hultén, författare och Amina Said, molekylärbiolog.
Talespersoner medborgarrättsrörelsen Charta 2008

www.charta2008.se

Imorgon anordnas också en temakväll om tortyr och mänskliga rättigheter på ABF-huset i Stockholm. Bakom arrangemanget står föreningen Artister för Fred samt ABF Stockholm.

Tid: 19.00-21.00
Plats: Sandlersalen, ABF-huset, Sveavägen 41

P.S. Läs också det Liberala Ungdomsförbundets “Svenskt världsrekod i tortyravvisningar”.

“Förhållandena i georgiska fängelser och häkten är alltjämt undermåliga: den kraftigt intensifierade brottsbekämpningen har lett till överfulla anstalter med ofta omänskliga villkor. Förnedrande behandling och tortyr förekommer. Polisbrutalitet och misshandel, ibland med dödlig utgång, har rapporterats även utanför fängelsemurarna. Godtyckliga arresteringar och häktningar förekommer fortfarande. Straffrihet för personal ur de så kallade säkerhetsstrukturerna är fortsatt ett problem. Domstolsväsendet är långt ifrån oberoende av den verkställande makten.. Beslut om att straffbarhetsåldern för barn skall sänkas från 14 till 12 år fattades under året.
[...]
Flera organisationer som verkar för mänskliga rättigheter i landet uppger att de numera motarbetas av regeringen.

En temporär, men påtaglig försämring när det gäller att iaktta mänskliga rättigheter inträffade den 7 november 2007. Kravallpolis skingrade då fredliga demonstrationer i Tbilisi med tårgas, vattenkanoner, batonger och gummikulor, och ett oproportionerligt våld från polisens sida. [...] Samtidigt utropades undantagstillstånd med kraftiga inskränkningar i yttrandefriheten, mötesfriheten och strejkrätten. Den georgiska regeringen har hävdat att agerandet var nödvändigt då en statskuppsliknande komplott mot regeringen ska ha förelegat, varvid statens säkerhet ansågs ha stått på spel. Undantagstillståndet hävdes den 16 november. En av de oberoende tvstationer som stängdes under denna tid återfick inte sitt sändningstillstånd förrän den 7 december.”

Tidningar: DN, Sydsvenskan, DN2

“En man fyller ett glas med vin. Sedan släpper han det rakt ner i golvet. Han tror att det finns en chans att glaset ska klara fallet, förbli stående och inte skvätta ut vinet. Glaset går i kras, och vinet stänker ut över golvet. Nästa dag upprepar han experimentet. Samma resultat. Dag efter dag fortsätter han. Han uppmuntras ibland, när det händer att glaset inte går sönder, bara stjälper ut vinet. Han tror, att håller han på tillräckligt länge, kommer det tappade vinglaset att snyggt ställa sig på golvet och aldrig mer tippa eller gå sönder. Någon har definierat galenskap, som att någon gör samma sak om och om igen och varje gång förväntar sig, att resultatet ska bli annorlunda.

När det gäller ockupationen av Irak, hävdar USA:s politiska etablissemang, att de tror på sådan galenskap: Inget av de officiella målen att hitta massförstörelsevapen, införa demokrati, mänskliga rättigheter, höja levnadsstandard, skapa en rättsstat osv, har uppnåtts. Men fortsätter man med samma ockupation år efter år, kommer en vacker dag fred och frihet, tolerans och respekt att genomsyra Irak.”

Såna här index är alltid vanskliga eftersom faktorerna kan viktas i princip hur som helst. Ändå är resultatet inte så oväntat. Fredligast är Island (tungur knifur), tätt följt av Danmark och Norge. Sverige gillar ju att sprida död och våld kring sig genom vapenexport och klusterbomber, vill ha mer övervakning och stjäl gärna bistånd för egen del, så vi hamnar först på plats 13.

Längst ned på listan kommer dock dessa:

De länder som nu ligger värst till i världen är alltså Somalia som hade fred tills den amerikansksponsrade invasionen från Ethiopien, Irak som hade fred tills den amerikanska invasionen, Afghanistan som hade fred innan den amerikanska invasionen, Israel som ständigt för krig mot sina grannländer och får 10 miljarder dollar i amerikanskt bistånd och lån varje år. Blott Sudan sticker ut här.

USA självt ligger på plats 97, långt efter hela resten av den industrialiserade världen.

Tidningar: DN, SvD, SvD2, Sydsvenskan

Andra bloggar: Jinge om hedersvåld, Rawia Morra om tänder och skägg, Utrikesperspektiv om hoppfulla soldater

I snitt stödde 85% av de röstande deklarationen om mänskliga rättigheter. Däremot visade olika länder olika entusiasm för dem. Medans 72% av befolkningen i Indonesien, världens största muslimska land, vissade ett starkt stöd för rättigheterna var siffran för USA endast 44% och i Frankrike endast 34%. Minst respekt för mänskliga rättigheter hade Indien där endast 53% av befolkningen stödde mänskliga rättigheter överhuvudtaget. I Indien lever 800 miljoner människor under fattigdomsstrecket (problem finns dock i hur fattigdom beräknas), 70% av befolkningen.

Mest intressant blir när undersökningen redovisar hur stor andel av befolkningen som säger att staten borde vara mer uppmärksam för folkets vilja. Den största andelen där är fantastiska 97% från Egyptien. Inte underligt eftersom den diktatoriska regimen nu dumpar naturgas, som behövs i landet självt, till Israel för 10% av marknadspriset samtidigt som hungerkravaller råder på gatorna.

Intressant nog är stödet för demokrati också svagast i Egypten, där anser endast 24% av befolkningen att deras ledare ska väljas genom val. Det kan givetvis bero på de fejkade val som genomförts för att tillsätta diktatorn Mubarak som ledare.

Tidningar: Hallands Nyheter, Sydsvenskan, Expressen, Ystads Allehanda, Ystads Allehanda 2

Andra bloggar: Pastey om Hamas, Svensson om Nakba och Jinge om myten om myter

“Monarki är totalt oacceptabelt av Sharialagen, eftersom makten är ärftlig. Ändå, ser vi en kedja av muslimska länder som styrs av kungafamiljer, liksom Saudiarabien, Arabemiraten eller Kuwait.”

De har nu skapat en namninsamling mot Saudi-Arabien för dess behandling av kvinnor. Det har nu bara gått ett par dagar sedan Saudi-Arabien dömde en kvinna som våldtagits av sju män till 200 piskrapp. En annan avskyvärd sak är handeln med kvinnor från främst Afrika och Asien. Uppropet lyder:

“Vi skulle vilja dra uppmärksamhet till den nya form av slavhandel som sker i ert land. Tusen av unga asiatiska och afrikanska flickor transporteras från deras hemländer till Saudi-familjer av ouktoriserade agenter. [...] En stor del av dessa flickor lever under omänskliga förhållanden under minimilön, behandlas som egendom och hålls inlästa i sina lägenheter för att inte kunna fly till ett bättre liv och jobb. En del begår självmord medans andra går ned i djup depression.”

Saudi-Arabien är inte det enda land som behandlar kvinnor så. I Libanon fanns, när israelerna började bomba sönder landet 2006, över 86 000 hembiträden, de flesta från Sri Lanka, Etiopien och Fillipinerna. Mestadels var de anställda i kristna familjer, den traditionella överklassen.

En del av dem utnyttjades hårt med arbetsdagar på över 16 timmar för knappt tre kronor i timmen. Vid ankomst fick de sina pass konfiskerade för att inte kunna fly. Dessa kvinnor får ofta de mest förnedrande jobben som en arabisk kvinna aldrig skulle acceptera.

Även Kuwait är utnyttjandet av kvinnor framträdande. En ung indonesiska berättar om straffet för att ha jobbat för långsamt:

“Mina armar och bak blev strykta med strykjärn. Sedan slogs jag i huvudet med ett järnrör, mitt hår klipptes och man stack mig i ögonen.”

En femtedel av Kuwaits befolkning är utländska arbetare från Asien. Enligt Human Right Watch har utnyttjandet blivit långt värre sedan den odemokratiska regimen återinsattes av USA efter det första Gulf-kriget. Kvinnor berättar om våldtäkter, misshandel och indragen lön. HRW skriver:

“I April 1995 fanns 200 hembiträden under skydd av fillipinernas ambassad, 150 vid Sri Lankas och mindre nummer vid andra ambassader. Utan att erbjuda alternativt skydd bad Kuwaits myndigheter ständigt att ambassaderna inte skulle erbjuda skydd för flyende hembiträden.”

Enligt New York Times återvänder nära 20% av alla hembiträden i förtid efter att ha misshandlats, förnedrats eller inte fått lön.

Andra nyheter:

• Israel menar att hela världen förstår att eventuella förhandlingar inte alls skulle handla om vad palestinierna kan få ut av det hela utan vilka kontakter arabstaterna vill ha med Israel.
• USA Armé förklarar att den absolut inte har minskad kapacitet efter kriget mot Irak och utan tvekan kan attackera Iran. George Bush säger också att han givetvis förstår om krigshetsarna i Israel skulle attackera Iran. Planen är annars att bomba sönder landet från luften utan att riskera värdefulla amerikanska liv och skall utföras från Diego Garcia från vilket hela ursprungsbefolkningen drevs bort till ett liv i svält och fattigdom.

“FN:s trupper har skapat lugn i en av de farligaste platserna på jorden.”

The Guardian fortsätter beskriver de våldsdrabbade förorterna där gäng med maskingevär härskar och kidnappningar och skottlossningar härskar:

“Under de värsta excesserna, då Haiti fortfarand återhämtade sig från våldsamma upplopp, var området Cité Solei nite tillgängligt för främlingar eller ens myndigheterna.”

Från FN:s massaker den 22:a december, 2006

Det kan ju dock bero på att “myndigheterna”, ett fint namn på det gangstervälde som härskat på Haiti sedan Papa Docs dagar, kom till makten via en statskupp. Som den holländska journalisten Linda Polman skriver i sin bok “We Did Nothing” så har den haitiska polisen alltid varit grunden för trakasserier av opposition med hjälp av misshandel, våldtäkter och dödspatruller.

När det nu gäller slummen Cité Soleil glömmer The Guardian också de massakrer som FN begått just där. Den 22:a december förra året demonstrerade invånarna i slumområdet mot den diktatur som FN valt att bli militär arm åt. FN gick till attack mot demonstranterna och dödade mer än 30 personer, långt värre än diktaturen i Burmas agerande mot de demonstrerande munkarna. Mercuis Lubin, som bor i området, berättar:

“Sen startade de skjuta… Jag såg att jag var skadade i en av mina armar, min fru i en av sina fötter och mina två unga döttrar var dränkta i sitt eget blod.”

Från FN:s massaker den 6:e juli, 2006

Frantz Michel Guerrier, talesman för en av kommitéerna för Cité Soleils uppbyggnad säger:

“Vi såg helikoptrar som sköt mot oss, våra hus krossade under stridsvagnar. Vi hörde detonationer av tunga vapen. Många av de dödade och skadade hittades inne i deras hus. Jag måste berätta att ingen hade räddats, inte ens spädbarn. Röda Korset tilläts inte hjälpa folk. Soldatern vägrade att ge Röda Korset tillträde i direkt strid med Geneve konventionen.”

Det var inte den första massakern genomförd av FN mot sluminnevånarna. Den sjätte juli 2005 dödades mellan 5 och 20 civila då 300 FN-soldater stormade Cité Soleil. The Guardian skrev då:

“En Reuters-korrespondent, Joseph Guyler Delva säger att han “såg sju kroppar i endast ett hus, inkluderande två spädbarn och en äldre kvinna i 60-års åldern”. Ali Besnaci, chef på Läkare utan Gränser i Haiti, bekräftar att vid dagen för belägringen kom ett “exempellöst” 27-tal människor till deras klinik med skottskador, tre fjärdedelar av dem kvinnor och barn.
[...]
Invånarna i Cité Soleil säger att de dödas inte för att de är våldsamma, utan för att vara militanta – för att kräva att deras valda president återinsätts. På kropparna av deras döda vänner och familjemedlemmar placerar de bilder på Aristide.”

Från FN:s massaker den 6:e juli, 2006

Vid detta tillfälle avlossade FN över 22 000 kulor och erkände att “på grund av den dåliga kontruktionen av hemmen i Cité Soleil och den stora mängd ammunition som avlossades, är det troligt att kulor penetrerade flera byggnader och träffade mål som inte valts ut”.

Efter FN:s massaker den 6:e juli, 2006

Enligt tidningen Lancet har 8000 mördats under de 22 månader som gått sen president Aristide avsattes i en USA-stödd kupp. Dessutom har 35 000 kvinnor och flickor våldtagits. Bland förövarna finns brottslingar, poliser och FN:s “fredsbevarande” styrkor. 87% av offren tillhörde partierna för Aristide och Preval.

Så varför avsattes Aristide?

1. Aristide vägrade genomföra de stora privatiseringar av statlig egendom som USA krävde. Bland kraven på privatiseringar fanns elektricitet och telefontjänster”. Detta skulle endast hjälpa de oligarkier som genom militär och dödspatruller drivit resten av Haiti i fattigdom.
    
2. Aristide ville höja minimilönen till 2 dollar om dagen.
    
3. Aristide lät genomföra subventioner till ris för de fattiga, center för att öka läskunnigheten och rena vatten. Det medicinska universitet som Aristides myndigheter lät bygga upp används nu som bas av FN:s styrkor.
    

Skulle USA slutat stödja diktaturerna i Pakistan, Saudi-Arabien och Egypten? På vilket sätt stämmer detta med att USA stöder sina egna diktatorer i de forna Sovjetstaterna, som t.ex turkmenistan där diktatorn ger Nord-Koreas Kim Jong-Il en kamp om titeln som världens mest ego-trippade diktator?

Svanberg skriver också med berömmande ordalag om då USA ledde en militärintervention mot Haiti för att avsätta den junta som tidigare sparkat ut den populäre presidenten Aristide. Interventionen kan sägas ha blivit ett rent fiasko och genomfördes enbart för att Clinton ville hitta en orsak för att slippa ta emot de haitiska båtflyktingarna. I sin bok “We did nothing” beskriver reportern Linda Polman hur de amerikanska soldaterna dök upp avsatte juntan, försvann igen och lämnade allt till ett extremt litet antal FN-soldater som inte kunde göra något. I dag styrs Haiti igen av en junta, denna gång med USA -stöd.

Svanbergs stora problem är att hon talar om FN som en egen organism. Det är det inte. FN är en viljelös organisation som helt agerar på uddrag av medlemsländerna, vanligtvis säkerhetsrådet. Det är säkerhetsrådet som röstar för vilka aktioner FN ska genomföra, därefter är det upp till medlemsländerna att göra trupper och bemanning tillgängliga.

Svanberg skriver i förvirring:

“Sammantaget visar praxis att diktaturer inte längre är lagliga när folket eftersträvar demokrati. FN och säkerhetsrådet både bör och får ingripa – men det krävs militära åtgärder och inte enbart ekonomiska för att framtvinga regimbyte.”

Vad detta innebär är enkelt. Om en militärinsats ska göras mot Myanmar/Burma, vilket går emot FN:s stadgar som förbjuder intervention i interna konflikter också inom diktaturer, så är det medlemsländerna som måste tillhandahålla tillräckligt mycket folk för att göra detta möjligt. De länder som stöder en sådan resolution har därför ett särskilt moraliskt ansvar att skicka trupp.

Idag är FN en rasistisk organisation där nästan endast fattiga länder står för kanonmat. Indien är ett av de länder som i praktiken agerar som legoknekt. De söker till alla stridande uppdrag eftersom de går i vinst för varje soldat de skickar. FN:s interventioner har blivit en exportsuccé för dem. Sverige och de vita länderna vill sällan skicka soldater som innebära att vita människor kan dö. Vill Svanberg ha ett krig mot Burma med en militärintervention, likt kriget i Irak där hon stöder USA, bör hon samtidigt säga att USA bör skicka soldater, åtminstone ett tusental, för att invadera Myanmar/Burma.

Vill hon inte tala om detta högt bör hon inte heller tala så lättsamt om krig där tusentals människor kan komma att dö. Dessutom gör hon en större miss. Den myanmaresiska militären är inte en från staten fristående organisation. Den kontrollerar även all affärsverksamhet, hela staten och all dess byråkrati. Även pro-demokratikämpen Daw Aung San Suu Kyi har själv sagt att varje framtida regering måste ha en roll för militären. Ett krig kan därför leda till att landet blir omöjligt att styre och börjar falla isär i beståndsdelarna. Kanske något som stormakter kan vara glada över i sitt geopolitiska schackspel, men knappast bra för befolkningen.

Eftersom interventionerna i Kosovo, Afghanistan och Irak hittills har misslyckats bör vi kanske vara försiktiga innan nya krig startas. Krig har en tendens att döda fler än den mest förtryckande diktatur.