Ryssland startar nu sitt eget Levande Historia för att se till att den statligt accepterade historieskrivningen också är den som lärs ut. Att förminska Sovjetunionens bidrag till att besegra nazismen ska bli lika olagligt som det är i Frankrike, Tyskland, Kanada och fler länder att ifrågasätta historieskrivningen om den nazistiska förintelsen. Det är uppenbart att det är västländerna som gett Ryssland inspiration till att starta sin kampanj om “korrekt historieskrivning”.

Och precis som för Levande Historia kommer säkert välmenande felaktigheter bli en del av den politiskt korrekta historieskrivningen. Kommer Ryssland fortfarande påstå att massakern vid Katyn utfördes av tyskarna? I Sverige passar Levande Historia under rubriken “folkmord” på att gå till attack mot Zimbabwe, trots att inget som helst folkmord skett där. Om Kongo, där fem miljoner människor dött, är det helt tyst. Irak, där amerikanska trupper dödat över en miljon irakier, omnämns enbart för en attack mot kurderna 1988 då en tjugondel av antalet dödades. Är det samma typ av förtiganden och attacker vi ska förvänta oss i Ryssland?

Tyvärr är nog Ryssarna inte ett dugg bättre än västvärlden när det kommer till propaganda.

Medier: DN GD Dagen Expressen

Boken Late Victorian Holocausts ger bra information om svälten i Bengalen

Mycket tyder på att den nuvarande svältkatastrofen också är skapad av den ekonomiska politik som förts av dagens imperie – denna gång representerat av WTO, Världsbanken och Internationella Valutafonden. Raj Patek skriver bra om det i The Guardian.

Alla dessa tre organisationer har entusiastiskt förespråkat frihandel mellan länder och i kraven har funnits borttagande av lagring av sädborttagande av alla handelshinder som skyddat lokala jordbrukare samt upphävande av alla subventioner till lokala jordbrukare.

Utan subventioner blev många småskaliga jordbrukare tvungna att lägga ned eftersom de inte kunde konkurrera med de stora industrierna i Europa och USA. När prisstegringarna sedan blev ett faktum i den rika världen blev de fattiga plötsligt tvungna att betala de rikas priser. Den buffert som tidigare funnits i form av lokala jordbruk försvan med subventionerna. Världsbanken själv erkänner:

“Trots att resultaten varierat mellan länder så har bankens ansträngningar bidragit till att förbättra den makroekonomiska miljön och den ekonomiska disciplinen i många länder. Emellertid så har dessa förändringar inte varit nog för att stimulera den privata sektorns investeringar i flera kritiska områden från vilka den offentliga drogs bort. Konsekvensen blir att flera länder i Afrika möter orimliga gödselpriser, inadekvat sädesproduktion, dåliga transporter och begränsad kredittillgång.”

Borttagandet av handelshindren har gjort dessutom gjort att det är lönsammare, för de kvarvarande större lokala jordbruken, att sälja maten på en internationell marknad som till skillnad från de egna invånarna har råd att betala högre priser. Storföretag har tillsammans sammarbetat för att hålla priserna uppe. Mer pengar i kistan för dessa större jordbrukare, men mindre mat i kistan för de fattiga.

Och vad är lösningen? För afrikanerna är svaret uppenbart protektionism. Precis raka motsatsen till vad alla frihandelsförespråkare tjatat om.

I Haiti har redan premiärministern blivit blivit utkickad. Ändå sedan USA i ett maktövertagande sparkade ut den valde och folkligt populäre presidenten Jean-Bertrand Aristide har Haitis maktelit hållit makten med valfusk och med FN:s soldater som stormtrupper. År 2006 tillsattes presidenten Réne Préval under ett spektakel av fejkade röster och omfattande valfusk som ibland av diktaturälskare kallas för “val” och nu valde han sin premiärminister som syndabock.

I Aftonbladet skriver Wolfgang Hansson som vanligt tämligen okunnigt om Zimbabwe:

“Sydafrikas president Thabo Mbeki och Zimbabwes övriga grannar brukar hylla den tysta diplomatin som bästa sättet att påverka Robert Mugabe. Nog har de varit tysta, alltid. I åratal. Vad har de uppnått? Absolut ingenting. Läget i Zimbabwe har aldrig varit så katastrofalt som nu med massvält och en inflation på 165 000 procent.”

“Vi kan inte införa ekonomiska sanktioner mot landet – det är redan bankrupt. Om vi inför totala ekonomiska sanktioner mot Zimbabwe från det internationella samhället skulle det vara ett dödsstraff mot miljoner av Zimbabwier, vanligt folk, vi kan inte göra det!”

För EU och USA var det dock inga problem. USA införde sanktioner mot Zimbabwe redan 2001 i vad de på orwellskt nyspråk kallade US Zimbabwe Democracy and Economic Recovery Act. Där i gavs order till IMF, Världsbanken och Afrikanska Utvecklingsbanken att ständigt rösta mot alla lån till Zimbabwe.

Förrutom att ta bort alla dessa lånmöjligheter garanterades också långt högre räntor om Zimbabwe mot förmodan skulle lyckas låna av någon annan. Det omöjliggjorde också förhandlingar om tider för återbetalningar. För sanningen är det här. Zimbabwe har under denna period av svält och hårda tider återbetalat 1.5 miljarder kronor till IMF. Lite för IMF, men mycket för Zimbabwe.

Dessutom har EU och USA lagt beslag på alla de pengar som Zimbabwe haft investerat i utlandet och nu kunnat använda för egna investeringar eller tillbakabetalningen av lång. Uttryckt på annat sätt: Den ekonomiska buffert Zimbabwe haft har stulits av den rika världen. Zimbabwes chef för Reserve Bank of Zimbabwe är också förbjuden att resa utomlands för att diskutera affärer.

Utan tvekan har Robert Mugabe gjort många ekonomiska misstag som direkt påverkat ekonomin och visst bär han en stor del av skulden för Zimbabwes situation. Men han bär inte den skulden ensam. Många aktörer utanför har hjälpt till med att sänka Zimbabwe i ruin.

Andra tidningar: ETC