Instruktioner från befälet?

“Du måste sluta bekymra dig om dessa jävla barn.”

Instruktioner från psykologen?

“Du måste sluta suga i dig den där skiten, sluta vara en fitta och få ut sanden från vaginan.”

Det följer enbart de principer som General James N. Mattis, vita husets val gällande ledandet av trupperna i Irak och Afghanistan, uttryckt:

“De är faktiskt roligt att slåss mot dem, vet ni. Det är är jävligt kul. Det är roligt att skjuta en del människor. Jag är helt med er där. Jag gillar slagsmål.”

General Mattis är mest känd för sin roll i nedtystandet och frikännandet av amerikanska soldater inblandade i massakern i Haditha där 24 civila och obeväpnade iraker – män, kvinnor och barn – slaktades av amerikanska soldater. Enligt Kjell Albin Abrahamsson är det säkerligen USA-hat att tycka han är olämplig för sin post.

P.S. Rolig rubriksättning i DN: “Två soldater kidnappade av talibanerna”. Har aldrig hört talas om att någon av de som satts i Guantanamo-basen beskrivits som kidnappade. Gäller detta enbart amerikanska krigsfångar?

Medier: SvD Aftonbladet DN

Bloggar: Jinge om Afghanistan, Esbati om fattigdom, Svensson om jämlikhet

Detta kommer samtidigt som den Colombianska armén just nu anklagas av FN för att ha dödat civila och klätt ut dem till guerilla-krigare för att på så viss kunna kräva mer stöd från USA.

Frankrike utkämpade sedan 50-talet ett bittert kolonialkrig i Algeriet. Tortyr och massakrer var legio. Historikern Olivier Le Cour Grandmaison beskrev det:

“Från åren 1840 till 1962 års självständighet har den fysiska kroppen på “Araben” använts som ett terrorinstrument på vilken den koloniala makten aldrig slutat att gravera in sina märken av allsmäktig makt. Tortyr i Algeriet och det franska imperiet: Ett undantag begränsat till krig av nationell frihet och som förts mot metropolen? Nej, en regel.”

Den franske generalen Paul Aussaresses, bekräftade vilka metoder som användes, som vore han en sufflör i den amerikanske forne vice-presidenten Dick Cheneys öra:

“Tortyr är extremt effektivt, i majoriteten av fallen knäcks människorna och talar. Det var en tid då vi slogs mot terrorister. Tortyr var användbart och nödvändigt.”

Mer än 3000 personer av 24 000 arresterade i Algeriet “försvann” spårlöst i vad Aussaresses erkänner var avrättningar. 24 personer avrättade han för egen hand och själv såg han siffran som liten. När Aussaresses avslöjade, i sin bok Special Services – Algeria 1955-57, omfattningen av tortyr, dödspatruller och utrensningar som fransmännen använt sig av i Algeriet skapade han en stor skandal och det krävde att han skulle ställas inför rätta. Aussaresses visste dock att det var omöjligt. 1968 hade Frankrike utfärdat en amnesti för alla brott som utfördes i Algeriet. Och Aussaresses hade enbart handlat med den dåvarande justitieministern François Mitterrands godkännande.

Protesterna mot kriget i Algeriet växte stadigt och De Gaulle visade öppet att han såg algerisk självständighet som ett alternativ. Öppna samtal hölls med FLN (Nationella Frihetsfronten) i hopp om ett eldupphör. I Paris tolererades dock inga avvikelser från tanken på ett franskt Algeriet. Polismän från den nazikollaborerande Vichy-regimen var väl representerade i poliskåren till skillnad från de som varit motståndsmän. De senare sågs som kommunistsympatisörer och förhindrades alla möjligheter till befordran.

En av de polismän som samarbetat med nazisterna var Maurice Papon.

Maurice Papon hjälpte under 2:a världskriget till att deportera judar från Frankrike till de tyska koncentrationslägren. Detta i sin roll som övervakare av “Judiska Frågor”. Efter kriget fick han behålla sin gamla position, trots sitt aktiva kollaborerande med nazisterna. Papon placerades senare i Algeriet där han aktivt torterade och förtryckte lokalbefolkningen. 1958 placerades han som chef för paris polisen och i juni 1961 fick han franska hederslegionen för sin roll i kriget mot en algerisk självständighet.

Som chef för Paris-polisen anställde Papon många soldater från Frankrikes kolonialkrig, framförallt i Vietnam, till poliskåren. Även unga algeriska män som var politiska motståndare till FLN inkorporerades. En särskild insatsstyrka, Force de Police Auxiliaire (FPA), skapades och gjorde sig snart känd för tortyr och försvinnanden. Raider mot mörkhyade – algerier, marockaner, spanjorer – skedde dagligen och många invandrare kastades i floden Seine med bakbundna händer. Samtidigt tog FLN:s bombkampanjer, liknande IRA:s i Storbritannien fart. Efter en attack som dödat en polisman utropade Papon:

“För varje träff vi tar ska vi ge tillbaks tiofallt!”

Detta var den 2:a Oktober 1961, endast två veckor innan den ödesdigra dagen för Paris-massakern.

Den 5:e Oktober införde Papon nattligt utegångsförbud för alla muslimer, oavsett om de var av fransk eller algerisk bakgrund. Detta utegångsförbud omfattade över 150 000 människor. Det franska FLN kallade till en demonstration för att protestera mot utegångsförbudet. Demonstrationen, lät det, skulle innehålla män, kvinnor och barn och gå fredligt till. Demonstrationen utlystes till den 17:e Oktober, 1961.

Den 17:e Oktober beslöt sig Papon för att genomföra en maktdemonstration. Han samlade ihop 7000 vanliga poliser och ytterligare 1400 kravallpoliser för att spärra varje infart till Paris, både tunnelbanor och tågstationer. 30 till 40 000 av Paris algerier lyckades ändå samla sig till demonstration och polisraider genomfördes mot dem och andra. Över 11 000 människor arresterades och internerades. Inte bara algerier utan också spanjorer, italienare, tunisier och marockaner drabbades. Alla med mörkhudfärg.

Från den franska TV-filmen om händelserna

En mindre grupp på 5000 personer lyckades dock samla sig till ett fredligt demonstrationståg från Place de la République till Operan. Här blev de attackerade av polisen. Då demonstranterna försökte ta sig därifrån öppnade polisen eld mot dem med skarp ammunition. En del sköts till döds vid biografen Rex, andra senare vid bron Neuilly över floden Seine. Överallt kastades algerier i Seine för att dränkas, särskilt vid Pont Saint-Michel i närheten av Notre Dame. I sin bok Les Silences de la police beskriver författarna Jean-Luc Einaudi och Maurice Rajsfus händelserna:

“Under natten ägde en massaker rum på gården vid polishögkvarteret, tio tals offer dödades. Vid Palais des Sports, då i “Palais des Expositions of Porte de Versailles”, blev de omhändertagna algerierna, många av dem skadade, systematiska offer för en ‘välkomstkommitté’. På dessa platser tog omfattande våld plats och fångar torterades. Människor skulle dö där tills slutet på veckan. Liknande scener tog plats vid Coubertin stadion. [...] Raiderna, våldet och dränkningarna skulle fortsätta de närmsta dagarna. I flera veckor hittades oidentifierade kroppar längs med flodbankarna. Resultatet för massakern kan uppskattas till minst 200 personer.”

Den officiella siffran från polisen var två döda. Sedmera har det försökts fastslås hur många som mördades under Oktober. En kommission tillsatt av den franska staten har erkänt 48 dödade och ytterligare 142 dödade i veckorna kring varav 110 som hittades i Seine. Fristående historiker har talat om 200 dödade och att minst 300 algerier dödades under hösten 1961. Fortfarande är många dokument hemlighetsstämplade och andra har förstörts.

“Här dränker man algerier”

Blodbadet omfattades av en total medietystnad. En omfattande censur förhindrade franska tidningar från att skriva om detta, med undantaget från rapporter om hur algerier öppnat eld mot franska poliser. Amerikanska och brittiska tidningar upprepade dessa propagandalögner. Tidskriften Les Temps Modernes försökte skriva om det hela, men fick sin upplaga beslagtagen på order av Papon. Så sent som 1996 beslagtogs den algeriska tidningen Liberté av tullen på Lyons flygplats då den skrivit om massakern och Papons roll. Den franske inrikesministern gav order om beslaget.

Nästan alla känner till skotten vid Kent State University under Vietnam-kriget. Då öppnade amerikansk polis eld mot fredsdemonstranter. Fyra studenter dödades och nio skadades. Hundratals universitet och skolor stängde och åtta miljoner studenter gick i strejk. Händelsen har omnämnts i böcker, musik och filmer, senaste i den amerikanska blockbustern Watchmen. Den är en del av det amerikanska medvetandet, en händelse som gått förbi vanlig allmänbildning och funnit en egen plats i den amerikanska historien.

1961 dödades 200 algerier mitt i centrala Paris, 50 gånger de dödade vid Kent. De klubbades ihjäl, ströps till döds, dränktes och sköts. De torterades och misshandlades. 40 år senare, när en minnesplakett sattes upp till minne av offren, protesterade högerpolitiker och polisfacket. Att ihågkomma offren skulle leda till upplop, ses som uppmuntran till terrorism, vara respektlöst mot polisen. Maurice Papon dömdes för sina brott mot judarna under 2:a världskriget, men har undvikit allt straff för sitt agerande mot algerier och andra mörkhyade.

Och offren förblir glömda.

Uppdaterat 2009-05-22: För en mer omfattande historisk bakgrund av kriget om Algeriet, läs Pasteys utmärkta utdrag från hans magisteruppsats. Utdragen från svenska medier får inte missas.

Uppdaterat 2009-05-22: Pelle Andersson skrev om detta redan 2001 och i en uppföljningskrönika ger han värdefulla lästips för mer information.

Medier: SvD SvD
Bloggar: Dessa mina minsta bröder om etnisk rensning, Loke om yttrandefrihet, Anna Wester om Gaza

Nu har AP kommit med nya uppgifter om de Sydkoreanska avrättningarna av oliktänkande under inledningen av Korea-kriget. Över 100 000 människor avrättades bara under några veckor i miten på 1950, nästan direkt under krigets första tid.

“Den blodiga antikommunistiska utrensningen startade direkt efter invasionen och det antas att vid hösten 1950 så hade över 150 massgravar fyllts på isolerade platser ända ned till halvöns södraste delar.”

Amerikanerna var delaktiga i dessa massakrer, bl.a gav en amerikansk överste tillstånd för Sydkorea att avrätta 3500 politiska fångar med kulspruta i Pol Pot-liknande massakrer. Avrättningarna och förtrycket hade pågått länge innan Korea-krigets start enligt AP som säger att detta enbart var klimax på en ett år lång kampanj och att 30 000 politiska fångar hölls vid Nordkoreas invasion.

I Daejeon, konstaterade journalisten Alan Winnington, att amerikanska officerar “övervakade slaktandet”. Mellan 3000 och 7000 obeväpnade människor mördades där.

Tags: Korea, Krigsförbrytelser, Nord-Korea, Syd-Korea, USA, krig, massaker]]> http://motbilder.se/2008/07/10/korea-kriget-levande-historia-som-staten-haller-tyst-om/feed/ 6 http://motbilder.se/2008/05/30/israel-vagrar-visum-till-apartheidmotstandaren-desmond-tutu/ http://motbilder.se/2008/05/30/israel-vagrar-visum-till-apartheidmotstandaren-desmond-tutu/#comments Fri, 30 May 2008 05:52:52 +0000 Hampus Eckerman http://motbilder.se/?p=501 Det här föredraget är från den 18/3-2004 och sändes på den utmärkta amerikanska TV-kanalen C-SPAN (den enda som är värd att titta på där). Normal Finkelstein, son till två överlevanden från den nazistiska förintelsen, berättar om sin bok “Förintelseindustrin”, men går längst in på Palestinafrågan.

Finkelstein har nu blivit utvisad från Israel, som han tidigare besökt 15 gånger, på en period av minst 10 år vilket fick den israeliska tidningen Ha’aretz att undra: “Vem är rädd för Norman Finkelstein?”:

“Begrundande hans ovanliga och extremt kritiska åsikter kan man inte undvika misstanken att vägran att släppa in honom i Israel var ett straff snarare än en förebyggande åtgärd.”

Utvisningen har också fördömts av The Association for Civil Rights in Israel (ACRI). En intervju med Finkelstein om utvisningen publiceras på Democracy Nows hemsida.

Norman Finkelstein är inte den enda som vägrats inträde till Israel. Den sydafrikanske ärkebiskopen Desmond Tutu, en av de största motståndarna till det landets tidigare apartheidsystemet, vägrades nyligen inträde till Israel eftersom han sågs som “länkad till FN:s kommission för mänskliga rättigheter”. Redan 2006 vägrade Israel visum till fredspristagaren Tutu för första gången och denna gång tvingades Tutu åka via gränsposteringen Rafah i Egypten.

Desmond Tutu fördömde blockaden mot Gaza som olaglig:

“Allt vi hört om förhållandena i Gaza – berövandet, känslan av desperation, bristen på ekonomisk aktivitet – förberedde oss inte för den klara verklighet som vi såg. Hela situationen är en styggelse. [...] Mitt meddelande till det internationella samfundet är att våran tystnad och medhjälp, särskilt gällande situationen i Gaza, är en skam för oss alla. Det är nästan som beteendet hos militärjuntan i Burma.”

Han tillade:

“Det kan inte bli någon rättvisa, ingen fred, ingen stabilitet, inte för Israel, inte för Palestinerna, utan ett ansvarstagande för brotten mot de mänskliga rättigheterna.”

Samtidigt som Tutu besökte Gaza invaderades remsan av israelisk militär som kidnappade 60 civila, däribland en av kameraman för en lokal nyhetsbyrå.

Tidningar: Sydsvenskan, Sydsvenskan, Dagen, Aftonbladet

Andra bloggar: Rawia Morra om amerikanska misstankar, Paolo Pissoffi om en inbjudan från Irak, Paoli Pissofi om hur alla inte får åka till Österrike och Svensson om vänsterns problem med antisemitism

Redan två veckor efter konflikten hade startat befann sig två miljoner människor på flykt. I den amerikanska armén fick panik och den 26:e juli 1950 gavs order från högsta kommandonivå:

“Nej, upprepar, inga flyktingar tillåts att korsa stridslinjerna oavsett tillfälle. Rörelsen från alla koreaner ska upphöra genast.”

Givetvis hjälpte inte detta på något sätt och redan samma dag sköts 400 sydkoreanska civilister ihjäl vid No Gun Ri av det amerikanska 7:e kavalleriregimentet. Andra besköts från flygplan och fler dödades under de nästföljande dagarna. Yang Hae Chan, en av de överlevande, berättar:

“Golvet under bron var en blandning av grus och sand. Människor klöste med sina bara händer för att göra hål att gömma sig i. Andra staplade de döda som barrikader och gömde sig bakom kropparna som en sköld mot kulorna.”

Joe Jackman, en av de amerikanska soldaterna, ger även sin berättelse:

“Det fanns en löjtnant som skrek som en galning, skjut på allting, döda dem alla. Jag visste inte om det var soldater eller vad. Barn, det fanns barn där ute, det gjorde ingen skillnad vad det var, 8 eller 90, blind, krympling eller galen, de sköt dem alla.”

Innan Irak-kriget var detta den värsta massakern på civila som utförts av den amerikanska armén, så när som på My Lai. Efterforskningar har funnit direkta order om mördande av civila flyktingar som skickats från högsta ledning. Ett av utdragen lyder:

“Detta återupprepar tidigare instruktioner om att ni har totalt bemyndigande i er zon att stoppa all civil trafik oavsett riktning. Ansvar för att beskjuta dem, inkluderat bombningar, ligger på er.”

Ett annat lyder:

“Armén har begärt att vi ska beskjuta alla civila flyktinggrupper som vi noterar närmar sig våra positioner. Tills idag har vi följt arméns begäran gällande detta.”

De senaste dagarna har också flera artiklar publicerats om hur Sydkorea gav order om att avrätta tillfångatagna fångar, vilket jag själv skrev om förra året.

Över 100 000 människor sägs nu ha avrättats av USA:s allierade, även om siffrorna benämns som “väldigt konservativa”. Kvinnor och barn hörde till de som avrättades, liksom hjälplösa bönder. Likhögarna upptäcks ibland slumpmässigt, som när en tyfon slet bort jordtäcket över en massgrav eller när ett TV-team bröt sig in i en förseglad gruva.

Yeo Tae-ku berättar om hur hon letade efter sin försvunna far i likhögaranefter en av massavrättningarna:

“Kroppar var travade uppå varandra. Armar trilade av när de vände på dem.”

Andra bloggar: Svensson om imaginära U-båtar, Dagens konflikt om en extremist som skrivit en bok om extremister, Pasteys Plats om Hamas och Jinge som inte är palestinaregliös

Från en japansk serietidning om Nanjing-massakern. Utgivningen ställdes in efter påtryckningar.

Andra bloggar: Rawia Morra om FN:s utredare av israels ockupation, Jinge om Israels ställning i världen, Svensson om Levande Historia

Svensson skriver på sin blog om Halabja:

“De 1000-tals kurder som mördades av Saddam Hussein i Halabja år 1988 är missnöjda för att de inte fick vittna i rättegångarna mot Saddam Hussein. Självklart fick de inte vittna, i så fall hade man förmodligen kommit in på vilka länder det var som leverade råvarorna til giftgasen och Saddams vapen på den tiden.

För det hela hade ju kunnat bli riktigt pinsamt. För Saddams viktigaste allierade på den tiden var USA. Det var USA som höll diktatorn Saddam Hussein under armarna större delen av dennes regeringstid. Det finns alltså all anledning för USA att hålla Halabja utanför rättegångarna.”

Förrutom syftningsfelet (klart att de kurder som mördades av Saddam Hussein är missnöjda), så saknas det i texten de skäl till att ingen rättegång hölls. Hela Halabja-historien hade ju kunnat ifrågasättas och det med amerikanska vittnen.

Under 1980-1988 var Stephen Pelletiere, nu professor i Nationell säkerhet vid US Army War College, CIA:s främste analytiker gällande Irak. Innan USA gick till anfall mot Irak skrev han detta i New York Times:

“Men sanningen är att allt vi med säkerhet vet är att kurderna bombarderades med giftgas den dagen i Halabja. Vi kan inte med någon säkerhet säga att irakiska kemiska vapen dödade kurderna. Detta är inte den enda förvrängningen av Halabja-historien.”

Pelletiere berättar om hur giftgasbombningarna skedde i strid mot de iranska styrkor som hade tagit över staden. De civila, menar han, hade otur som kom emellan. Han fortsätter:

“Och berättelsen blir grumligare: direkt efter striden undersökte United States Defense Intelligence Agency händelserna och tog fram en hemlighetsstämplad rapport som cirkulerade i säkerhetskretsarna på vid need-to-know-behov. Den studien påstpd att det var iransk gas som dödade kurderna, inte irakisk.”

Denna slutsats ska ha dragits på att gasen var cyanid-baserad vilket de iranska kemiska stridsmedlen också var. Pelletiere menar också att Halabjas stora strategiska vikt, vilket förklarar striderna mellan Iran och Irak där, var den dambyggnad vid Darbandikhan som gav kontroll över vattenfördelningen i området.

Som Björn Johanesson mycket riktigt påpekat har CIA också helt andra dödssiffror för Halabja än de vi kan se på Wikipedia och på andra ställen. Enligt deras sida om “irakiska massförstörelsevapen”, en förövrigt skrattretande läsning idag med alla dess bevisade osanningar, så räknas de döda vid Halabja i hundratals, inte tusentals som annars påstås.

Nu ska vi komma ihåg att Irak var USA:s allierade vid tiden för Iran-Irak-kriget, vilket kan påverka exempelvis Pelletieres åsikter och hur den rapport han talar om skapandes. Men rapporten om de irakiska massförstörelsevapnen skapades i Oktober 2002, mitt under de amerikanska uppladdningarna för invasionen av Irak. Det är därför märkligt att de siffrorna avviker så mycket från de officiella. Nog kunde det blivit pinsamt om CIA kallats in som vittnen i en rättegång gällande Halabja.

Al Jazeera tillför också nya fakta gällande den amerikanska Halabja-rapporten som Pelletiere framställde vid US Army War College, 1990:

“Medans War College-rapporten bekräftar att Irak använde sig av senapsgas under stridigheterna kring Halabja noterar den att senapsgas är en oskadliggörande, snarare än en dödande gas, med en dödsfrekvens på endast 2%, så det kan inte ha dödat de hundratals kända döda, ännu mindre de tusentals som påstås av Human Rights Watch.”

Att CIA skulle kallas in som försvarets vittnen i en rättegång om Halabja är naturligtvis otänkbart för USA, därför den framhastade rättegången mot Ali Hassan al-Majid som av amerikanska försvarskällor döpts om till “Kemiske Ali” för att få ett bättre skurknamn. Naturligtvis skulle samma källor aldrig säga “Radioaktive Rumsfeld” om den tidigare amerikanske försvarsministern som gladeligen bombade irakier med utarmat uran. Och något “Ohygglige Olmert”, “Bombaren Blair” eller “Brutale Bush” lär vi alla få vänta på.

En annan pinsamhet i sammanhanget är att västvärlden var de som försåg Irak med kemiska vapen. Senapsgasen avfyrades i brittisktillverkade granater. En läsning av Wikipedia kan konstatera följande:

• Totalt sett så kom 52% av all Iraks internationella kemiska vapenutrustning från Tyskland.
• 21% av Iraks internationella kemiska vapenutrustning kom från Frankrike.
• 100 ton senapsgas kom från Brasilien.
• Storbritannien bekostade en klorinfabrik som skulle användas för att tillverka senapsgas.

En bra sammanställning av var Irak fick sina kemiska vapen ifrån finns här.

Naturligtvis var även amerikanerna inblandade. En rapport från den amerikanska senaten -94 listar alla amerikanska exporter till Irak och konstaterar att de kunnat användas för att tillverka en rad kemiska och biologiska stridsmedel. Denna rapport kan dock ha varit överdriven eftersom det var under den tiden man ville överdriva faran från Irak för att införa de ekonomiska sanktioner som totalt dödade över en miljon irakier.

Amerikanska veteraner stämmer också de amerikanska företag som är kända för att ha sålt kemiska komponenter för tillverkning av stridsmedel till Irak. Även den nya regimen i Irak har beslutat sig för att stämma flera företag.

Allt detta ger förklaringen varför Halabja aldrig kom upp under rättegången mot Saddam Hussein och varför rättegången mot Ali Hassan al-Majid snabbades på så fort som möjligt. Nog hade det varit intressant att få höra invånarna i Halabja berätta om hur de blivit attackerade, hur de räknat sina offer och varifrån attackerna kommit.

Först då hade CIA-revisionismen ordentligt kunnat granskas, de ifrågasatta dödssiffrorna till slut kunnat fastslås, Irans roll kunnat förklaras och de internationella medaktörerna kunnat pekas ut.

Det är givetvis orsaken till att de inte får vittna.

Medier om Halabja: SR
Andra bloggar: Rawia Morra och Anna Wester om israeliska brott, Blogge Bloggelito om Kina, Roya och Matilda om amerikanskt tolkningsföreträde, Johan Büser om klustervapen och Jinge om Israelbloggningar.

“Europafackets styrelse fördömde Israels användning av oproportionerligt våld i Gaza som medfört att över 100 palestinier, många av dem civila, dödats. Styrelsen uppmanar Israel att avstå från aktioner som utsätter civila för livsfara, och respektera sina åligganden enligt internationell lag och enligt Fjärde Genevekonventionen. Styrelsen fördömde samtidigt Hamas raketbeskjutning av Israel, som orsaker civila offer och är ett brott mot internationell lag.”

Svenska TCO har också haft ett fackligt utvecklingsprojekt tillsammans med PGFTU, vars högkvarter bombades till småsten av israelerna. “Att Israel attackerade och förstörde ett hus som ägs av en av våra systerorganisationer är oacceptabelt”, säger TCO:s ordförande Sture Nord som kräver att Israel ska kompensera PGFTU för attacken.

Arabförbundet grunnar nu på om de ska dra tillbaks sitt erbjudande om fred med Israel och Jordanien har avböjt allt energisammarbete med den sionistiska staten.

Samtidigt har judiska vandaler attackerat Hassan Bek Moskéen i Jaffa i Israel. Samma moské utsätts regelbundet för hot och attacker och för två år sedan kastade någon in ett grishuvud inlindat i en palestinaschal på moskéområdet.

Tidningar: SvD, DN och Expressen