Och här kommer det roliga. Eftersom USA nu slutat med hjälpen har Iran erbjudit sig att bidra istället. Det får USA att gå i spinn: “Irans aktiviteter komprometterar Libanons självständighet”. Men Iran har enbart erbjudit sig att göra exakt samma sak som USA.

Ungefär lika fånigt som när USA klagar på utövandet av utländskt inflytande i Irak och Afghanistan.

“Vad vi försöker göra är svårt, men det är ett tämligen blygsamt mål, vilket är: Låt inte terrorister operera från denna region. Låt dem inte ostraffat skapa stora träningsläger för att planera attacker mot det amerikanska hemlandet. Detta kan uppnås.”

Att stoppa Al Qaeda är målet, ett ganska konstigt för att inte säga idiotiskt mål. Enligt CIA finns det som mest 50-100 Al Qaeda-medlemmar i området, de flesta av dem i Pakistan! 150 000 trupp har skickats ner för att jaga 50 personer.

Rena kokosnöteriet. Särskilt som talibanerna innan invasionen erbjöd sig att utlämna Osama Bin Laden.

Medier: GP Expressen Arbetaren SvD SvD HD Expressen SvD

Hanteringen är inget nytt, samma sak skedde i Irak. Då förklarade Patrick Butler, vice-orförande för International Center for Journalists, hanteringen var “etiskt sett oförsvarbar”. Denna typ av propaganda är mer skadlig än många tror – en artikel skriven av amerikansk militär för afghansk media kan sedan rapporteras vidare av internationell press och så småningom dyka upp som sanning i inhemsk press. Det är svårt att veta hur många berättelser i svenska tidningar om Afghanistan som har sitt urspring hos en amerikansk PR-man eller reklambyrå.

Ett av de s.k rekonstruktionsteamen (Provincial Reconstruction Teams) berättar i en rapport att de betalat radiostationerna Radio Ghaznwyan och Radio Ghazni att sända PSYOP-propaganda, dvs en del av den amerikanska krigföringen. Radio Ghaznawiyaan har bekostats av US AID som beskrivit radiostationen som en framgångssaga för lokal journalistik.

USA har även betalat Radio Television Afghanistan, Shaiq Network.

I Irak kan det amerikanska försvarsdepartementet inte ordentligt förklara vad som skett med 95% av de pengar som avsatts för “återuppbyggnad”. Av en summa på 68 miljarder kronor har man inte den blekaste aning vad som skett med 19.7 miljarder kronor, är osäker på hur 46.1 miljarder kronor använts och kan endast med säkerhet redogöra för 3 miljarder kronor.

Pengarna skulle egentligen gått till att ge irakierna rent vatten och el efter att USA bombade sönder elkraftverken och vattenreningsanläggningarna i det första Gulf-kriget.

Medier: DN Aftonbladet SvD Expressen Aftonbladet Aftonbladet Aftonbladet Sydsvenskan DN Expressen Expressen SvD Dagen HD
Bloggar: Jinge

“Ingen utropar fred, men det sker framsteg. Jag tror att målet fortfarande är nåbart och säkerligen kommer beviset på det att vara vad som sker i dessa nästföljande månader i vad som är en mycket utmanande period.”

/U.S. Admiral Mike Mullen, Chairman of the Joint Chiefs of Staff
 

Vad Mullen ovan använder sig av är en s.k “Friedman-enhet”. Det beskriver en tidpunkt i framtiden, tillräckligt nära för att åhörarna ska kunna känna hopp, men också tillräckligt avlägsen för att uttalandet ska hinna glömmas innan tidpunkten nåtts. Personen som, mindre frivilligt, gett upphov till detta namn är New York Times-kolumnisten Thomas Friedman. Under en period på två och ett halvt år spådde Friedman inte mindre än 14 gånger att de sex nästföljande månaderna skulle bli avgörande för kriget i Irak. Vilket de självklart aldrig var, kriget var förlorat redan de första månaderna. Därefter var det bara en fråga om hur lång tid det skulle ta innan amerikanska trupper drog sig tillbaka. Nu sitter de gömda i militärbaser utanför stadskärnorna, betalandes motståndarnas trupper för att inte bli attackerade. Patruller har de sedan länge upphört med för att inte orsaka mer stridigheter. Det är inte olikt situationen i Afghanistan.

Prova att själv leta Friedman-enheter!

“Om vi inte kan besegra talibanerna under nästa sex månader kommer vi aldrig kunna kontrollera södra Afghanistan.”

/Brittisk officer till Telegraph, 2006-07-04
 

“Rekonstruktionen av Afghanistan över de närmsta sex månaderna är nyckeln till att upprätthålla folkligt afghanskt stöd i kampen mot Talibanernas motstånd.”

/NATO, 2006-10-13
 

“En majoritet av afghanerna kommer att byta sitt stöd till talibanernas motståndsmän om det inte sker några synliga förbättringar inom nästa sex månader.”

General David Richards, chef för NATO-styrkorna, 2006-10-25
 

“Nästa sex månader kommer vara avgörande.”

/General David Richards, chef för NATO-styrkorna, 2006-11-16
 

“Jag tror nästa sex månader kommer att vara avgörande.”

/Maj. Gen. John F. Campbell, commander of the 101st airborne division, 2010-04-28
 

“Mycket talar därför för att detta år kan få en avgörande betydelse för Afghanistans framtid och de utländska soldaternas situation.”

/Jan Blomgren i SvD, 2010-05-21, sju månader kvar på året
 

“Folket i storbritannien behöver se mer framgångar de närmsta sex månaderna.”

/Storbritanniens premiärminister David Cameron, 2010-06-10
 

Tiden innan utgångsdatum kommer vara avgörande för äggen

Senaste hallojet i bloggosfären är att Wikileaks läckt ut massor av hemliga rapporter från den amerikanska armén. Innehållet är dock inte särskilt nytt, bara välkända konstateranden om att amerikansk och utländsk militär är under fler attacker än de vill erkänna, dödar fler civila än de vill erkänna och regelbundet ljuger om vad som skett. Det visste alla som brytt sig om att följa nyhetsrapporteringen även utanför Bonnier-pressen.

Men visst är det alltid intressant att få mer seriöst på papper hur krigspropagandan går till. The Guardian har ett bra exempel. En amerikansk patrull blir utsatta för en bilbomb och beskjusts i samband med detta. Deras återvändande till basen beskriver de i rapporten med: “Patrullen återvände till Jalalabad Air Field”.

I verkligheten sköt de vilt omkring sig under hela vägen tillbaka, ungefär en mil. 19 civila dog, 50 skadades. Det var tonåriga flickor, bilförare, gamla män. Alla som de åkte förbi. De nämns inte alls i rapporten. Ingen hjälp begärs till dem. Endast till en soldat som sårats av bilbomben.

Winning hearts and minds.

När de senare återvände till platsen för bilbomben slet de kamerorna ur händerna på journalisterna och krävde att få deras filmer från massakern. “Radera dem eller vi raderar dig” var ordern till en kameraman.

Den amerikanska undersökningen om detta las ner. Ingen soldat fälldes. Lite pengar kastades åt de efterlevande, offren var visst värda kring 15 000 kronor styck. Som en medelmåttig plattskärms-TV. Bingo, ni har vunnit på det amerikanska kulsprutelotteriet!

Bloggar: LOKE Svensson Jinge

“USA, Storbritannien och Australien – alla som hjälpte till i undersökningen – är alla redo att ställa upp bakom fynden. Endast Sverige, som också skickade utredare, är motvilliga partners i att skylla på Nordkoreanerna.”

Så vilka argument har de haft? Jo, “sprängkraften, berättelser från ögonvittnen, ljudupptagningar och hur metallen i fartyget slitits itu, men också skador på sjömännen, vilka sägs vara typiska för en explosion”. Och nu har Sydkoreanska marinen gett sig ut på samma typ av U-båtsjakt som den svenska marinen en gång gjorde sig till åtlöje över. Och liksom Carl Bildt på den tiden sa att minkarna kunde ha skickats ut av “gamla sovjetiska strukturer” tjoar Aftonbladet ut konspirationsteorier om “interna maktstrider” som ska ligga bakom sänkningen av det Sydkoreanska fartyget. Ändå har Won See-hoon , chef över Sydkoreas säkerhetstjänst, sagt att han inte kan se ett samband mellan explosionen och Nordkorea.

Medan svenska medier som vanligt traskar patrullo, precis som under den svenska Ubåtshysterin, är utländska tidningar inte lika servila. Washington Post uppmärksammar en artikel i Japan Focus skriver Tanaka Sakai:

“Cheonan var en patrullbåt vars uppdrag var att med hjälp av radar och undervattensradar söka efter fiendens ubåtar, torpeder och flygplan samt att attackera. Om Nordkoreas ubåtar och torpeder var på väg skulle Cheonan kunnat märka av detta snabbt och vidta åtgärder för att slå tillbaka eller undvika. Dessutom, under dagen som Cheonan sjönk utfördes en övning mellan USA och Sydkorea vilket gjorde att man kunde förutse att Sydkoreanska ubåtar skulle åka söder ut för att övervaka. Det är mycket svårt att tro att Cheonans undervattensradar inte var utnyttjades.”

Övningen var en del av Operation Foal Eagle som traditionellt utförs vid Baengnyeong Ö:n, endast två mil från Nordkoreas kust och på vad Nordkorea anser vara nordkoreanskt farvatten.

Sydkoreanska Hankyoreh är också skeptiska:

“”Om Nordkorea försökte sig på ett bakhåll i hämnd för den marina sammanstötningen vid Daecheong ön skulle de ha gjort så endast efteratt de varit säkra på att lyckas efter flera infiltrationslövninar i vattnet runt Baengnyeong ön”, sa en tidigare Flott-admiral. “Undersökningsteamets uttalande sa i grunden att Nordkorea hade planerat en attack med liten chans att lyckas på papper och hade lyckats genomföra planen på endast ett försök, men den slutsatsen saknar militär trovärdighet.”

Faktum är, att om saker skett som undersökningsteamet uttalat, skulle en Nordkoreans Ubåt penetrerat det amerikanska och sydkoreanska övervakningsnätet, väntat precis där Cheonan sskulle anlända, sänkt Cheonan med ett skott och sedan i lugn och ro ha försvunnit efter att totalt ha undvikit marinens antiubåtsnät som inkluderat skeppet Sokcho och Linix-helikoptrar.”

Som bevis har också en torped visats upp. Rostig och överväxt av havstulpaner har den helt uppenbart legat i havet längre än de två månaderna som gått sedan fartyget sjönk. Kanske la nordkoreanerna ned den i vattnet för två år sedan, plockade upp den och avfyrade den? De är lömska, de där rackarna.

Men Hankyoreh skriver:

“Först sa några experter att markeringen 1 beon, Nummer 1, presenterat som ett nyckelbevis på att det var en Nordkoreans torped, var anorlunda från andra Nordkoreanska markeringar.

First, some experts stated that the marking 1 beon, No. 1, presented as key evidence that it was a North Korean torpedo, is different from typical North Korean markings.

“Nordkorea använder sig inte vanligtvis av termen beon”, sa en Nordkorea expert. “Istället använder de termen ho, som i Daepodong 1-ho Gangnam 1.ho, ect.”

Faktum är att en nordkoreansk träningstorped som plockades upp av Sydkoreanska militären för sju år sedan markerades “4 ho.”"

Detta var ett av huvudbevisen som undersökningsteamet använde sig av – ett som nu är värdelöst. Vi ska ha också i åminnelse att platsen där torpeden hittades var där den amerikanska och sydkoreanska flottan traditionellt sett utförde sina övningar.

Så vi sammanfattar: Under en stor flottövning uppmärksammade ingen att en U-båt fanns i området, ingen torped noterades, inga nordkoreanska krigsfartyg sågs. Djupet vid området var blott 30 meter.

Men om det inte var Nordkorea som sänkte farttyget, vem var det då? Den ena möjligheten är förstås att det handlat om s.k “friendly fire”, att ett annat fartyg i övningen begått ett fruktansvärt misstag. Sådant har skett förr. Att metallskrot och kemikalier från explosionen tyder på en torped tillverkad i Tyskland skulle kunna vara en indikation på detta. Men det finns andra alternativ. Kemikalien RDX, från Tyskland, har hittats i vraket. RDX används visserligen i torpeder, men också i minor.

Och det är den förklaringen vi kan läsa om i New American Media:

“Endast en reporter, Joohee Cho på ABC News observerade det nyckelfakta att Foal Eagles flottilj intressant nog inkluderar USNS Salvor, ett dykfartyg med 12 marindykare. Bristen på minröjare under övningen lämnar endast en möjlighet: Salvor la ut bottenliggande minor.

En uppstigande mina, effektiv endast på grund vatten, vilar på en liten plattform på havsbotten under ett kamouflage av sand eller grus. Deras spårsystem använder sig av aukustiska och magnetiska avläsningar för att fånga upp fiendefartyg och ubåtar. När den aktiveras lyfts bomben av strålar av komprimerad luft eller bränsle som leder den mot det magnetiska centret för målet. Explosionen sliter sönder kölen och klyver skeppet eller ubåten i två delar, precis som skedde med RKOS Cheonan.”

Så det finns i dagsläget flera möjligheter. En Nordkoreansk attack, vilket skulle leda mot deras egna intressen, en torped avfyrad från ett vänligt sinnat fartyg eller en undervattensmina placerad under övningen eller tidigare. Det enda vi kan konstatera är att det är för tidigt att lägga skulden på Nordkorea, vad svenska tidningar än tjoar ut i sina rubriker.

Läs gärna Stephen Gowans genomgång också, om inte annat för hans källor.

Medier: SvD DN SvD Expressen DN DN

“Shapiro säger att en av de mest störande aspekterna av studien är att välståndet hos de afro-amerikanska familjerna med högst inkomster faktiskt har sjunkit de senaste åren, fallit från en topp på 25 000 dollar till kring 18 000 dollar, medans den hos deras vita motsvarigheter med liknande klass och inkomst har ökat till kring 240 000 dollar.”

Orsaken till detta är att afro-amerikaner i stort har en sämre ekonomisk utgångspunkt att bygga välstånd med, ofta har större studieskulder och saknar ärvd förmögenhet. Det krävs pengar för att tjäna pengar i det amerikanska klassamhället.

“Study war no more” hör man oftast som en del av “Down by the riverside”. Men många har missat att textraden inspirerade en helt egen bluessång av legendariske Willie Dixon. Den har bland de bästa antikrigstexterna som står att finna:

“The money spent on bombs alone
Can build poor people a happy home
Something good we can do
You treat me like I treat you

No more starving in the nation
Everybody gets an education
Everytime a baby is born
We know he’ll have him a happy home

Ain’t gonna study, study war no more
Ain’t gonna think, think war no more
Ain’t gonna fight, fight war no more
We’re givin’ it up, we gonna let it go
We’re givin’ it up, we gonna let it go”

P.S. Missa inte Aftonbladets texter om Ship to Gaza och Lars Vilks. Jinge skriver också om dem (här och här).

Bloggar: Svensson skriver om ett försökt att bryta blockaden mot Gaza

Human Rights Watch (HRW) har dokumenterat den israeliska förstörelsen av civila mål: 189 byggnader, där ibland 11 fabriker, 8 varuhus och 170 bostadshus. Detta motsvarar kring 5% av förstörelsen enligt HRW. I en rapport sägs:

“De här fallen beskriver tillfällen då Israeliska styrkor skapade omfattande förstörelse av hem, fabriker, jordbruk och växthus i områden under IDF:s kontroll utan några uppenbara militära mål. [...] Dessa fall skedde när det inte fanns några strider i dessa områden; i många fall skedde förstörelsen under de sista dagarna av operationen då det israeliska tillbakadragandet var nära förestående.”

HRW konstaterar att detta är ett brott mot fjärde Geneve-konventionen och kräver att undersökningar om krigsförbrytelser startar.

FN har också kommit med en ny rapport om Israel, denna gång över elektriciteten i Gaza-remsan. År 2006 bombade Israel sönder alla transformatorer vilket halverade kapaciteten för Gazas el-kraftverk. Därefter har Israel vägrat att släppa in materiel för att reparera el-kraftverket och också blockerat införande av bränsle för dess drift. Två gånger har kraftverket helt tvingats stänga ner. Nu opererar kraftverket på ungefär en fjärdedel av den kapacitet det hade innan 2006.

Detta har tvingat folk att köpa egna reservgeneratorer. Hittills under 2010 har 17 personer dött i olyckor orsakade av reservgeneratorerna. Bland annat tre barn som dog av kolmonoxidförgiftning och tre som dog när en reservgenerator tog eld. Hade Israel tillåtit reparationer och införande av bränsle till kraftverket hade dessa barn levt idag.

Bristen på el förhindrar vattenrening, säker el till sjukhusen, vattenpumpar till jordbruket och användandet av kylanläggningar.

P.S. Läs också Rawia Morras längre text om Israel.

Media: DN DN

…om ni undrar varför de förlorar.

Tidslinjen på Baghdadis märkliga öde ser ut ungefär så här:

• 10:e Mars 2007: Baghdadi arresteras i Baghdad.
   
• 10:e Mars, 2007: Senare samma dag är han inte arresterad.
   
• Mars, 2007: Baghdadi dör för första gången.
   
• 3:e Maj, 2007: Baghdadi dör för andra gången.
   
• 18:e Juli, 2007: Amerikanska militären förklarar att Baghdadi är en myt och aldrig har funnits.
   
• 19:e Juli, 2007: Amerikanska armén visar att det endast varit en skådis som spelat den icke-existerande ledaren hela tiden.
   
• September, 2007: Den en gång arresterade, två gånger dödade och sedan aldrig existerande ledaren hotar Lars Vilks.
   
• Maj, 2008: Den amerikanska armén förklarar att Al Qaida tyckte det var så pinsamt att skådisen avslöjades så de bytte namn åp ledaren Hamed Dawood Mohammed Khalil al Zawi till Baghdadi.
   
• 23:e April 2009: Baghdadi grips, återigen i Baghdad. Fem dagar senare visas foton upp som bevisar hans arrest.
   
• 19:e April, 2010: Badghdadi dör en tredje gång.
   

Som vi tidigare konstaterat så har den amerikanska militären stora problem. Även i Afghanistan återuppstår talibanerna gång på gång. Hur besegra motståndare med fler liv än Pac-man?

Själv väntar jag på DN:s förklaring över hur en död icke-existerande man i arrest kunnat hota Vilks. Den förklaringen lär vara värd att lyssna på. Och än mer: Kan Lars Vilks känna sig lugn när Baghdadi nu dött. Han har ju trots allt gjort det två gånger förrut? Och vem kan slåss mot en mytologisk sagokaraktär?