Alp-joddling

Cowboy-joddling

Jesus-joddling

Se videon här under från när Barack Obama invigdes som president. Se glädjen hos folkmassorna, kärleken i Pete Seegers ögon stoltheten hos Bruce Springsteen som får spela tillsammans med denna ikon. Det är inte Obama som entusiasmerar publiken, det är Pete Seeger. Det är Seeger som får alla i publikhavet att för en kort tid känna stolthet över sitt land innan Obama ännu hunnit svika dem med mer pengar och mer soldater till USA:s krig i världen, krig som han lovat att stoppa. Det var fel person som fick Nobels fredspris, priset skulle gått till Seeger som aldrig givit upp hoppet om att krigen ska upphöra och det vansinniga dödandet få ett slut.

Folket som sjunger denna dag om sitt land är det amerika som de borgerliga hatar. De som inte respekterar förbudsskyltar som sätts upp, de som tar ställning för de fattiga och utslagna. De borgerliga älskar bara det USA som ställer upp som kanonmat i krig mot världens fattiga länder, det USA som ruinerar sig på militära investeringar, på krig efter krig. Det USA som de borgerliga älskar är inte folkets USA – det är det militärindustriella komplexet; den ekonomiska maskinen; drömmen om människovärdet mätt i pengarna. Det är inte ett land av kött och blod det vi i filmen ser sjunga tillsammans om hopp och gemenskap. De borgerliga älskar USA, men avskyr dess befolkning. Det är därför den viktigaste versen i den sång som kunde varit USA:s nationalsång nästan alltid utelämnas från sångböckerna:

“There was a big high wall there that tried to stop me;
Sign was painted, it said private property;
But on the back side it didn’t say nothing;
This land was made for you and me.”

Pete Seeger var också noggrann med att lära sin fredssånger från andra länder. Sången under sjunger Pete Seeger i Australien under en tid då han är svartlistad i USA. Den är japansk och handlar om fällandet av de två atombomberna över japan:

“Deadly rain gathers poison from the sky,
And the fish gather death from the depths of the sea,
Fishing boats are idle, their owners are blind,
Deadly harvest, of two Atom boms,
And landsmen and seamen you must watch and take care,
That the third Atom bomb never falls.”

Men för de flesta kommer Pete Seeger alltid bli ihågkommen som den som gjorde Solomon Lindas låt “Wimoweh”, senare känd som “Lion Sleeps to Night”, känd utanför Afrika. Här under sjunger han den vid The Weavers återförening 1980. Seeger är då 61 år, men har en röst som skulle göra vilken yngre man som helst avundsjuk. Det är näst intill omöjligt att inte får rysningar i kroppen när man hör honom.

Det finns ingen gud, men Angus Young är hans profet. Han väcker glädjen i våra själar och fyller oss med liv. När han halvnaken springer runt framför oss med svetten rinnande likt ett vattenfall visar han oss hur en mans kärlek till sitt musikinstrument kan nå ut och skapa gemenskap utöver det världsliga. När vi hör Angus Young spela är vi inte ensamma. Vi är en del av något större. Vi är alla hårdrockare tillsammans, oavsett om vi njuter av musiken på konsert, på radio eller vid dator. Tillsammans är vår kraft så stor att vi skrämmer bort de mörka moln som tränger in för att hota vår glädje.

Det finns ingen Gud, men Angus Young är hans profet,

Amen.

Medier: Expressen Expressen Expressen Expressen Expressen Expressen Aftonbladet Aftonbladet Aftonbladet

Dio, du kommer alltid att vara vår regnbåge i mörkret.

Amerikanska soldater i Afghanistan visar att de valt fel yrke.

Sex Pistols är och var ett mycket bra band. Talet om att de inte kan spela är nonsens, Glen Mattlock var utan tvekan en utmärkt basist och låtskrivare. Tillsammans med Paul Cooks rytmiska dunkande och Johny Rottens nyskapande sång förtjänade de att bli uppmärksammade, detta oavsett att de faktiskt var först ut på banan. Ändå hade de kunnat bli bortglömda i dag. Kanske aldrig blivit ikoner. Orsakerna är två:

• Bandets uppbrott
  Ett band med en lång karriär kommer aldrig på samma sätt som ett med en kort kunna bli ikoner för sin tid. Förknippas med en tidsanda. Att Sex Pistols enbart existerade under punkens första korta, men intensiva första skede har gjort dem till symboler för hela rörelsen. Detta trots att The Clash antagligen hade ett större inflytande i längden och absolut på den svenska, politiskt medvetna rörelsen. Utan tvekan var McLarens inkompetens och hat mot organiserade strukturer en bidragande orsak till bandets upplösning.
   
• Sid Vicious
  Sid Vicious hade två roller i att göra Sex Pistols till ikoner. Den självklara är att han dog. Martyr är alltid kul, äkta kändisskap kräver blodsoffer. Det andra är klädseln. Det stilrena. Det lätta att kopiera. Johny Rotten kallade Vicious för “en klädhängare” och det är inte helt fel. Vicous var trendkänslig, modemedveten och brydde sig om sitt utseende – även gällande att klä ned sig rätt. Med sitt karakteristiska utseende och på slutet uniformsliknande klädsel har han blivit en modell för hur punkare ska klä sig – motsatsen till den individualitet som Rotten i sin tur trodde på. Och läser man Rottens memoarer ser man hur ytlig punken var för Sex Pistols. I stort sett handlade det om att inte klä sig eller spela som andra. McLaren och Rotten var de två som arbetade för att få in Vicous i bandet och därmed sparka ut bandets låtskrivare, Glen Mattlock.
   

Och nu är McLaren död. Oavsett vad man tycker om honom så har han otvetydigt bidragit till kaoset kring Sex Pistols. Varit med och anordnat flera av arrangemang av det som numera är nutidshistoria: Intervjun med Bill Grundy, båtfärden på themsen där de spelade “Good save the queen” till drottningens ära, de arrangemang som skapade Punk-rörelsen. Andra saker är rent nosens, till exempel det som Expressens Andreas Nordström svalt med hull och hår:

“Sex Pistols debutalbum ”Never mind the bollocks here’s the Sex Pistols” från 1977 är en av tidernas bästa skivor.
Men det är faktiskt inte det viktiga här. Det var den image som McLaren konstruerade och hans sluga manipulation av media och publik som gjorde att upplevelsen eleverade, från musik till livsfarlig magi.”

Vilken manipulation av media? McLaren var skräckslagen efter Pistols framträdande i TV hos Bill Grundy, det som gjorde bandet känt för den större all mänheten. Efter det skötte medielogiken resten, reportrar följde efter bandet på konserter och försökte provocera fram bråk för att få något att skriva om. Och publiken kom för att det var något nytt, något anorlunda och en fruktansvärt bra musik med enorm attityd. Publiken behövde inte manipuleras. I grund och botten handlar mycket om efterhandskonstruktioner för ett band och en manager utan kontroll över händelserna.

Även Expressens andre reporter, Jan Gradwall, är ute och irrar:

“Men faktum är att utan den kontext som McLaren gav Sex Pistols – utan hans referenser till 1968-kravallerna i Paris, dadaisternas anti-konst, säkerhetsnålarna, S&M-estetiken – så hade bandet kanske bara varit ett pubrockband som spelade ovanligt snabbt.”

Men säkerhetsnålarna var inte McLarens påhitt, de användes först av Johny Rotten för att hålla ihop de fallfärdiga kostymer han köpte second hand. 1968-kravallerna och dadaisterna har i efterhandskonstruktioner tilldelats en enorm roll – som de i verkligen inte alls tycks ha haft. Det är svårt att se att de skulle haft något inflytande alls på punken, annat än som slogans ritade på McLarens egna T-shirts han sålde i egen affär. Med S/M-estetiken är det självklart något annat.

Den största missen Gradwall gör är dock påståendet att Sex Pistols utan McLaren skulle ha blivit ett pubrockband. Sex Pistols hatade pubrockarna över allt annat och deras största princip var att aldrig spela på pubar.

En liten avslutande strof till McLaren kan passa. Den är från låten Pretty Vacant:

“Don’t ask us to attend
‘cos we’re not all there”

Burken bodde på Ingarö och var en sann lokalpatriot som dedikerade låtar till ortens fotbollslag. Han spelade också ofta på lokalfestivaler. Burken kunde man se med reklam för “Spola kröken” och han var uppenbart en av de som kunde ha kul utan sprit. Mest känd var han för låten “Hey Baberiba” som senare skulle ge namn till ett TV-program. Spana in Burken när han kör den på en av bandets nostalgispelningar.

Är det någon som verkligen kan se så är det spelglädjen, konsten att inte ta sig själv på allvar. Burken, du rockar!