Damer sätter upp lappar vid templet för att be för fertilitet medan männen lägger handen på någon av alla fallossymbolerna. Unga kvinnor poserar leende sittande gränsle över en två meter lång träpenis, medan jublande män frenetiskt fotograferar. Mitt i det hela sitter vördnadsfulla män i traditionella kläder och lär kortkjolade kvinnor att tälja könsorgan från rotfrukter.

I den andra vågskålen finns Tokyos parasitmuseum. Där får man lära sig om alla de parasiter som funnits i människokroppen. Kräftor, löss och fästingar visas upp med varnande ord om vikten av hygien och om hur djur kan sprida parasiter. Praktexemplaret är en 8 meter lång mask någon stackare haft i magen. Uppfäst på väggen ger den ett sobert intryck vilket något förtas av att presentshoppen säljer T-shirts med dess avtryck. Märkvärdigast är att parasitmuséet främst tycks besökas av unga förälskade par. Det är svårt att se något romantiskt i bilder på barn med uppsvällda magar eller vuxna med hela ansiktet förvridet av mask.

I Osakas fantastiska slott finns ett mer traditionellt museum över de japanska samurajerna. Deras makalöst utsmyckade rustningar visas upp jäms med deras vapen. Hjälmarna är utformade som masker med grymma trollansikten. Den skrämmande effekten uteblir dock då de ofta är klädda i Groucho Marx-inspirerade mustascher. Om inte annat hjälpte nog deras dödliga vapen åskådarna att hålla inne med skratten.

Bland de allvarligare muséerna är Osakas frihetsmuseum. Det är dedikerat till de mänskliga rättigheterna och beskriver alla problem Japan har idag, från miljöförstöring och kvinnoförtryck till rasism mot både egna befolkningsgrupper och utländska sådana. Det är ett av de få muséer som vågar tala klarspråk om Japans roll under 2:a världskriget, med bilder på demonstrationer från Korea av de kvinnor som den japanska armén tillfångatog som sexslavar. Stor uppmärksamhet ges också åt Ainu-folket, en grupp med samma rötter och stora likheter med Sveriges samer. De kallas ofta för Japans aboriginer eller urbefolkning och har levt i Japan i över 12 000 år, då de kom från Mongoliet. På samma sätt som samerna blev de gradvis fördrivna när städer började växa upp och deras språk förbjöds. Idag finns endast 30 000 ainu kvar och särskilda lagar har skapats för att skydda det land och den kultur som finns kvar.

Den stora nyheten här i Japan är annars den kinesiske premiärministern Wens besök. I ett tal, som direktsändes i både Kina och Japan, talade Wen om 2:a världskriget och berömde Japan för de ursäkter som tidigare getts, samtidigt som han sa att kineser inte bör hata allt japanskt. Talet har fått stor uppmärksamhet och mycket beröm här. Wens förhoppningar är utan tvekan att hans försoningsfulla tal ska göra det svårare för japanska politiker att göra provocerande uttalanden om Japans roll under 2:a världskriget. Här kan han dock bli besviken, inte ens Japans fredsmuséer vågar skriva öppet om Nanjing-massakern, där upp till 300 000 kineser kan ha mördats och man fortsätter att tala om andra krigsförbrytelser med eufemismer.

Överlag ger Japan ett smått surrealistiskt intryck. Varför envisades städmaskinen i Tokyos tågstation med att spela “Du är den ende” om och om igen tills den till slut växlade till “Kaljinka”? Varför började alla i popcornaffären sjunga när jag gick förbi? Vad ville egentligen flickan i fransk hembiträdesuniform och varför maskerar japanerna sina sopbilar som glassbilar? Konversationer får också en komisk prägel – jag startar med ett vänligt amerikanskt “Hi!” och får till svar ett japanskt militäriskt “Hai!”. Det senare betyder “ja”, som alla som sett TV-serien Shogun vet, och verkar användas mest hela tiden tillsammans med små bugningar som jag frenetiskt försöker efterhärma.

Just nu blommar körsbärsträden vilket man märker vart man än går. I parkerna ser det ut som hela himlen är täckt av körsbärsblommor och de rosa bladen faller nedåt som ett sakta regn. Överallt står japanerna och tittar eller har picknick under träden. Pollenallergikerna verkar mindre nöjda och visar detta med att bära munskydd som får dem att likna kannibalen Hannibal Lecter. För dem som inte hinner med att själva njuta av prakten visar den japanska televisionen körsbärsblommeprognoser för hela landet medan reportrar springer runt och intervjuar folk om varför just de tycker det är fantastiskt med körsbärsblommor. Som svensk känns det som om hela Japan förvandlats till Nangijala, om än ett högteknologiskt sådant.

I Osaka har jag besökt stadens fredsmuseum över dem som mer ofrivilligt blev förpassade till Nangijala då de amerikanska styrkorna brandbombade staden under 2:a världskriget. 15 000 människor dog på fläcken och en miljon av stadens två miljoner invånare drevs på flykt. Vid muséets ingång fanns en skylt som påminde om de grymheter som japanerna begick under kriget vilket kändes skönt efter de australiska självförhärligande muséerna.

Därmed inte sagt att japanerna i stort accepterar historiebeskrivningen om japanska krigsförbrytelser. Idag förespråkar den tidigare premiärministerns rådgivare att Japan ska bli en “normal” nation där det blir obligatoriskt att salutera flaggan och sjunga nationalsången i skolorna. Redan under 50-talet beslöt man sig för att de amerikanska krigsförbrytartribunalerna snarast handlade om segerherrarnas syn på historien och återupprättade de dömda generalerna. Premiärministern gör sitt bästa för att bortförklara de hundratusentals sexslavar som tillfångatogs för utnyttjande av den japanska armén, skolans historieböcker skrivs om för att dölja militärens roll i massjälvmorden på 200 000 människor i Okinawa och parlamentsledamöter sponsrar en film om att Nanjing-massakern i Kina aldrig ägde rum. Samtidigt som man ber om ursäkt i tal i utlandet tar man tillbaka ursäkten i den japanska pressen. Fortfarande dock bättre än västerländsk press som aldrig någonsin ber om ursäkt.