Bilden kommer från Georgetowns leksaksmuseum. En miljonär där samlar på alla sorters leksaksdockor, med tonvikt på de modernare typerna. Hela skåp fulla med Star Wars-gubbar, Disney-prinsessor och Superhjälte-figurer.

Den här rackarn ovan är Doraemon, asiens motsvarighet till Musse Pigg. Han ser man på väskor, klockor, armband och T-shirts. Doraemon är en robotkatt från 2100-talet som åkt tillbaks i tiden för att hjälpa en liten pojke, och på så vis hans framtida släkt, att få det bättre.

Själv är jag mer förtjust i skräckfigurerna, som dessa sköna Frankenstein-dockor och små varianter av Wolfman och Monstret i Svarta Lagunen. Åtta hela skåp var dedikerade åt skräckfigurer av de olika slag. Så nu fick Malaysia lite turistreklam.

Uppdaterat 2009-04-07: Eftersom Ida blev så upprörd över mina bildval (se kommentarerna nedan) lägger jag in lite extra bilder – allihop från och utanför Georgetown.

För äldre bilder hänvisas hit.

“Hamnade på Penisfestival” är rubriken på artikeln som bl.a handlar om mitt besök vid Penis-festivalen i Kawasaki som firas i april varje år i samband med körsblommorna. Utöver detta talar jag om mitt besök i Burma (och här) samt om mumierna i Mexico.

För den som vill höra mer om mina resor så kommer Tyresö närradio att börja sända två halvtimmar med mig med början den 28:e oktober. Dessa två halvtimmar kommer sändas dygnet runt, ungefär var 6:e timma. Dessa halvtimmar kommer också att sändas på nätet.

Jag i den kinesiska staden Danang vid gränsen till Nord-Korea

I Nord-Korea genomfördes flera jordbruksreformer, liknande de som USA genomförde i efterkrigstidens Japan, vilket gjorde livet bättre för många Koreaner. I Syd däremot härskade den impopuläre Syngman Rhee likt dagens regim i Burma. Liksom i Vietnam var det både Nord- och Syd-Koreaner som slogs mot hans regim. Skillnaden mot Vietnam är att USA vann, landet förblev delat. Det skulle dröja ända tills 80-talet innan Syd-Koreas ekonomi gick om Nord-Koreas och först i slutet av 80-talet fick Syd-Korea demokrati. Hela det ekonomiska undret i Syd-Korea skedde utan marknadsekonomi utan istället i en form av planekonomi. Staten var delägare i alla storföretag och fördelade själv vilka som skulle få ta hand om vilka näringssektorer.

Nord-Koreanska bönder vid kinesiska gränsen drabbas av nationalism

Idag är Syd-Korea en livskraftig demokrati och Nord-Korea en diktatur i förfall. Många känner dock inte till hur desperat Nord-Korea försöker öppna sig mot omvärlden. I norr, vid gränsen till Kina och Ryssland, har Kasino-städer skapats där rika kineser och ryssar kommer för att spendera sina pengar. Särskilda industriområden med andra liberalare lagar har skapats för utländska investerare. När jag besökte den kinesiska staden Dandong, precis vid gränsen till Nord-Korea, talades det t.o.m om att delar av Nord-Korea skulle avskaffa visum-tvånget för att öka chansen till investeringar och turism.

Både Nord- och Syd-Korea har levt alldeles för länge med osäkerhet och räddslan för krig. Att avsluta det över 50 år gamla kriget måste ge ett stort hopp för framtiden.

Bilden här under är tagen vid en park strax söder om Pule-pagodan, fortfarande i Yangoons center. Texten lyder så här:

• Oppose those relying on external elements, acting as stooges, holding negative views
• Oppose those trying to jeopardize stability of the State and progress of the nation
• Oppose foreign nations interfering in internal affairs of the State
• Crush all internal and external destructive elements as the common enemy

Man kan undra vad det är för märkligt PR-geni hos regimen som satt upp denna skylt. Texten är bara på engelska och den enda funktionen måste alltså vara att försämra statens rykte utomlands. Som om det inte var dåligt nog.

Visst är barnen söta? Den gula smeten de har i ansiktet kommer från en växt och den används både som smink och som solskyddsmedel. Det är inte ovanligt att se både kvinnor och män med gula mönster på kinderna, även om det är vanligare utanför huvudstaden.

Bilder på diktaturen är ovanliga i Myanmar. Då den styrs av en junta och inte en diktator slipper man de statyer och affischer som annars är så vanliga i andra länder. Istället får man nöja sig med bilder på juntan då de besöker olika sevärdheter som den här från Mandalay.

Ännu en PR-skylt från diktaturen: Tatmadaw and the People, cooperate and crush all those harming the union. Tatmadaw är namnet på den myanmaresiska militären.

Bilden under är tagen från ett av de tusentals klostren kring Mandalay. Som ni ser är det bara barn på denna bild, men även äldre ungdomar fanns närvarande. Klostren i Myanmar är en sorts fattigdomsinrättningar där familjer som är för fattiga för att ta hand om sina barn kan se till att de får mat och utbildning. Alla familjer i staden runt, i detta fall Mandalay, samlar ihop pengar till klostren och munkarna. När ni ser bilder på demonstrerande munkar kan det vara en idé att tänka sig det hela som ett klassiskt studentuppror. Inga äldre munkar finns med på bilderna. Dessutom är det viktigt att komma ihåg att munkarna också kommer från de allra fattigaste familjerna och därför vet vad varje prishöjning innebär. Den gröne herren i förgrunden är Mr. Cthulhu som gillar att vara med på bild.

De två bilderna under är från den heligaste Pagodan i Myanmar, Yangoons Shwedagon Pagoda. Den har varit centrum för de allra kraftigaste demonstrationerna och militär har vid flera tillfällen spärrat av vägarna till den. Pagodan är oerhört vacker och består av ett stort och flera mindre tempel spritt över en större yta där bedjande människor sitter överallt. Åtta hårstrån från Buddha sägs finnas bevarade i Pagodan och i Myanmar menar man att den är denna Pagoda som räddade landet från tsunamin.

Den sista bilden är ingen rekryteringsbild för armén utan en klassisk filmplanch. Den kan få vara med för att symbolisera skillnaden mellan filmens och verklighetens militär.

P.S. Jag är tillbaka i Sverige nu och har äntligen skaffat mig en internetuppkoppling så nu kommer sidan att uppdateras betydligt oftare.

I min förra rapport kallade jag Myanmars huvudstad för Yangoon. Det är dock en sanning med modifikation. Yangoon förblir Myanmars ekonomiska maktcentra, men år 2005 lät militärdiktaturen flytta huvudstaden och dess administrativa delar till den lilla staden Naypyidaw norr om Yangoon. Beslutet mystifierade olika analytiker som desperat försökte lista ut orsaken. Vissa menade att märkliga astrologer skulle ha förklarat flytten nödvändig för att undvika katastrof, men mer troligt är nog att den paranoida regimen var rädd för att tappa kontrollen över Yangoon och beslöt sig för att skaffa ett säkrare maktcentra. Den nya huvudstaden är totalt avspärrad från utlänningar och obehöriga.

* * *

Militärposteringar finns det gott om. Vid nattbussen från Yangoon till Mandalay måste bussen stanna vid tre separata tillfällen för att soldater ska kunna kontrollera passagerarnas identitet. Detta är enbart för att halla koll på den egna befolkningen. Mitt eget pas ligger nedpackat i min väska, men som utlänning är det ingen som bryr sig. En del av dessa kontroller har en historisk bakgrund. När engelsmännen kolonialiserade landet gav de omfattande autonomi till de olika krigsherrarna i de norra delarna av landet. Där och på andra ställen har flera uppror skett komplicerade av den omfattande opiumodlingen och av Chang Kaisheks anti-kommunistiska trupper vars krig mot Kina vid dess västra gräns fått omfattande stöd från USA och Thailand. även om de flesta stridigheterna minskat finns rädslan kvar.

Paranoian orsakar också personliga problem för mig. I flera av Myanmars fåtal av internetcafeer är webmail spärrat för användning, vilket för att jag varken kan skicka eller ta emot mail. Bloggposter och chat är dock fritt vilket gör spärren mer irriterande än effektiv. Till skillnad från Kina verkar utländska tidningar och uppslagsverk vara fullt tillgängliga.

* * *

Myanmar är ett land där buddhismen är ständigt närvarande. över 50 000 kloster finns och utöver detta otaliga fler tempel, endast överträffade av Tibet i täthet. Vart man går ser man män iklädda röda dräkter, kvinnor i rosa, alla med rakade huvuden. Vid mitt hotell i centrala Mandalay utbröt varje kväll en hiskelig kakafoni då hundratals mäniskor mässade buddhistiska texter.

På samma sätt är nästan alla sevärdheter religiösa. I Yangoon är det den mäktiga Schedagon Pagodan och flera mindre tempel. I Mandåy är det världens största bok, bestående av 729 marmorblock med religiösa texter. Där finns också en 8 meter hög 900-tons buddha utkarvad ur ett enda marmorblock. Mest helig är Mahmuni Pagodan där beende visar sin vördnad genom att dekorera en fyra meter hög buddhastaty med bladguld från centimeter stora fyrkanter. Hittills har statyn täckts av ett lager på 15 centimeter rent guld, desto mer imponerande med tanke på att de små fyrkanterna endast är en dryg tiotusendels centimer tjocka. Myanmareserna själva menar att det är deras heliga platser som gjorde att landet nästan helt skonades från tsunamins framfart, trots att landet låg precis i dess väg.

T.o.m namnet i sig är kontroversielt. Myanmar är landets traditionella namn sedan århundraden tillbaka, men när britterna koloniserade landet döpte de om det till Burma efter den största befolkningsgruppen, burmeserna. 1989 tog militärdiktaturen tillbaka landets prekoloniala namn, men liksom när Muhammed Ali förkastade vad han kallade sitt slavnamn, Cassius CLay, finns det de som vägrar acceptera det nya namnet. Västländer med nostaligiska drömmar om kolonialtiden, liksom vissa människorättsgrupper och det avsatta partiet NLD, nationella demokratiförbundet, säger fortfarande Burma.

* * *

Nyligen höjde militärdiktaturen bensinpriset i Myanmar från en halv dollar litern till nära det dubbla. När jag var i Libanon under liknande omständigheter utbröt en stor taxistrejk. Myndigheter sattes i brand och den impopulära västvänliga regeringen sköt ihjäl minst två demonstranter. Omvärlden förblev tyst. I Myanmar bröt också demonstrationer ut, om än långt mindre då räddslan för efterverkningar är större. Mynduigheterna svarade med massarresteringar och många demonstranter misshandlades. De gripna har år av fängelse att se fram emot. Till skillnad från Libanon vill USA ta upp detta i FN:s säkerhetsråd.

Den enes död, den andres bröd. Om de politiska aktivisterna tillfälligt stoppats är det svårare att få stopp på gatuförsäljarna. Utanför huvudstaden Yangons största marknad säljer tidningsförsäljare gamla nummer av Bangkok Post, Newsweek och Times till förbipaserande utlänningar. Tidningarna och magasinen är specielt utvalda för sina artiklar om Myanmar, ofta med uppmaningar till bojkott. Priset är flera gånger orginalpriset och försäljarna gör en nätt vinst för varje sålt exemplar, väl värt att trotsa regimen för.

* * *

Annars är det uppenbart att Myanmar inte är en del av den västerländska maktsfären. Männen går fortfarande runt i traditionella kjolliknande byxor – när de inte bär kjor vill säga. Kvinnorna går i vackra kjolar med traditionella mönster och har ofta gult ansiktssmink som täcker stora delar av kinderna och ibland även pannan och näsan. En annan vana är att tugga röda betelnötter. Detta ger ett lätt kannibaliskt utseende där munnen tycks full av blodbestänkta tänder och ett vänligt leende får intrycktet av ett blodtörstigt hungerleende.

De tuktuk- och motoförare som står i hela asiens gatuhörn saknas hlt i huvudstaden och som utlänning blir man bara störd av de otaliga pengaväxlarna eller någon enstaka taxichaufförerna eller tiggare. Endast amatörer växlar pengar på flygplatsen där man får mindre än hälften så många kyat för sin dollar som hos de privata växlarna. Kort, reschecker och euros är i praktiken oanvändbara.

Fåtalet tiggare beror delvis på att myndigheterna följde många latinamerikanska länders exempel och tvångsförflyttade de fattiga från huvudstaden. De gamla kåkstäderna revs och nya byggnader uppfördes istället. Ett beprövat knep för att medelklassen inte ska behöva störas av de mindre bemedlade.

300 barn har hittils dött i år som resultat av dengue-smittan. Symptomatiskt för Kambodja är att 90% av dessa inte dött direkt av sjukdomen utom som resultat av medicinsk felbehandling. Sjuka kambodjaner vänder sig i första hand till lokala vise män som lurar på dem naturläkemedel som med tur är harmlösa, med otur direkt giftiga. När dessa inte hjälper går de till den lokale apotekaren som ger dem felförvarade mediciner tillverkade för andra ändamål. Har de ännu inte dött går de till ett sjukhus där de, om inte läkaren mutat till sig sitt diplom, kan få rätt behandling. För rika kambodjaner och västerlännigar finns givetvis alternativ – rädda om sina liv åker de till Thailand.

* * *

Från Siem Reap, vid Angkors tempelstäder, kan man åka till staden Battambang med hjälp av vad kambodjanerna optimistiskt kallar för “speedboat” – snabb-båt. Färden skulle endast tre timmar, fick vi förklarat, och skulle ta oss genom kambodjas mest idylliska områden, sjöar och kanaler, byar byggda på pelare eller direkt på båtar. Vad man inte talade om för oss var att man använde sig av kambodjanska jättetimmar, av vilka det går två på en vanlig standardtimme.

“Speedbåten” var av den typ som amerikansk militär skulle kallat för IFD – Improvised Floating Device – Improviserat Flytetyg på svenska. Som tidigare nämnt var namnet “speedboat” lätt optimistiskt, men det gjorde inte så mycket eftrsom vi då endast behövde stanna en gång då båten höll på att välta och under resten av resan kunde njuta av de olika perspektiv man fick då båten lutade kraftigt åt höger eller vänster.

* * *

För inte länge sen rådde en debatt i svenska tidningar om Jan Myrdal och tre andra svenskar som åkte till Kambodja 1978 under de värsta Pol Pot-utrensningarna. Myrdal och sällskap anklagades för att vara blinda, naiva och aningslösa i sina beskrivningar av Kampuchea, som landet då hette. Jan Myrdal fick dock sista ordet när han sa att “hatet och upproret ständigt jäser i den tilltagande massfattigdomen”.

Vad många har glömt idag är att den regim som Pol Pot ersatte också var skyldig till enorma grymheter – där Pol Pot drev en miljon stadsbor på flykten till landet hade den USA-styrda Lon Nol-regimen drivit en miljon bönder på flykt till städerna. Outbildade bönder har dock aldrig värderats lika högt som välutbildad överklass i städerna, i alla fall inte i svenska morgontidningar.

När jag blev skjustad runt Battambang, Kambodjas jordbrukshuvudstad, berättade min moto-förare om sin familjs liv, som hämtat ur svenskt 1800-tal. Vid fyra-tiden på morgonen gick man upp för att mata djur och börja risskörden. En tunn rissoppa var enda frukost. Med undantag för lunch arbetade man fram till tvåtiden då värmen blev olidlig. Arbetet tog dock fart igen efter två timmar och fortsatte till sex eller sju på kvällen.

Barnen gick halvtid i skolan – om man hade råd – annars arbetade de också på fälten. Pengar fanns inte att spara och en sjukdom blev katastrof för familjen. Då pappan blev sjuk tvingades de sälja stora delarv sin mark för att sedan hyra tillbaks den – vilket gjorde familjen ännu fattigare. “Det är inte underligt att Pol Pot kunde komma till makten” avslutade motoföraren med. I nordöstra kambodjas jordbruksbyggder finns det fortfarande de som stödjer honom.

En orsak till denna vansinniga rekommendation är att medicinska diplom är en handelsvara som allt annat i Kambodja och rika familjer köper gärna dessa eftersom de ger en garanterad inkomst. Detta leder till att amatörmässiga rekommendationer ger överdoseringar som leder till blindhet, skador och ibland döden – och detta är ända bättre än de kvacksalvare till naturläkare som kambodjanerna i första hand väljer att vända sig till.

Detta är inte ända sättet som de pengabesuttna väljer att riskera andras liv. Liksom i majoriteten av alla asiatiska länder är det kambodjanska körvettet nästintill icke-existerande. Trafikljus respekteras för det mesta, men om det är höger eller vänstertrafik är jag mer osäker på och mängden drogade eller fulla motoförare är tyvärr hög. Självklart dör flera i trafiken, de flesta i olyckor där en rik människa struntat i att bromsa där han far fram i en stor bil och kraschar in i en stackars motorcyklist. Det är då att bilisten helt enkelt stanar bilen, lämnar 50 dollar på den kallnande kroppen och sedan far vidare. Fattiga människor är inte mycket värda.

* * *

En annan vanlig syn i Kambodja är tiggarna, långt vanligare än i grannländerna. Kambodja har visserligen på pappret samma per capita inkomst som Laos, men då Laos har en sorts pseudo-kommunism uppstår inte samma fattigdom. Kambodja har istället en tradition där de rika i så hög grad som möjligt försöker suga ut de fattiga. Det kan man se på de barn som springer omkring nakna, de fattiga hyddor många bor i och hur smutsiga kläder många bär på sig. En hemsk syn är också de tiggare som precis har överlevt olika minolyckor. Det saknar armar, ben och i många fel både och. Det är inte ovanligt att se en tiggare som helt saknar händer, men ändå hopfullt ler mot turisterna. Kambodjanern är ett av världens vänligaste folk med ett leende som lyser upp hela ansiktena.

Tyvärr gör kambodjanernas vänlighet och deras vilja att lita på folk att de ofta utnyttjas av människor med ambitioner eller från utlandet. Amerikaner lurar ofta tuktuk-förare att köra dem långt större rundor än de från början beslutat om, eftersom tuktuk-förarna tycker det är obehagligt att prata om saker som pengar och betalning. Utlänningar ses ibland som tickande bomber eftersom de faktiskt kan bli arga på riktigt och inte är nogranna med att ge komplimanger innan de kommer med kritik.

* * *

I Kambodjas huvudstad Pnomh Penh är spåren från röda Khmererna aldrig långt borta. Utanför staten ligger Dödens Fält där de tiotusentals politiska dissidenter, som först torterats i det beryktade S21-fängelset, senare begravts i stora massgravar. Idag finns inte mycket kvar att se, massgravarna är ihopskyfflade, men ett stort monument visar skallarna från fältens offer. En guide kan också berätta precis om hur avrättningarna går till. Inne i stan kan man också besöka S21-fängelset direkt. Dokument där torterare skryter inför överordnader om hur de plågat internerna, fasansfulla bilder på livrädda intagna och målningar om hur tortyren gick till.

ändå är de röda khmererna inte långt borta. En del flydde till Vietnam innan de själva blev offer för olika utrensningar och sitter nu i Kambodjas ledarskikt och suger ut en ny generation. Andra krigare lever kvar i nordvästra Kambodja, på pappret reformerade, men fortfarande kvar de mentala spåren efter årtionden av gerillakrigande och plågande i av sin grannbefolkning. Inne i Phnom Penhs centrala delar finns fortfarande Röda Khmer-gatan kvar. Kanske är det en bra symbol för hur lite situationen förbättrats för de fattiga khambodjanerna efter att de röda khmererna avsattes.