Israel FAQ

  1. Råder apartheid i Israel?

    Den kände sydafrikanske antiapartheidkämpen Desmond Tutu berättade i The Guardian under rubriken “Apartheid i det Heliga Landet”[1]:

    “Jag har varit djupt skakad under mitt besök till det Heliga Landet; det påminde mig så mycket om vad som hände oss svarta i Sydafrika. Jag har sett förödmjukelsen hos palestinierna vid avspärrningarna och vägspärrarna, lidandes som vi när unga vita polisofficerare förhindrade oss från att röra oss runt.”

     

    [1] The Guardian, 29/4-2002, Desmond Tutu: Apartheid in the Holy Land


     

  2. Är det tillåtet med tortyr i Israel?

    Den israeliska människorättsorganisationen B’Tselem[1] beskriver de metoder som används så här:

    “”Förhörsmetoderna inkluderade flera tekniker: hindra förhörsoffret att sova i flera dagar genom att binda honom eller henne i smärtsamma positioner; spela hög musik; täcka över huvudet med en smutsig säck; utsätta offret för extrem hetta och smärta; binda dem till en låg stol som lutas framåt; hårt binda offrets händer; låta offret stå med händerna bundna, dragna uppåt; låta offret ligga på rygg över en hög pall med kroppen bakåt lutad; tvingande av offret kura ihop sig på tårna med händerna bundna bakom ryggen; våldsam skakning avfången, förhörsledaren gripandes och skakandes honom; användandet av hot och svordomar, samt ge honom mat av dålig kvalitet och otillräckliga mängder.”

     

    1999 stiftade Israels högsta domstol en lag som i teorin skulle begränsa användandet av tortyr genom att endast tillåta det i fall av “nödvändigt försvar”[2]. I praktiken har detta endast lett till ett kryphål som tillåter tortyren att fortgå oförhindrat[3].

    [1] B’Tselem: Torture – Background on the High Court of Justice’s decision
    [2] Yale Daily News, 1/11-2007, Dershowitz ignores Israel’s state-sponsored torture
    [3] Ynet News, 30/5-2007, Report: High Court permits torture of Palestinians

     

  3. Hur många människor har Israel fördrivit från den mark de ockuperar eller har stulit?

    När Israel skapades var det med en systematisk politik att fördriva så många palestinier som möjligt för att skapa en judisk demografisk majoritet. Endast i Jaffa-distriktet fanns det en judisk majoritet av befolkningen. Även vid Haifa, liksom Jaffa en kuststad dit invandrade kolonisatörer från utlandet anlände, fanns det en stor judisk befolkningsandel om än inte majoritet. Överallt annars, även i Jerusalems distrikt, rådde en start palestinsk majoritet.

     

    1949 hade 804 000 palestinier fördrivits[1].

    Phase: No. of destroyed/depopulated localities No. of refugees Jewish/Israeli lands (km2)
    29 Nov. 1947 – Mar. 1948 30 <22.600 1.159′4
    Apr. – 13 May 1948
    (Tiberiade, Jaffa, Haifa, Safed, etc.)    		 199 <400.000 3.363′9
    15 May – 11 June 1948
    (an additional 90 villages)    		 290 <500.000 3.943′1
    12 June – 18 July 1948
    (Lydda/Ramleh, Nazareth, etc.)    		 378 <628.000 5.224′2
    19 July – 24 Oct. 1948
    (Galilee and southern areas)    		 418 <664.000 7.719′6
    24 Oct. – 5 Nov. 1948
    (Galilee, etc.)    		 465 >730.000 10.099′6
    5 Nov. 1948 – 18 Jan. 1949
    (Negev, etc.)    		 481 <754.000 12.366′3
    19 Jan. – 20 July 1949
    (Negev, etc.)    		 531 <804.000 20.350′0

    Fördrivningarna var dock inte slut här. När Israel attackerade sina grannländer 1967 fortsatte de fördrivningarna. Nära 145 000 palestinier som redan fördrivits en gång till Västbanken fann sig på flykt igen, nu tillsammans med 100 000 andra som klarat sig första vändan. Även över 100 000 syrianer tvingedes fly från Golan-höjderna.

    Tidsperiod Beskrivning Antal
    1948 Under tiden innan och efter Israels bildande 1948 fördrevs minst 804 000 palestinier från sina hem i vad som kallas “Nakba”, katastrofen. Mer än 500 byar förstördes. 804 000[1]
    1967 När Israel ockuperade Golan-höjderna 1967 fördrevs 116 000 syrier och 244 byar förstördes. Ytterligare 245 000 palestinier fördrevs från Gaza, Östra Jerusalem och Västbanken varav 145 000 som redan tvingats fly 1948. 361 000[2]
    1967-1990 100 000 palestinier fick sitt medborgarskap indraget och 20 000 hem och flyktingförläggningar förstördes. 120 000[3]

    (Notera att det delvis är samma personer som drabbas vid 1948 och 1967 respektive vid 1948 och perioden efter 1967)

    [1] Ruling Palestine, A History of the Legally Sanctioned Jewish-Israeli Seizure of Land and Housing in Palestine, 2005, Centre on Housing Rights and Evictions (COHRE), BADIL Resource Center for Palestinian Residency & Refugee Rights
    [2] Palestine and Israel: The Uprising and Beyond, David McDowall, 1989
    [3] Palestine Media Center, 30/11-2004, Palestinian Refugees: Facts and Figures

     

  4. Diskrimineras Israels palestinska befolkning ekonomiskt?

    I Israel består drygt 20% av befolkningen av palestinier. Samtidigt går blott 4% av budgeten till de palestinska områdena[1]. 54% av palestinierna med israeliskt medborgarskap lever under fattigdomsgränsen. Bland barnen i centrala Israel var samma siffra 78% år 2006[2]. År 2008 fick den palestinska sektorn endast 6% av bidragen till infrastruktur.

    [1] Ynet News, 17/12-2007, Only 4% of development budget allocated for Arab sector
    [2] Ynet News, 16/12-2007, Report: Poverty among Arab population growing

     

  5. Diskrimineras palestinier religiöst i Israel?

    Från 600-talet fram till Israels utropande 1948 var Palestina ett muslimskt land. Där finns moskéer och muslimska helgedomar. Ändå erkänns inte detta av Israel. I landet har 120 platser av den israeliska staten utsetts som “heliga platser”. Alla dessa är judiska[1].

    [1] Haaretz, 19/2-2007, UN anti-racism panel questions Israel over non-Jewish holy sites

     

  6. Diskrimineras icke-judar i Israel?

    År 2007 avslöjades det att icke-judiska änkor till soldater i den israeliska armén svartlistats av arméns organisation för änkor och föräldralösa [1]. De fick inte rösta inom organisationen och fick inte meddelanden om tillställningar eller erbjudanden. Alla medborgare måste ha sin etniska identitet stämplad i sina id-handlingar vilket möjliggör diskriminering som när fyra studenter nekades inträde till ett varuhus då de identifierades som icke-judar[2].

    En undersökning från Center Against Racism år 2007[3] konstaterade att 75% av de judiska israelerna inte ville att palestinier och judar skulle bo i samma hyreshus. 60% skulle aldrig tillåta en palestinier att besöka deras hem och 55% ansåg att palestinier och judar skulle separeras på nöjesplatser.

    [1] Haaretz, 30/3-2010, IDF widows’ organization blacklisted minority members
    [2] Haaretz, 15/2-2007, Four Arab law students refused entry and taunted at Netanya mall
    [3] Ynet News, 27/3-2007, ‘Marriage to an Arab is national treason’

     

  7. Diskrimineras palestinier på Västbanken?

    Israel har ett omfattande system av militärdomstolar på västbanken. Under 2006 fälldes 99.7% av alla palestinier, 9100 av 9123, som ställdes inför dem[1]. Misstänkta hölls fängslade upp till ett år innan de ställdes inför rätta, detta trots den korta längden på rättegångarna. Vid en granskning av 38 rättegångar visades 12 av dem vara över på en minut, 19 på två minuter och sju av dem på fyra minuter. Rättegångarna hölls på hebreiska trots att de åtalade var palestinier och advokaterna och de misstänkta förstod ofta inte vad åtalet handlade om.

    [1] Santa Barbara News-press, 6/1-2008, Report: Israeli military courts automatically convict Palestinians

     

  8. Hur mycket av Palestinsk mark var i judisk ägo innan Israels bildande 1948?

    Judarna i Palestina bodde i princip enbart i städerna, främst vid kusten. Därför ägde de knappt någon mark. I samband med att sionismen tog sin fart i slutet på 1800-talet började dock en del mark köpas upp, främst från rika palestinier i exil som struntade i hur de gick för de bönder som arrendererat marken i generationer[1].

    Land Acquisitions of the PICA, Keren Kayemeth, and
    Palestine Land Development Company as of 1936
    Dunums Percentage
    Acquired from large absentee landowners 358,974 52.6
    Acquired from large resident landowners 167,802 24.6
    Acquired from government, churches,
    and foreign companies    		 91,001 13,4
    Acquired from fellaheen (farmers) 64,201 9.4

    Ändå var blott 6-7% av marken i judisk ägo vid Israels grundande[2].

    Jewish Landownership
    Year Dunums Percent of Palestine
    (26,323,000 dunums)
    1882 22,500 0.09
    1900 218,000 0.8
    1914 418,000 1.6
    1927 865,000 3.2
    1936 1,231,000 4.7
    1947 1,734,000 6.6

    I inget av de distrikt som utgjorde det brittiska mandatet Palestina ägdes en majoritet av marken av judar. Att skapa en judisk stat på denna mark kunde enbart göras via enorma och omfattande markstölder från palestinierna.

     

    [1] The Land System in Palestine. History and Structure, Abraham Granott
    [2] Agrarian Reform and the Record of Israel, Abraham Granott

     

  9. Beslutade inte Balfour-deklarationen från 1917 att Palestina skulle bli ett judiskt hemland?

    Den brittiske utrikesministern Arthur Balfour förklarade själv att det handlade om att skapa en ny koloni, oavsett vad den inhemska befolkningen tyckte:

    “Motsättningarna i denna konvention är mer ännu flagranta gällande den ’självständiga nationen Palestina’ än gällande den självständiga nationen Syrien. För i Palestnia tänker vi inte ens gå igenom formaliteterna att konsultera önskemålen hos de nuvarande invånarna av landet, även om den amerikanska kommissionen går igenom formaliteterna att fråga vilka de är.

    De fyra stora makterna [Storbritannien, Italien, Frankrike, USA] har bestämt sig för sionism och sionism, rätt eller fel, dåligt eller bra, är rotad i en urgammal tradition, i nutida behov och framtida hopp, av långt större vikt än önskemålen och uppfattningarna hos de 700 000 araber som ni bor i detta gamla land. Enligt mig är det rätt.”[l1]

     

    Balfour-deklarationen handlade alltså om skapande av en ny koloni där folk från utlandet skulle få styra över den inhemska befolkningen, precis som kolonierna i Afrika och Asien. Bland den handfull människor i som deltog i beslutet om skapandet av ett judiskt hemland fanns också Chaim Azriel Weizmann, senare Israels första president, Noham Sokolow, generalsekreterare för Världssionistiska Kongressen (efterträdd av Weizmann)[2] och Balfour-deklarationen i sig tog formen av ett brev till bankiren Walter Rotschild, ledare av Sionistiska Federationen i Storbritannien.

    [1] The Origin of the Palestine-Israeli Conflict, The Balfour Declaration: The Origins of the Arab-Israeli Conflict, Jonathan Schneer
    [2] A broken trust: Herbert Samuel, Zionism and the Palestinians 1920-1925, Sahar Huneidi

     

  10. Lovade inte britterna att Palestina skulle bli självständigt?

    Den 7:e November, 1918 , signerade Frankrike och Storbritannien ett dokument som uttryckligen sa att alla länder som legat under det Ottomanska riket skulle befrias och att deras nya styren skulle beslutas av de egna invånarna:

    “Målet som setts av Frankrike och Storbritannien vid utförandet av det krig i öster som släppts lös av tyska ambitioner är ett en total och slutgiltig befrielse av de folk som i så lång tid förtryckts av turkarna, och att sätta upp nationella regeringar och administrationer som får sin makt från det fria utövandet av initiativ och val från den inhemska befolkningen.”[1]

     

    Detta löfte bröts helt och hållet i och med skapandet av den brittiska koloni som fick namnet Mandatet Palestina.

    [1] Anglo-French Declaration, 7/11-1918

     

  11. Beslutade britterna att mandatet Palestina skulle bli ett judiskt hemland?

    Nationernas Förbund nämner specifikt när de överlämnar rätten till britterna att behålla Palestina som koloni:

    “Det ska klart förstås att inget får göras som inskränker på de civila och religiösa rättigheterna hos de icke-judiska samhällena i Palestina.”[1]

     

    Detta gjorde skapandet av en judisk stat omöjligt på mandatet Palestina, eftersom palestinierna var i majoritet och också ägde en klar majoritet av marken. Vid staten Israels skapande ägde judarna blott 6% av marken[2] och 1922, när mandatet skapades, var blott 10% av befolkningen judisk. Nationernas Förbund skriver i en rapport från 1921:

    “Det finns nu knappt 700 000 människor i hela Palestina, en befolkning långt mindre än den för enbart provinsen Gallilén vid Jesus tid. [...] Den judiska andelen av befolkningen räknas till 76 000. Nästan alla har kommit in i Palestina under de närmsta 40 åren.”[3]

    Enda sättet att skapa en judisk stat vore att fördriva eller döda den palestinska ursprungsbefolkningen (vilket också skedde) – ett direkt brott mot Nationernas Förbunds deklaration.

    [1] The Palestine Mandate, The Council of the League of Nations, 14/7-1922
    [2] BBC, Special Reports, UN partition of Palestine
    [3] League of Nations, 30/7-1921, An Interim Report on the Civil Administration of Palestine, during the period 1st July, 1920 – 30th June, 1921

  12. Bildades Israel 1948 baserat på ett beslut fattat av FN?

    FN:s krav på en fredlig uppgörelse kasserades av Israel som i slutet på 1947 startade en omfattande offensiv för att driva palestinierna från sina hem. Israel ökade sitt territorium med 38% jämfört med vad delningsplanen sa, ett flagrant brott mot FN:s rekommendation i resolution 181[1].

     

    [1] United Nations General Assemby, 29/11-1947, Resolution 181 (II). Future government of Palestine

     

  13. Vem startade sexdagarskriget 1967?

    Israelerna själva har varit mycket tydliga med att det är de själva som valde att gå till attack mot sina grannländer. Kabinettsministern Mordechai Bentov berättade[1]:

    “Den här historien om en fara för utrotning har varit ett komplett påhitt och har blåsts upp i efterhand för att rättfärdiga annekteringen av nya arabiska territorier.”

     

    Israels senare premiärminister Menahem Begin konstaterade[2]:

    “I juni 1967 hade vi ännu en gång ett val. De egyptiska armékoncentrationerna i Sinai bevisade inte att Nasser verkligen var på gång att attackera oss. Vi måste vara ärliga med oss själva. Vi valde att attackera honom.
    [...]
    Vi gjorde inte detta på grund av brist på alternativ. Vi kunde ha fortsatt att vänta. Vi kunde ha skickat hem armén. Vem vet om det skulle ha skett en attack mot oss? Det finns inga bevis för det. Det finns många argument för det motsatta.”

     

    General Matityahu Peled berättade[3]:

    “Att låtsas som om de egyptiska styrkornas placering längs våra gränser skulle varit ett hot mot Israels existens är en direkt förolämpning, inte bara mot intelligensen för vem som helst med kapacitet att analysera en sån här situation, utan framförallt mot den israeliska armén.”

     

    General Moshe Dayan uttalade sig[4]:

    “Jag vet hur 80% av sammanstötningarna startade. Enligt mig mer än 80%, men låt oss säga kring 80%. Vi brukade skicka fram en traktor att plöja ett område där det inte var möjligt att göra något, i det demilitariserade området, och visste i förväg att syrianerna skulle börja skjuta. Ifall de inte sköt så beordrade vi traktorn att avancera framåt tills syrierna blev så irriterade att de började skjuta. Och då kallade vi in artilleri och senare också flygunderstöd och så gick det till.”

     

    [1] Le Monde, 3/6, 1972, citerad i Operation Cyanide av Peter Hounam
    [2] Israel Ministry of Foreign Affairs, 8/8-1982, 55 Address by Prime Minister Begin at the National Defense College- 8 August 1982
    [3] The Terrorist Conjunction: The United States, the Israeli-Palestinian Conflict, and Al-Q?’ida av Alfred G. Gerteiny, 30/5-2007
    [4] NY Times, 11/5-1997, General’s Words Shed a New Light on the Golan

     

  14. Är alla som kritiserar Israel antisemiter?

    Om man läser israelvännernas texter kan man lätt få det intrycket. Det handlar dock om en strategi i att försöka demonisera sina motståndare för att försöka undvika att tala sakfrågor.

    Jan Guillou beskrev det hela så här[1]:

    “Aftonbladets kulturchef har just antisemitstämplats i den andra kvällstidningen av den anledningen. Emellertid handlar den svenska diskussionen om antisemitism alltid om något annat. Svenska kommittén mot antisemitism och liknande politiska grupper har nämligen utvecklat en egen pseudovetenskap där de kan finna antisemitism där ingen annan finner den. Minst fyra av Aftonbladets kolumnister ingår i detta sortiment av antisemiter som antingen förnekar sin uppfattning, är omedvetna om den eller i vart fall inpiskade nog att dölja sina böjelser genom att, fräckt nog, inte uttrycka sig antisemitiskt.

    Detta andra som diskussionen döljer är naturligtvis Israels ockupationspolitik. När debatten om Hillersberg rasade som hetast i morgonpressen attackerade Israels krigsmakt palestinska getton med artilleri och flygbeskjutning. Värst drabbades Gaza, där närmare en miljon människor hålls inspärrade tätt sammanpackade men där trettio procent av området är upplåtet åt något tusental israeliska kolonister som måste ”skyddas” från de palestinska infödingarna.

    Detta är inte lätt att försvara. Skillnaden mellan Israel och apartheidstaten Sydafrika är att Israel avrättar fler människor och håller fler inspärrade eller i militärt omringade gettobildningar. Därför blir frågan om antisemitism så angelägen för Israels försvarare.”

     

    Bland de som anklagats för antisemitism finns tidigare statsministern Olof Palme[2], USA:s tidigare president Jimmy Carter[3], Aftonbladets förre chefredaktörer Gunnar Fredriksson och Carl Johan Åberg, tecknaren EWK, den borgerlige diplomaten Ingmar Karlsson, DN-journalisten Åke Ringberg, AB:s utlandskorrespondent Staffan Heimersson, radiodramatikern Britt Edwall, Jan Guillou, DN-kolumnisten Göran Rosenberg, TT- journalisten Staffan Hjertén, författarna Bengt Nilsson, Claes Engström, Jan Myrdal, Gunnar Ohrlander, Göran Palm, Peter Weiss, FiB-juristen Erik Göthe, EU-parlamentarikerna Pierre
    Schori samt miljöpartisten Per Gahrton[4]. Enligt vissa definitioner på antisemitism skulle även Albert Einstein, Mahattma Ghandi och Ehud Olmert inkluderas[5].

    Herman Lindqvist skrev om det hela[5]:

    “Under min egen drygt trettioåriga erfarenhet av konflikten har jag gång på gång fått uppleva hur nästan alla svenska journalister, politiker och vanliga turister som kommer för att studera problemen från bägge sidor mycket snart chockeras av den israeliska arrogansen och rasismen mot araberna. Få vågar eller orkar skriva detta då de kommer hem, för de som gör det blir omedelbart giftbesprutade av mäktiga och inflytelserika pro-israeliska lobbygrupper. Då är det bekvämare att tiga.”

     

    [1] Aftonbladet, 16/4-2001, Jan Guillou: Så tystas kritik mot israelisk apartheid
    [2] Olof Palme, En bibliografi av Ingrid Malm-Andersson
    [3] The Australian, 27/1-2007, Outrage remains, but Carter is sticking to his story
    [4] Folket i Bild, 3/2000, Vad är antisemitism?
    [5] The Guardian, 5/4-2007, When an anti-semite is not an anti-semite
    [6] Aftonbladet, 26/11-2000, Rasismen starkast i det Heliga landet

     

  15. Är det sant att palestinska skolböcker är fyllda av hat mot Israel?

    Nej, det har konstaterats av en av det amerikanska konsulatet i Jerusalem beställd undersökning från Israel/Palestine Center for Research and Information (IPCRI) samt från det Georg Eckert Institute facilitated research. Den amerikanska senatens subkommitté om palestinsk utbildning har bekräftat detta och lika så EU[1]. Enligt j. the Jewish news weekly of Northern California kommer alla dessa rykten om “hatspridning” från det högerextrema Center for Monitoring the Impact of Peace grundat av bosättaren Itamar Marcus[2].

    I israeliska skolböcker finns det dock både hat och rasism. Den israeliske professorn Daniel Bar-Tal konstaterade i en prisbelönad rapport[3] som granskade 124 israeliska skolböcker att de lärde ut det hur araber var “primitiva och underlägsna jämfört med judar”. Araberna “mördade”, “brände” och “förstörde”. De var “smutsiga”, “aggressiva”, “blodtörstiga” och “rånare”. Den israeliske författaren Adir Cohens undersökning “An Ugly Face in the Mirror” noterade också vid en granskning av 1700 israeliska skolböcker att 66% av dem beskrev araber som våldsamma, 52% som onda, 37% som lögnare och 31% som snåla. I skolböckerna kallades araber för “ormar”, “våldsamma djur”, “krigshetsare” och “kamelpucklar”[4].

    [1] NY Times, 18/12-2004, Palestinian textbooks : Where is all that ‘incitement’?
    [2] Jweekly, 6/2-2004, Reports on Palestinian kids’ hatred grossly exaggerated
    [3] Stereotypes and Prejudice in Conflict: Representations of Arabs in Israeli Jewish Society, 10/1-2005, Daniel Bar-Tal
    [4] Washington Report on Middle East Affairs, Sep. 1999, Israeli Textbooks and Children’s Literature Promote Racism and Hatred Toward Palestinians and Arabs

     


Tags: